Ibland i det kaos som är, med en sjuåring som har kraftfullt humör och stundtals mår väldigt dåligt, så vandrar mitt huvud förbi de där mörka tankarna: Är det mitt fel, för att jag åt sertralin när jag var gravid med honom? Är det nu vi ser effekterna? Om han kommer att dras hela livet med riktigt jobbiga tankar och känslor, är det mitt fel?
Men jag vet ju inte.
Det jag vet är att om jag inte hade vågat mig på en graviditet med sertralin så hade han aldrig funnits.
Det jag vet är också att en hel del av det som spökar för honom, triggar honom och så, är saker jag känner igen från mig själv och från min egen barndom. Inte så att det är en kopia, men jag kan liksom se en del likheter.
Och sertralinet har gett båda barnen en uppväxt med en stabilare mamma än vad som hade varit fallet annars. Vilket i sin tur bör ge ett stabilare bagage för dem.
Det kommer aldrig att gå att veta om jag bidragit till det här mer än med mitt genetiska och miljömässiga arv. Jag har gjort det bästa jag kunnat utifrån kunskap och situation.
Men jag kommer alltid att undra. Eller i alla fall när han har det jobbigt och besvärligt.
Undrar om de som medicinerar för somatiska/fysiska åkommor under graviditeten också funderar över om de borde låtit bli?
Längre om samma: Om inte om vore [Försvarstal]