Monthly Archives: augusti 2015

Kontrast

Idag är det dagen D. Idag ska älsklingen på röntgen för att kolla om de där sakerna som växer i kroppen blir större eller mindre eller står still.

Älsklingen dricker äcklig kontrastvätska.

Annars är det en helt vanlig morgon. Med välbehövligt regn.

Tilliten var svår att vinna, och nu vill jag hålla kvar vid den

Han är fortfarande det bästa som har hänt mig.

Men det tog sån tid. För mig. Tid för mig att våga tro på det. Tro på att han älskade mig. Tro på att det var på riktigt. Våga lita på att han fanns där, och inte bara för en kort stund. Att något som var bra kunde vara länge. Att han verkligen inte, aldrig, ville mig något illa. Jag var inte van vid det. Inte van vid besvarad kärlek. Inte van vid kunna lita på och öppna upp och att det inte slog tillbaka på något dumt sätt. Och inte van vid att mina känslor var något okej – mer van vid att mina känslor var något som det skulle drivas med.

Tillit är svårt.

Tilliten tog tid.

Men tilliten kom. Jag lärde mig att lita på att han finns här, hos mig. No matter what. Inom all överskådlig framtid. Även om jag gör misstag, även om jag inte alltid är bäst, även om jag ibland inte orkar, inte alltid fungerar, så finns han där. Och han älskar mig.

… tills döden skiljer oss åt…

Måste jag nu alltså lära om? För det kommer en dag när han inte längre finns, även om vi inte alls vet när den kommer. Nej, jag vägrar lära om redan.

Jag använde den första månaden, från mitten av maj till juni, till att bearbeta och acceptera. Jag vet vad som väntar därborta – om än i ytterst vaga termer. Jag har accepterat det, i alla fall på vissa nivåer. Jag har bearbetat, i alla fall lite. (Och ja, självklart inser jag att det är en helt annan sak när det är ”på riktigt”, när den dagen kommer.)

Men han lever, och han mår ganska bra, och vi har inga som helst tidsprognoser att förhålla oss till. Så jag har i någon mån huvudsakligen släppt det igen.

Jag lever inte i acceptansen av att han ska dö. Det ger inget som helst mervärde till tillvaron att hänga upp sig på det och låta det styra tillvaron och livet.

Istället tillåter jag mig att stanna kvar i tilliten. I känslan av att han finns här och att jag kan lita på det.

För ”efter” kommer alldeles oavsett. Ingenting blir bättre av att jag lever i övergången till ”efter” hela vägen dit.

Jag antar att det är det en del menar med att leva i nuet. Fast jag skulle inte kalla det så. För mig handlar det mer om att försöka hänga kvar i en tillvaro där det finns en morgondag, där det går att planera. Än så länge är det så.

Det kan tyckas som att jag ljuger för mig själv, målar upp snygga väggar runt mig. Någon liten del av mig tycker att det är fult och fel. Fast jag mår bättre i det. Och livet går faktiskt inte ut på att kräva maximal saklighet och moral av sig själv i alla upptänkliga situationer. Ibland behöver man vara lite snäll mot sig själv också. Ibland behöver man tillåta sig själv lite skygglappar.

 

Och sen då – hur blir det sen? Hur kommer tilliten att påverkas av att den jag lärt mig lita på alltid skulle finnas där inte längre gör det?

Det vet jag inte. Det är inte alls självklart. Det kan gå åt helt olika håll.

Jag hoppas jag kan behålla den trygghet och tillit jag vunnit. Det är ju ingen som svikit den egentligen.

Och jag tror att det är större chans att behålla den om jag dröjer kvar i den känslan så länge jag kan.

Precis så enkelt är det

Världen är överfull av hemskheter och ondska. Krig, svält, naturkatastrofer, religiös extremism, kvinnoförtryck, människohandel och så vidare, i all oändlighet.

Jag är en ganska liten människa i sammanhanget. Jag har inte ork och kraft att försöka ändra världen i någon större utsträckning på dessa områden (och den kraft jag har lägger jag på miljö, som också är livsavgörande och dessutom inte alls frikopplat från det andra). Och jag är för feg för att bege mig ut i världen som en del hjältar i hjälporganisation och annat.

Men när människor som drabbats av dessa hemskheter lyckats ta sig loss därifrån, lyckats lämna eländet och ta sig hit till vårt land, då kan vi för bövelen inte säga ”nej, här får du inte vara”.

Jo, precis så enkelt är det.

Ogräs och hängande tomater

Nej, inte heller den här sommaren är trädgården välskött. I trädgårdslandet tar ogräset över och vi glömmer bort att skörda ärtor och annat. Tomaterna i sina krukor förblir ovattnade alltför många dagar och torkar ihop samt skulle verkligen behöva bindas upp.

Det vore lätt att skylla på cancern och den allmänna förvirring den gett tillvaron. Och ja, kanske är det en del av förklaringen. Men förmodligen är det mer en fråga om prioritering.

