Havet ger och havet tar.
… tänkte jag på när vi körde hem igår efter att älsklingen hade varit på sjukhuset.
Jag tänkte på att jag inte är ensam i detta, denna hemska upplevelse. Jag tänkte på alla fiskarhustrur genom tiderna som förlorat männen i havet. Jag tänkte på alla de kvinnor som förlorat sina män i krig. På alla de som förlorat sina älskade i sjukdomar – både snabbt och långsamt och utdraget, och i olyckor.
Jag är inte ensam. Jag bara lever i en bortskämd tid, på en bortskämd plats, där vi tycker det är tidigt och tragiskt med någon som drabbas av dödlig sjukdom av detta slag vid dryga 40 år. Jag är bortskämd som ”räknar” med att vi ska få leva till någonstans runt 80 år. Som att jag, han, vi, på något vis skulle vara värda mer än alla de andra som slitits bort tidigt.
Deras plåga, sorg, saknad, ångest har självklart inte varit mindre. Inte ens givet att de sannolikt haft mer skäl att ”räkna” med det.