Kväll. Trött.
Jag har skjutsat barn till simskolan på förmiddagen. Spelat kort med dem. Skjutsat dem till kompisar. Lagat lunch till mig och älsklingen. Diskat och plockat i köket. Bakat bullar. Fyllt i blanketter. Bakat rulltårtor. Bakat maränger. Lagat kvällsmat. Diskat. (Det finns fortfarande disk kvar jag inte hunnit med.)
Semester, tror jag det kallas.
Nu sitter jag bredvid sexåringen, som ska somna, men som inte kan sluta babbla om småsaker, trots att klockan är tio.
Jag tycker att den här stunden kan få vara min. Att jag kan få chansen att sitta ner och formulera mina tankar. Eller i alla fall tänka en tanke klart. Men jag blir avbruten igen och igen och igen.
Det är svårare att räcka till för mig och de andra i den här situationen än ”i vanliga fall”. Och då är det inte ens lätt möjligt i vanliga fall…