Storstad och landsbygd har problem av olika slag. Det handlar om miljö, sociala frågor och annat. En del av problemen är samma i storstad och på landsbygd. Andra problem är specifika för den ena eller den andra.
I media och från olika experthåll pratas det ofta bara om lösningar för storstaden. Inte alls om landsbygden. Om man frågar så får man svar i stil med att ”de flesta människorna bor i storstäderna, så det är effektivast att börja där”. Inte minst när det gäller miljöfrågor. Ska vi lösa klimatfrågan så ska vi börja där det ger stor effekt. Påverkan från landsbygdsmänniskorna är att betrakta som försumbar, typ.
Och visst, det är säkert sant: Det bor flest människor i storstäderna. Man ska göra insatser där de ger stor effekt.
Men när man i första meningen säger ”det är viktigast och enklast att få folk att ställa bilen, mycket viktigare och enklare än att minska flygandet” och i nästa mening säger ”vi kan bortse från landsbygden, där kan folk få fortsätta köra som de vill, för det gör så liten skillnad så det kan vi strunta i”, så skickar man väldigt dubbla och förvirrande signaler. Först säger man att landsbygdsmänniskorna är moraliskt förkastliga miljöskurkar som kör bil. Och sedan i nästa mening säger man att man skiter i vad folk på landsbygden gör. Dubbel smutskastning. Båda varianterna platsar förmodligen som härskartekniker…?
Och det bygger ju inte direkt upp ett förtroende för dem som uttalat sig, tvärtom. Den attityden bidrar säkert rejält till politikerförakt, myndighetsförakt och expertförakt. Och det skulle inte förvåna mig om det bidrar till en del av de röstsiffror som vi förfasades över efter senaste valet.
Det skulle liksom vara mycket trevligare om vi på landet möttes av en känsla av att vi är viktiga och en tro på att vi vill och kan vara med och bidra till (positiv) förändring. Det är liksom knappast så att alla på landet vill känna sig som miljöskurkar. Vi vill ha hjälp att bygga upp de strukturer som gör att vi kan känna att vi är en del av lösningen, inte en del av problemet eller en ovidkommande försumbar del som man kan kasta skit på och sedan släta över med att vi är så få. Vi vill att ni arbetar fram de lösningar som funkar här och gör oss till en del av omställningen.
Ja, vi på landsbygden är färre än de i storstaden. Å andra sidan är det ju knappast så att man tar fram en standardlösning och sjösätter ett enda stort projekt för alla storstadsområden på en gång. Oavsett var lösningarna ska genomföras så handlar det om att få människor att ändra beteende.
De som inte vill ha så mycket klimatåtgärder i Sverige skyller ofta på sådant som att Sverige är ett litet land – att åtgärderna istället bör sättas in i USA eller Kina, och gör inte de stora länderna nåt så är det skitsamma vad Sverige gör. Men det är faktiskt människor som står för utsläppen – varje enskild människa bidrar, mer eller mindre.
Gustav Fridolin uttrycker det i en debattartikel från 2013:
Tänker man att små utsläpp inte har någon betydelse finns det i princip bara de som Kina och USA står för kvar. Men Kinas utsläpp är till stora delar också våra utsläpp. Hälften av den kinesiska ekonomin utgörs av export. Det betyder att utsläpp som uppkommer när varor tillverkas där, konsumeras här.
I USA har åtta av tio delstater färre invånare än Sverige. De som har högst utsläpp per invånare, Wyoming och North Dakota, har inte ens en miljon invånare var. Deras utsläpp blir totalt sett därför ganska små.
Av de 20 amerikanska delstaterna med högst utsläpp per invånare är bara två större än Sverige. Varför skulle de bry sig om vi andra låter bli?
Sanningen är att globalt sett finns det inga stora utsläpp, bara ett de små utsläppens tyranni som tillsammans skapar ett stort klimatproblem. Vi lever alla i just den värld som måste minska sina utsläpp. Det gäller i Lissabon likväl som i Los Angeles och i Lund.
För övrigt får vi på landet ofta istället höra att det är vi som är de värsta miljöbovarna, eftersom vi bor längre ifrån varandra, har större bostäder och annat, och att de som bor i städerna minsann är resurseffektivare och miljövänligare. Per capita. Vilket ju känslomässigt går dåligt ihop med att vi skulle vara försumbara :-(
Vi på landet vill vara en del av lösningen. Med våra lokalt anpassade lösningar. För vi måste lösa problemen tillsammans, men bidra på de sät som funkar där vi bor. Precis som ni i städerna.
Och vi vill också räknas. Inte bara som något att kasta skit på.