Om man hela tiden ska springa och sköta tomater och trädgårdsland och så vidare så att det är tipptopp så kommer det aldrig bli tid att få något annat klart. Som till exempel att fixa ett orangeri, så att tomaterna kan få stå bättre.

Ska det bli bättre måste man helt enkelt stå ut med att vissa saker är sämre ett tag.

Fotografiernas magi

Sjuåringen fick syn på bilder av sunkuthuset från innan vi började fixa iordning det, det vill säga för två-tre år sedan. Och så undrade han om det fanns bilder på hur själva boningshuset såg ut när vi flyttade hit. Och det fanns det förstås :-) Och efter att vi tittat på bilder av hur huset såg ut när vi var och tittade på det våren 2002 – ett fåtal bilder tagna med mitt dåvarande jobbs digitalkamera som jag hade lånat med – så landade vi i att titta på bilder av sjuåringens rum, eller snarast rummets tillblivelse. Från det vindskyffe med pyttelitet ruttnande englasfönster utan isolering det en gång var, via fönsterbyte, isolerande, väggbyggande, målning och annat som slutligen ledde fram till det blåa rummet så som han alltid känt det.

Blåregn på nya vägar

Vid den lilla murstumpen mellan uthuset och orangeriet växer två blåregnsplantor. De tar sig uppför väggen med stöd av varsin vajer som sitter fästad upptill och nertill.

Blåregnsplantorna växer och växer. De är inte nöjda med den lilla murstump de fått till sitt förfogande här i livet, utan skickar utlöpare längs med marken och slå rot, och skickar andra långa utlöpare eller lianer som snor in sig i allt de kan hitta: hängrännor, stockrosor, cyklar och annat.

Jag konstaterade att det fanns vajer kvar från att vi satte upp stöd för blåregnen när de skulle ta sig uppför muren. Och jag konstaterade att det ju numera finns ett takutsprång av trä längs med hela orangeriet. Så ikväll har jag satt små öglor/krokar i takutsprånget och satt upp vajer i takfoten längs orangeriets gårdssida och lindat dit några av de längsta ”lianerna” från blåregnen (samt klippt bort en massa andra från dem).

Därefter har vi lyft bort arbetsbänken av gamla golvbrädor från matrummet, denna arbetsbänk som stått där i typ ett år och varit i vägen för de stackars stockrosorna. Pch under bänken frodades blåregnsutlöparna; dem vet jag ännu inte riktigt vad vi ska göra med.

Men jag tror att det har potential att bli vackert, med blåregn hängandes ner under takfoten och så stockrosorna som möter upp nerifrån, alltsammans mot vit putsvägg.

Fler TV-misslyckanden

Igår åkte älsklingen och köpte ytterligare en begagnad platt-TV.

Sedan försökte han länge och väl att få den att hitta kanaler, innan han slutligen konstaterade att den visst inte har någon inbyggd digitalbox. Så den gamla separata digitaltboxen måste rotas fram. Det har ännu inte skett.

Dessutom har den bara väggfäste, så det måste byggas någon sorts fot till den.

Det är ganska TV-fritt här för tillfället, om man säger så.

Rykande ny platt-tv

Vi har länge länge klarat oss med gamla avlagda TV-apparater från andra. Gamla tjock-TV av stora dimensioner som folk inte velat ha längre utan sålt billigt. Vi har inte sett behovet, och det har varit ett sådant fasligt resursslöseri med alla dessa TV-apparater som skrotas trots att de är i gott skick.

Men så började den senaste tjock-TV:n bli sämre, och så dök det upp en begagnad platt-TV i en begagnatgrupp på FB, och så blev vi plötsligt med vår första platt-TV för en dryg månad sedan. En 32-tummare precis som den gamla tjock-TV:n. Och plötsligt funkade en del funktioner på TV-spel och annat som inte funkat innan.

Fast lyckan varade inte så länge. Idag började den ”nya” TV:n ”lukta ampere” och ryka och ha sig.

Så nu är vi utan TV. Eller ja, den gamla finns visserligen nånstans ute på uthusvinden bakom en massa annat…

Systemet som gör att jag inte får tag i min alkoholsvaga cider

Jag är i grunden nykterist sedan många år.

Jag är också positivt inställd till Systembolagets existens och genomförande i stort. Jag tycker det är bra att alkoholhaltiga drycker över viss nivå säljs på vissa ställen, under vissa förutsättningar och så vidare.

Och mig personligen påverkar det ju inte så mycket, eller? Jo, jag börjar inse att det ju faktiskt gör det – och på ett ganska löjligt sätt.

Så här är det: Eftersom jag en gång i tiden var medlem i en nykterhetsorganisation, så har jag också en gång i tiden kommit att sätta min gräns runt 2,25% alkohol, eftersom det var den gränsen som användes då. Fast i praktiken kan det ju kvitta om det är 2% eller 2,5%, men däromkring är det starkaste ja normalt sett dricker.

