Idag lyckades jag äntligen komma till skott. Trots ungar som avbröt mina tankar var tionde minut med ditten och datten, och trots min allmänna oförmåga att välja vilken ände jag ska börja i, veta vad jag ska prioritera och vilken ambitionsnivå jag ska hålla, så lyckades jag faktiskt sätta igång och måla.
Okej. Det var älsklingens förtjänst. När jag hade hämtat färg och pensel så bad jag honom ändå om hjälp att bestämma i vilken ände jag skulle börja. För börja, ta besluten, är det svåra. När man väl har börjat är det lätt att fortsätta och köra på.
Så det var jag och en burk kromoxidgrön linoljefärg. Eller inte en hel burk, det var den nedersta fjärdedelen av en gammal burk. Och så en pensel. Och en drös olika stegar, beroende på var jag skulle komma åt. Och en transistorradio som stod och skrålade sportradio i orangeriet.
Jag har målat grönt på de yttre trädetaljerna av den nya takkonstruktionen på orangeriet. Och börjat måla grönt på motsvarande delar på brädgaragetaket.
Jag har stått där ute i småkylan och arbetat in färg i träet. Lyssnat på lärkorna och på rasslet på rågen. Tittat på himlen som skiftat från att riskera släppa regn ifrån sig till enstaka ögonblick av värmande sol till bitvis nästan blått (men då hade solen slutat värma). Studerat hur gladan liksom styr med sin tudelade stjärt som roder. Vadat fram i stövlar genom mer än knähög (stundtals lårhög) vegetation av kirskål, hundäxing, snärjmåra och åkerfräken. Mejat ner fläderbusken bakom knuten.
Då trivs jag. Jag, i mina snickarbyxor, med slättens enkla företeelser omkring mig, med ett klart och enkelt mål framför mig, där jag kan försjunka i arbetet och se tydliga resultat, smålyssna på radion och vara nöjd med tillvaron. Där är jag någonstans så nära enkel oförställd vardaglig lycka jag kommer, tror jag.
Fast det känns fult. Det måste ju liksom vara lite fult att jag går omkring och känner mig typ lycklig när min man har obotlig cancer. Speciellt eftersom jag när jag går där och målar inte ens tar tillvara tiden med honom. Eller i alla fall inte till annat än att få mig att komma till skott eller att försöka ställa en stege stadigt när jag försökt en lng stund och inte lyckats. (Trappstegar är väldigt bra saker när man ska måla. Fast de förutsätter jämn mark. Och sån är det ont om runt uthusen. Eller över huvud taget här.)
Helst vill jag fortsätta måla imorgon. Men nu ska det nog bli ordentligt med regn några dagar.
För övrigt satt det någon kändis i radio igår och pratade på om hur löjligt det var att hans vänner minsann kollade väderappar – vad skulle det vara bra för, det var ju bara att kolla ut för att få veta vad det var för väder, och så kunde man väl ta det som det kom, liksom? Jag tänkte att han nog aldrig har behövt måla utomhus. Eller odlat saker. Eller på något vis ägnat sig åt något alls där man kan behöva veta något om vädret för att kunna planera. Bekymmersfri, ansvarslös tillvaro. Vad tråkigt det måste vara ;-)
