”Priset bestäms av tillgång och efterfrågan” brukar det heta.
Jag gillar inte det.
Jag vill att priset på en vara framför allt ska sättas utifrån kostnaderna. Jag vill betala ett pris som innebär att den som producerat varan – odlat, sytt, tillagat och så vidare – får en lön som är rimlig och att hen kan leva under rimliga förhållanden. Jag vill betala ett pris som innebär att varan producerats på ett miljömässigt bra sätt: utan gifter och utan olämpligt utnyttjande av naturresurser. Och jag vill betala ett pris som innebär att de som säljer varan också kan ha en vettig tillvaro och att de som tar ansvar för och organiserar produktionslinjen kna fortsätta få det att fungera och även fortsättningsvis garantera bra miljömässigt och socialt hållbara varor.
Men jag vill inte betala mer än så. Jag vill till exempel inte betala för att höga chefer ska kunna leva lyxliv. Jag vill inte betala för värdet av ett visst ”märke” – det är inget värde i sig.
Tyvärr är det sällan så här priserna är satta. Och det finns ingen möjlighet för mig att veta hur priserna är satta – vilka hänsyn som tas i prissättningen och om det satta priset innebär att mina önskemål om miljö och sociala frågor är uppfyllda. (Ja, det finns miljömärkningar och rättvisemärkning och sånt, absolut, men nu talar jag om priset och företrädesvis om varor som saknar oberoende märkningar.)
Priset säger ”ingenting”. Eller, det är förmodligen inte sant. Ett lågt pris innebär sannolikt (men inte säkert) att villkoren inte är uppfyllda. Men ett högt pris är inte på något vis en garanti för att villkoren är uppfyllda. Risken är istället att det bara innebär mer pengar i några få personers fickor men inte bättre villkor för arbetare och miljö. Risken med de högre priserna är att det bara är jag som blir avlurad mer pengar.
Problemet är att jag inte kan veta. Att priset inte är satt utifrån vad varan faktiskt kostar (eller borde kosta) utan utifrån skärningspunkten mellan tillgång och efterfrågan.
Och därför blir det också legitimt att leta billiga varor. För att vi ändå aldrig kan veta – ett högre pris är ingen garant.
Det gör också att jag aldrig blir klok på hur jag ska betrakta reor. Visst, grundprincipen för rea är att det är bättre att sälja varorna till lägre pris än att int få sålt dem alls. Men om nu varorna kan säljas så billigt på rean, och butikerna liksom satt reorna i system och utgår från att det kommer att bli rea och priserna på en hel del varor kommer att sättas ner med 25%, 50% eller till och med 75%, så måste ju detta finnas med i deras prissättningsberäkning från början. Innebär det att de ursprungliga priserna är hutlösa överpriser?
Gör jag bra eller dåligt om jag handlar på rea? (Bortsett från att det är bättre att varorna kommer till användning än att de slängs. Och självklart med förutsättningen att jag inte köper detta utöver det jag annars skulle köpa, utan istället.) Alla de andra leden – produktionen, alltså – lär ju få lika mycket betalt oavsett om jag betalar fullpris eller inte. De som förlorar på om H&M får in mindre pengar är väl snarast aktieägarna och cheferna?
Å andra sidan så innebär förstås sämre inkomster sannolikt sämre betalt till H&M:s sömmerskor i Bangladesh – på längre sikt. Eller?
Min huvudpoäng här är dock inte att jag vill få utrett en exakt ekonomisk analys med kurvor och förklaringar. Min poäng är att jag tycker inte att jag ska behöva fundera på allt detta så fort jag behöver gå och köpa till exempel en tröja. Jag vill inte behöva fundera över hur prissättningen av olika varor och valet rea/inte rea påverkar längs hela kedjan. Jag vill att prissättningen av varorna ska vara ansvarsfull: att priset ska se till att de som producerar varan får vettigt betalt och vettiga förhållanden och att priset hanterar de negativa konsekvenser varan får för miljön.
Och jag upplever inte att den nuvarande idén om ”marknaden” klarar det.