Vin intresserar mig inte jättemycket, även om jag gärna dricker ett alkoholfritt vin när jag äter fin middag på fest. Öl intresserar mig inte alls, även om jag förstås tycker det är kul att det kommit bra alkoholfria ölsorter på senare år – jag gläds åt dem som vill ha det, men dricker det inte själv.

Men cider… Eftersom jag varit i Bretagne några gånger i mitt liv så har jag upptäckt vilka goda riktiga cidrar det finns. Då snackar vi riktig cider: gjord på bara äpplemust – inte utspädd med kolsyrat vatten i varierande mängd som den svenska cidern.

Den franska cidern finns i två styrkor: Doux och Brut. Doux betyder ungefär mild och har oftast 2-3% alkohol. Brut är starkare – 4-6% alkohol.

Jag dricker Doux-cidern. Oavsett om den är på 2, 2,5 eller ibland i enstaka fall 3 procent.

När jag var ung och student var utbudet av ”alkoholfritt” egentligen mindre på systemet än idag. Men definitionen var vidare: allt under 2,25% klassades in som alkoholfritt. På den tiden fanns Ecusson Doux att köpa på systemet, vilket jag också ganska ofta gjorde.

Numera har systemet däremot snöat in på att alkoholfritt ska vara nära noll – det är produkter upp till 0,5% alkohol ungefär. Och ja, systembolaget erbjuder fortfarande alkoholfria cidrar. Men numera är det frågan om uppblandade drycker: först i innehållsförteckningen står vatten. Och alltså, det är inte samma sak som cider på bara äpple. Smakmässigt är det verkligen inte samma sak.

När man istället tittar på systemets sortiment med cider med alkohol, så börjar det på 4% alkohol. Systemet tar alltså bara in produkter motsvarande ”Brut”.

Och vad gäller Ecusson Doux, som alltså klarar sig den magiska alkoholgränsen 2,25% men inte längre finns på systemet, så kan man få tag i den i vissa större mataffärer. Sägs det. Men i alla fall ingen i mitt närområde. Inte längre.

Det intressanta och lätt frustrerande är alltså att Systembolagets regler och inriktning gör att jag, som vill hålla mig till en ytterst sparsam nivå av alkohol, i praktiken har väldigt svårt, för att inte säga omöjligt, att få tag i de drycker jag vill i Sverige. Det tycker jag faktiskt är fånigt.

Och ja, du får gärna tycka att det är löjligt att jag kan tänka mig att dricka 2,5% eller 3% men inte vill ha 4%. Då får du tycka det. Men det är där jag satt min gräns – och då har jag liksom redan tänjt den. Jag vill inte tänja den mer.

Det tunga föräldraansvaret som utraderar allt annat

Föräldraskapet…

Innan man blir förälder kan man i alla fall ha som ambition att ta hand om själv, uppfylla sina mål, ge utlopp för kreativitet och konstigheter. Vara sig själv. Förverkliga sig.

När man blivit förälder kan man… tja, man kan ju fortsätta att inbilla sig att man har de ambitionerna. Men bara på villkor att det funkar med barnen. För man har det yttersta ansvaret för andra personer än sig själv.

Jag vet inte om det är jag eller alla föräldrar? För nånstans finns skräcken, i alla fall för mig. Skräcken att något av mina barn ska utvecklas till något hemskt. Något sånt där som man läser om i tidningarna. Och att det ska vara mitt fel, för att jag inte gjorde rätt saker, inte såg behoven, inte bemötte på rätt sätt, och så vidare. Och därmed också att jag prioriterat dem för lite – för att jag prioriterat mig själv.

Man kunde ju alltid gjort mer. Ja, kanske inte med sin egen mentala hälsa i behåll – jag behöver ta hand om mig själv för att inte gå sönder, liksom, men jag vet ju samtidigt vad jag själv går för. Jag blir inte farlig för omgivningen när jag får ångest eller går sönder av att jag inte tagit hand om mig själv.

Men om mina barn skulle bli… några man läser hemska saker om i tidningarna… så skulle jag förstås lägga skulden på mig själv.

Så tungt är föräldraansvaret. Så litet är utrymmet att värna sig själv, att vara självisk, när man blivit förälder.

Sånt tänker jag på när sjuåringen drabbas av vansinnesilskeutbrott eller blir arg på sig själv och slår sig själv. Jag tänker: vad är det jag skickat i arv till mina barn?

För jag vet ju inte om det jag ser är tillfälliga övergående perioder och sådant som mognar bort, eller om det är början till något mer. Jag kan bara hoppas och göra mitt bästa.

Och eftersom jag inte alltid orkar göra mitt bästa – för att jag själv också ska må bra – så kommer jag alltså inte att ha gjort tillräckligt om saker blir dåliga.

Det hela kompliceras förstås av att det bästa att göra egentligen är att vara en bra förebild genom att ta hand om sig själv, vara rädd om sig själv, snäll mot sig själv, och inte prioritera ner sig själv… men balansgången är liksom skitknepig.