Idag har det varit bedrövligt väder. Totalt 17 mm regn och kraftig blåst. Max nånstans runt 13 grader varmt. Fullkomligt uselt väder för den som egentligen vill vara ute och måla diverse saker.
Innan regnet hann vi dock plocka röda vinbär. Barnen var med ute i trädgårdslandet och plockade flitigt utan protester! Totalt fick vi ihop ungefär 5,5 liter. En halvliter kokte vi kräm på, och resten är nu infryst till kommande pajer och krämkok.
Posted in Trädgård
Det mesta som ska målas ska strykas minst två gånger.
Första strykningen tar längst tid. Man behöver jobba sig in på alla jobbiga ställen, och de jobbiga ställena suger maximalt. Samtidigt gör första strykningen störst och tydligast skillnad. Det märks att man gör något.
Andra strykningen är den tröstlösa tråkstrykningen. Det syns nästan ingen skillnad. Man får ingen känsla av att vara igång och åstadkomma något.
Dessutom är det ibland svårt att hålla rätt på var man hunnit måla en gång och var man målat två gånger. Man borde anteckna (och periodvis gör jag den sortens anteckningar i bloggen – för var annars, liksom?) för att minnas. Lekstugan tror jag har fått blåmålning i två strykningar på två av ytterväggarna och en strykning på de båda andra – för sex år sedan; sedan blev det aldrig mer målat.
Idag målade jag strykning två på utsidan av de båda nya uthusdörrarna. Eller, först ett första varv i springorna och sedan strykning två på resten av ytan. När jag höll på med den första kom en liten kort skur. Snällt uppifrån. Inget som påverkar dörrarna som sitter under takutsprånget. Så efter den tio minuter långa regnskuren fortsatte jag.
Några timmar senare, när jag var klar med båda dörrarna, kom plötsligt en front, med både kraftig blåst och regn. Horisontellt regn. Och plötsligt var inte uthusdörren på ”vanliga” uthuset skyddad längre. Betongkanten under dörren färgades påtagligt grön av rinnande färg, och hela yta blev full av grönfärgade vattendroppar :-( Skit också!
Nåja, det är i alla fall första gången det hänt mig på tretton år. Eller nånsin.
Men det känns inte så lovande med allt regn i väderprognoserna med tanke på allt jag tänkt måla.
Jag står och målar springor. (Fel. Jag gjorde till alldeles nyss – sedan kom regnet.) Springor i en av de nya dörrarna därute. Och jag tänker att mellanrumspenslar har jag aldrig sett till några.
Det finns massor med olika specialpenselsorter. Men i praktiken upplever jag inte att man behöver så väldigt många egentligen normalt sett. Dock dyker det alltid upp sådana där små hopplösa ställen där man behöver komma åt. Som in i springor till exempel.
Lösningarna blir av blandade slag. Ibland har jag använt bomullstops. Ganska ofta – idag, till exempel – använder jag små hobbypenslar från Panduro eller Ikea. Tyvärr är dock de där hobbypenslarna dåligt anpassade för arbetet. Att försöka komma in med färg på trånga ställen innebär ganska hårt slitage. Hobbypenslarna räcker inte så länge med den behandlingen. Egentligen skulle man behöva typ tunna hobbypenslar fast med extra stabila och hårt fastsatta borst. Någon sorts mellanrumspenslar. Som mellanrumstandborstar fast för målning.
Borde man kanske undersöka om det finns några mellanrumstandborstar som lämpar sig för ändamålet?
Posted in Hus och renovering
Vissa saker har man inte koll på från början utan lär sig efterhand, i viss mån den hårda vägen.
En gång i tiden, medan vi höll på att isolera och inreda på vinden, så bytte vi också en drös fönster. (Jag minns i nuläget inte alls vilket år det var, men jag skulle gissa på nio-tio år sedan ungefär. EDIT: Det verkar ha varit hösten 2006.) Två fönster i studion på bottenvåningen och alla fyra gavelfönstren på ovanvåningen. För de gamla fönstren i studion var i helt uselt skick, eftersom det var en såricka i väggen som gjorde att det rann vatten inuti väggen när det regnade hårt – ner i fönstren. Och fönstren på vinden var englasfönster… vilket trots allt inte var så bra om vi skulle bo däruppe. Så vi köpte nya fönster. Beställde från Quesarum: nya fönster av återvunnen teak.
Vi beställda dem omålade, eftersom våra fönster ska vara vitmålade på alla sidor utom den riktigt yttersta (ja alltså, det är så det var målat här från början) och vi dessutom vill måla med linoljefärg. Så innan vi kunde sätta dit de nya fönstren behövde det förstås målas en massa. Många kvällar stod jag och målade på långa rader med uppallade fönster i studion. (Det måste ha varit i den vevan vi övergav studion som sovrum och istället flyttade ut i bäddsoffan i vardagsrummet – och där blev vi kvar tills ovanvåningen var klar och vi kunde flytta upp i det nya sovrummet i november 2007.)
