Det är en väldigt märklig tillvaro…
För en månad sedan hade vi liksom hamnat i en mardröm. Fast en mardröm som var verkligheten. Jag gick omkring med någon sorts önskan om att vakna ur mardrömmen, samtidigt som jag kämpade med att inse och acceptera att det inte bara var en ond dröm, utan att det faktiskt var verkligheten, att verkligheten var så där ond, och att det liksom inte skulle försvinna.
Och nu går vi – eller i alla fall jag – omkring i en verklighet som är fascinerande lik det vanliga livet. Saker är liksom nästan som vanligt.
Det faktum att vi nu båda är sommarlediga bidrar kanske. Eller, officiellt så är han sjukskriven; det är bara jag som är ledig. Om inte cancern vore så skulle vi båda vara sommarlediga nu. Men det är ju en formalitet.
I övrigt så… har han hunnit med andra omgången cellgifter för en vecka sedan. Och den här omgången påverkades han mycket mindre – åtminstone utifrån vad jag märkte av. Kanske för att han hunnit lära sig när han behöver ta vilka motmediciner mot illamående och annat. Men inte bara därför, tror jag. På det hela taget upplever jag att han mår bättre den här cykeln.
Och han äter som vanligt. Inte bara de bra dagarna, utan i någon mån alla dagar. Det verkar som att all mat funkar. Han har inga gallkramper längre.
Så… min älskling har tappat över tio kg (kilon som han inte alls behövde), han äter som han ska, han är på det hela taget pigg och glad och har energi och gör saker, tar initiativ, drabbas av inspiration att laga nya sorters mat baserat på kokboksrecept (!)… Så vi går här hemma och småpular med fixande på sunkuthuset och diverse trädgårdsfix, och han inte bara säger att han ska göra saker utan gör också en hel del av dem.
Det är en märklig känsla. Detta dessutom kombinerat med den där vetskapen som ligger under ytan om att det här är menat att vara en mardröm. Att han har cancer, och det inte ser bra ut – vilket känns så sanslöst osannolikt just nu, på nåt vis. När jag skriver det tänker jag att det på något vis borde kännas som en skräckfilm, men det gör det inte. Mer att jag går omkring med vetskapen om att jag inte ska ta något för givet, att det finns något dåligt – men jag tänker att jag kansek inte behöver bry mig om det just nu.
Även om det förstås leder till någon sorts lite dåligt samvete, för det finns ju så många seriösa tråkiga saker man säkert borde tänka på och göra, eller i alla fall välja noggrant vad man ska lägga tiden på…
… eller så kan man nöja sig med att vara nöjd med att vi har det riktigt trevligt och gör saker vi gillar att göra och gillar att få gjorda och se resultaten av. det är bra. Det är väldigt bra.
Hade inte den där magkatarren kommit, och hade inte en tumör satt sig och påverkat en gallgång i levern så att det plötsligt blev akut, så hade väl ingen märkt nåt på ”länge” än…?
Läget nu får mig att tänka på ”den älskliga fasen”. Den älskliga fasen är en term som används om hävdade marker (betes- eller ängsmark). Så länge området betas eller slås hyfsat hårt hålls vegetationen nere. Om sedan bete eller slåtter upphör, så kommer en viss grupp blommande växter att blomma upp extra mycket under några år, och betesmarken eller ängen är typ vackrare än någonsin – ”den älskliga fasen”. Och sedan tar starkare växter helt över och konkurrerar ut ängsblommorna, och sedan kommer buskar och efterhand träd – igenväxningen tar fart.
