Sydsvenskan 21 augusti, sidan 3:
Jag är kvinna. Jag tycker och tänker. Och jag skriver det jag tänker, här i bloggen.
Men ärligt talat orkar eller vågar jag ofta inte ens dela det jag skrivit sedan. Det finns här i bloggen, och mina få trogna läsare läser det kanske förr eller senare (om det inte drunknar i mängden av korta inlägg som inte handlar om tyckande). Men jag länkar sällan mitt tyckande på facebook eller twitter numera. Trots att jag har ganska snälla ”flöden”. Jag orkar inte ta risken.
För jag känner att det finns sådana enorma krav från omvärlden, den där utanför, för att jag ska få lov att tycka. För att jag ska få tycka måste jag göra en total analys, få med alla parametrar, väga in för och emot och inte missa att läsa någon viktig källa. Ha ordentligt på fötterna och täta alla håligheter. Innan jag gjort den hemläxan har jag egentligen inte lov att tycka offentligen.
Det är de krav som ställs på oss duktiga flickor i den struktur vårt samhälle har.
Och eftersom jag inte hinner eller orkar hela den processen för minsta lilla tyckande så låter jag hellre bli. Det går inte ihop med att samtidigt ha hus och barn och annat.
På andra grupper ställer samhällets strukturer inte alls samma krav. Vissa grupper *host* kan komma undan med vilka låtsasfakta och kategoriska uttalanden och anklagelser som helst.
Effekten av detta är att våra nyanserade inlägg uteblir (eftersom vi är rädda att de inte är tillräckligt nyanserade). Istället fylls nätets tyckande av vinklade inlägg i mängd från personerna i de där andra grupperna.
Det är ett elände. Verkligen. Våra röster behövs ju också! Och kanske ännu mer i dagens samhälle.
Men det tar så mycket ork. Så mycket mod. Varje gång. Och jag känner att jag återigen tappar mark, tappar av det jag kämpat med att återta.
Så jag tycker. Jag skriver, här i bloggen. Men jag påtalar det sällan, och du kommer bara att hitta det om du själv aktivt kommer hit.