… eller nåt.
Jag skulle ha haft mens nånstans som senast runt den 5 juni, men den kom inte. Och det förvånade mig egentligen föga; det är inte ett dugg konstigt att kroppens normala system och cykler kommer ur fas när man får besked om att ens älskling har obotlig cancer.
Helgen som följde efter att mensen hade uteblivit hade jag yrselkänning, och både då och någon dag senare känning av vad som kan ha varit ägglossningsont. Och nu runt min födelsedag hade jag tydlig ”nu kommer mensen”-känsla. Fast det gjorde den inte. Och sedan försvann känslan igen.
Men så igårkväll var jag fullkomlig skittrött, samt hade menskänsla och lite huvudvärk. Och när jag var nere på toa efter att jag hade lagt mig kom de första dropparna blod.
Vid tre inatt vaknade jag med riktig jävla bänghuvudvärk, och det tog ett bra tag innan alvedon kunde mildra det så pass att jag kunde somna om. Och idag har alvedonet varit min vän i att hantera både hemsk huvudvärk och påtaglig mensvärk.
Men mensen är ganska långsam på att komma igång. Som att den ändå inte har någon större kraft den här gången.
Nåja. Jag är ändå glad att den kom.