Och ja, det var det där med rutin, erfarenhet och koll… För när jag stod och målade de där fönstren så trodde jag fortfarande att man borde låta bli att kladda grönt på de blanka fina gångjärnen – speciellt på den yttre synliga delen. Så jag gjorde mitt bästa för att låta bli det, helt enkelt.
Nu, ett antal år senare, har det förstås visat sig vara ett misstag. Sedan ett antal år tillbaka är flera av de där nya fina blanka gångjärnen istället väldigt rostiga. Och det är ju förstås inte bra alls.
Företaget som hjälpt oss sätta fönstren på plats – och senare även hjälpt oss med fler fönster – tipsade oss senare om att det man borde göra var att måla gångjärnen med järnmönja, och de kom till och med förbi med en liten burk. Men det har inte blivit. Det är alltid så mycket man ska hinna.
Men nu. Nu har vi gett oss på det: stålborstat och sandpapprat bort den befintliga rosten så gott det går, och sedan målat på ett första varv med järnmönjalinoljefärgen. 
… i alla fall på de två studiofönstren på första våningen…
På de yttre delarna. De inre delarna får bli när det yttre torkat.
Så nu ser det ganska märkligt ut: Järnoxidröda gångjärn på kromoxidgrönt fönster. (Fönstren behöver för övrigt också målas om. Det får bli när två omgångar järnmönja hunnit torka – då blir det grönmålning av allt, inklusive gångjärn.)
Och nej, det här var inte de allra första fönstren vi målade. Skrapning, renovering och målning av fönster var det allra första vi gav oss på när vi flyttade in för tretton år sedan. Men då var det fönstren på framsidan – varav en del var i ännu uslare skick, typ: hela bottendelen av karmen av ett av fönstren fick dammsugas bort och ersättas.
Sedan har det gått i perioder med målande. Periodvis blir det mycket målande, periodvis inget alls – det beror ju på vad det är för renovering. De senaste åren har det blivit förhållandevis lite målning med linoljefärg, och det märktes ganska tydligt när jag högg i med den sortens aktiviteter för några veckor sedan. Det tar liksom en stund innan man hittar tillbaka till rutiner. Först blir det målande ”på måfå” – doppa penseln och måla. Sedan efteren stund väcks erfarenheten till liv igen. Hitta känslan för hur mycket man ska doppa och hur mycket man sedan ska stryka av. Komma ihåg rätt ordning att göra saker: Pressa in i glipor och springor samt i knaster och annat färgkrävande, och sedan måla de snälla platta ytorna med det som är kvar i penseln. Sådana saker. Det finns ju hur mycket sånt där som helst som man liksom inte kan läsa i en bok :-)
Eller en sådan sak som att titta på penseln som stod kvar i en burk med linolja från förra (?) sommaren men där det nu inte längre fanns kvar någon olja och tänka att jo men då måste egentligen hela penseln vara full med ganska intorkad olja – det borde gå att arbeta igång den penseln igen. – Visst gick det det :-)
I en framtid då jag ska komma att behöva klara mig utan älsklingen är en av de saker som kommer att bli jobbigast att klara sig utan den bekräftelse jag får från honom.
Men inte bekräftelse på det sätt jag i alla fall gissar på att folk tror när man använder det ordet. Det handlar inte om utseende eller att bli sedd eller så.
Det handlar om hjälp att sätta ner foten och lita till mig själv.
Så här:
Jag är en stor velpotta. Jag kan hålla på och vända och vrida på saker, väga för och emot, fundera på vilken ordning det är bäst att göra saker i, om man borde göra på ett annat sätt, om något annat kansek är viktigast att göra först, och så vidare. I all evighet. Svårt att bestämma mig. Svårt att komma till skott. Svårt att våga lita på mig själv. Svårt att tillåta mig att tycka att det jag vill och känner för blir bra.
Jag och älsklingen tycker väldigt ofta lika om saker. Men han har inga problem med att lita på sig själv, eller att komma till skott och bestämma sig.
Det innebär att han är jättebra på att hjälpa mig med det där steget. För han kan lyssna på mina tankar (när jag berättar) och bekräfta. Säga att det blir nog bra, gör så, sätt igång. Och eftersom jag vet att han huvudsakligen tycker som jag så funkar det.
Han är min hjälp att komma till skott. Att lätta tyngden på min hjärna och få saker att hända istället för att jag ska fastna i ett oändligt omifallatt.
Om jag inte har honom vid min sida…
Posted in Allvarlig sjukdom (cancer), död och sorg, Jag, Reflektioner och tankar
Tagged cancer
Citronträdet blommar med fantastiska blommor och apelsinträdet är i knopp.
På verandan har några tomater börjat skifta i orange, och vi har skördat de första gurkorna.
Inatt byttes olidlig klibbig sommarhetta mot åska och tio millimeter regn, och idag är världen dräglig igen.
Krusbär och vinbär närmar sig att vara mogna, och elvaåringen säger att det finns färdiga hallon.
Posted in Inget särskilt, Trädgård
Fortsättning om den älskliga fasen.
