Juni. Sommar ska det vara. Men när jag gick upp i morse blåste det ordentligt och himlen var igenproppad av gråa moln.
Jag hatar morgnar. Jag är inte jätteförtjust i vardagsmorgnar i vanliga fall heller, om man säger så. Jag är själv inte så gad för att gå upp tidigt på morgonen – vill hellre sova en stund till och en stund till och… men istället ska man vara en ansvarsfull vuxen, och motivera trötta ovilliga barn att gå upp, klä på sig, ät frukost, borsta tänder, bli klara… och inte tappa humöret eller ge upp hur gärna man än vill.
I nuläget är morgnar än värre. Jag har ännu mindre lust att gå upp, lirka, motivera, övertyga… när jag egentligen mest har ångest, och ungara är mer ovilliga än de brukar av att de också är oroliga, och mannen inte orkar vara med på samma sätt som han brukar, vilket ju i grunden är det som ger ångesten och oron… Jag hatar verkligen morgnar.
Nätter tycker jag däremot fortfarande om. Att få somna och försvinna iväg från ansvar och tankar, slappna av och bara sova. Jag hoppas jag får behålla det.
Samtidigt har ändå någon sorts bedrägligt lugn infunnit sig. Så där så att man nästan nästan kan inbilla sig att det är som vanligt, att inget har hänt och därmed inget mer ska hända. Någon liten del av mig tror fortfarande nästan att vi ska komma till läkaren imorgon och hen ska konstatera att nä, de har bara sett fel, och provsvaren visar att det var minsann inte alls cancer. – Men nej, det kommer förstås inte att hända. Det är bara psykets sätt att försöka hantera jobbiga saker. Argument som psyket tar till när ännu inte alla svar finns på bordet, liksom.
Jag undrar hur det hade blivit om inte magkatarren hade kommit.
Jag undrar hur han hade mått nu om han inte hade haft stenten i levern.
Jag behöver liksom på något vis relatera och veta hur sjuk han egentligen är. För det märks på sätt och vis så lite. Och ändå mycket. Förstås. Men på något vis inte tillräckligt för att det ska kunna fastna helt och hållet. Speciellt inte eftersom han för närvarande möjligen mår lite bättre för varje dag – i alla fall inte tvärtom.
Och jag funderar över hur länge det där som inte ska vara där har vuxit. Hur länge har det varit möjligt att upptäcka det om man hade letat? Hur länge är det sedan det började växa? Cancer tar tid att bildas sägs det – men hur lång tid snackar vi? Ett år? Fem år? Hela tiden vi kännt varandra (det är 16 år i sommar) eller ännu längre? När började det? Var och hur började det?
Det där hänger samman med ångesten och oron för att det ska vara något värre som är såligt, att cancer i olika former ska drabba hela familjen. För att det är något som finns här, där vi bor. I marken, vattnet, luften, något från renoveringen etc. Vad är det vi gjort fel?
Jag har varit på jobbet idag. För första gången sedan vi fick beskedet har jag varit på plats på kontoret. På gott och ont.