Distansarbetat från någon gång runt halv nio till runt fem. Hämtat barn. Diskat. Lagat mat. Försökt medla mellan barn som inte vill svara. Diskat. Tvättat. Målat stolpar och fönster. Tagit hand om lök. Målat saker inne.
Trött. Irriterad. Jag räcker ju inte ens till när vi är två föräldrar fullt ut. Och det är vi inte nu, om man säger.
Mitt under matlagning och barnmedling ringde en människa från organisationen vi har ett fadderbarn hos. Eller ja, någon ringde från ett callcenter för organisationens räkning, antar jag. Han läste synnerligen stolpigt innantill från ett mycket dåligt manus av den evighetslånga typ som 1. är menad att få det att låta småpratigt, 2. tydligt deklarerar att den uppringande inte alls har koll på på vilket sätt jag skänker pengar (jag har ett fadderbarn och ni skickar info, så fråga inte så dumt som att om jag tar reda vad pengarna går till!) och 3. blir alldeles jättelöjligt när det läses upp av någon som inte har någon talang för att få det att låta som att han menar nåt av det. Dessutom hade hans telefon typ ingen mikrofon, för han hördes såååå svagt.