Det diskuteras busringningar i ett föräldrasammanhang på sociala medier. En förälder klämmer ur sig ungefär det här:
… busringt har man gjort. Den som inte syndat där kan ju kasta första stenen.
Och en annan skriver:
Ja, det var en del som var skoj när man var ung. Låt våra barn vara barn och ha kul.
Och jag blir så irriterad. För nej, jag har inte busringt. Det är faktiskt inte alla som hittat på en massa dumheter i sin ungdom. Och må vara att jag kanske betraktas som präktig och tråkig och duktig flicka, men då vill jag faktiskt inte samtidigt besudlas med den skit ni andra åstadkommit – den får ni stå för själva, utan att dra in mig. Även när det rör sig om små förseelser.
Och nej, jag gillar inte heller inställning ”låt våra barn vara barn och ha kul”. Visst, de får gärna ha kul, men inte genom att göra dumheter. Faktiskt. För det första vet man faktiskt aldrig om det verkligen är harmlöst för den som blir utsatt. För det andra så leder förstås den inställningen till att barnen tror att det är okej att göra diverse dumheter av annat slag också. På det sättet kan man ursäkta vad som helst…
Föräldrars roll är faktiskt att lära barnen vad som är rätt och fel, och stå för det även om barnen inte gillar det, prata om konsekvenser av det man gör och så vidare. Även om man själv hittat på dumheter. Inte bara släta över och låta vara.
Lär barnen hyfs!
Sluta anta att alla andra också gör fel!
Och – ”boys will be boys” och barn hittar på hyss just för att vi låter dem och slätar över. Vi måste faktiskt hjälpas åt för att komma ifrån det.