Extra trevligt blir det av att så många hälsar på. Mina föräldrar och hans föräldrar som kommer och hjälper till, kompisar och vänner som får tummen ur och kommer och hälsar på. Vi bor ju lite avsides – enligt andra ;-) – men givet läget är det fler som faktiskt kommer hit. (Eller är det kanske också frågan om att vi faktiskt är hemma?)
Det är väldigt trevligt med alla trevliga människor som kommer hit :-)
Posted in Allvarlig sjukdom (cancer), död och sorg, Reflektioner och tankar
Tagged cancer
Ibland funderar jag på det här med kål. Kål är ju sånt där som betraktas som någon sorts… ”urgrönsak” ;-) Ja, nu överdriver jag fruktansvärt. Men kål hör sånt där som folk odlat lääänge – i Sverige troligen sedan vikingatiden eller längre.
Samtidigt ”ska” de allra flesta kålsorter förkultiveras – sås i krukor inomhus eller under varmare förhållanden än utomhus under försäsongen och sedan planteras ut när det blivit varmare. – Och det går väl liksom inte riktigt ihop med odling under ”gamla tider” – vem sjutton skulle ha haft möjlighet till sånt då?
Men kanske är det en överdriven idé att hålla på och driva upp kålplantor i förväg? Ute i vårt potatisland växer i år ett antal plantor självsådd broccoli (eftersom vi odlade broccoli och annan kål där ifjol). Och de plantorna är längre komna och finare vuxna än de jag drivit upp ”på rätt sätt”.
Posted in Reflektioner och tankar, Trädgård
Jag skulle gå ut och sätta på vattenspridaren tidigare ikväll. Det är torrt, och jag har tänkt ett antal dagar att jag ska sätta på vattenspridaren när det blir kväll, men sedan glömt det. Ikväll kom jag ihåg.
Men när jag kom ut till trädgårdslandet kom jag ihåg att det ju fanns mogna jordgubbar som nog borde plockas innan jag dränkte trdägårdslandet i vatten. Så jag hämtade en bunke och började plocka. Och plocka. Och plocka.
Det blev helt enkelt en himla massa. Jag vet inte exakt vilka mått de olika bunkarna var på, men det måste ha varit i alla fall fyra liter totalt?
Efter kvällsmaten ställde jag fram jordgubbar på bordet och sa till hela familjen att ni får äta precis hur mycket ni vill. Sedan frös jag in resten – totalt tre påsar. Och så blev det en liten skål kvar med ”de fula” (de där jag skurit bort lite) som fick socker på sig och står i kylen till frukost.
Till saken hör att jordgubbsodling knappast är något vi lagt krutet på. Jag tror vi köpt sex plamtor en gång i tiden, och fått några, men i övrigt har de skickat revor, som vi flyttat till nya ställen när de kommit där de inte ska, och så har vi gjort om det några gånger, och så har det blivit som det blivit, typ.
Posted in Trädgård
Det är två år sedan vi gjorde vid badrummet. (Okej, inte vi utan hantverkarna.) Ganska exakt två år sedan det var klart. Eller nästan klart. Så här skrev jag den 27 juni 2013:
Och så plötsligt står man där med ett nästan färdigt badrum.
En toalett som är inkopplad och går att använda.
Ett badkar, på plats, med avlopp och vatten.
Handfat och underskåp och spegelskåp.
Och en dörr som både går att stänga och låsa. Det har vi inte haft på de dryga tio år vi bott här.
Allt är inte klart; det fattas fortfarande några detaljer med elen (någon givare till golvvärmen och lite sånt). Vi har inte hunnit måla dörren. Det finns inga handdukskrokar och toapappershållare och sånt. (Det har vi sagt får ta lite tid, för vi måste hinna känna in vad vi vill ha och behöver.) Golvvärmen får inte användas än på ett tag. Och det finns en hel del runtikringfix som ska göras sedan: sätta panel i hallen och skafferifarstun, måla golvet i hallen, få tillbaka massvis med saker tillbaka på plats i hall, farstu och källare. Den nya belysningen i källaren är inte på plats.
Hallen är fortfarande inte fixad.
Och krokar och sånt i badrummet har också dröjt. För vi skulle ta oss tid att känna efter var de skulle sitta. Och vi skulle hitta ”rätt” krokar. Och sedan skulle vi ringa hantverkarna och be dem sätta upp krokarna så att det blev rätt gjort och inte skadade våtrumsskikten.
Och eftersom det ju ändå fanns en anddukshängare, med några knoppar/krokar, och två ”knoppar” på den lilla duschväggen, och… tja, det har inte blivit. Vi har visserligen känt behovet, faktiskt, men det har inte blivit.
Men nu blev det. Och i någon mån var det väl den uppkomna situationen som fick oss att komma till skott. Med en person i hushållet som går på cellgiftsbehandlingar och är extra infektionskänslig så finns det goda skäl att kunna skilja ut vilken handduk som hör till vilken familjemedlem.
Idag vid lunch kom hantverkaren hit och satte upp. En kroklist för fem handdukar. En krok för kläder. Och en toapappershållare.
Jiha!
Innebär det att badrummet faktiskt är… klart?