Det är märkligt att man tycker man ska kämpa på, orka med, reda ut, ordna och lösa – inte så länge man vill eller har lust, inte så länge man pallar, inte tills man känner att det inte går längre, utan ända tills man känner sig nästan apatisk och helt enkelt inte är kapabel längre.
Fast när det liksom inte finns några andra alternativ?
3 kommentarer
Det är nog på ett sätt inte så märkligt. Människan är programmerad för överlevnad, och kanske framför allt för att barnen ska överleva.
”Vi orkar mer än vi tror” är väl en gammal klyscha som visar sig sann i sådana här lägen…
Kanske att man bör tillåta sig själv att bryta ihop ”litegrann”? Skicka barnen till mormor o ligga i sängen o gråta en helg? Eller ta ett samtal med en terapeut o bara häva ur sig hur arg man är på allt och alla, med någon som inte vet vilka man pratar om. Eller delta i en anhöriggrupp för människor med cancer, där träffar man ju ”likasinnade”. Eller ut och springa tills man inte orkar längre o bara sjunker ihop på någon skogsstig.
Jag vet inte hur jag skulle göra, för jag har aldrig varit i din situation, och dessutom är vi alla olika. ”Delad glädje är dubbel glädje” stämmer ofta, men tyvärr inte ”delad sorg är halv sorg”, för vi sörjer olika och det är svårt att ta på sig någon annans känslor i det läget.
Jag känner verkligen med dig Sanne, o tycker du är fantastisk som inte bryter ihop. Skickar lite styrka elektroniskt!
Författare
Ja… om det bara vore cancern. Men det som stjäl allra mest energi i nuläget är minstingens problem i skolan – andra barn som är elaka mot honom, men också att han själv ställer till problem och gör saker han inte ska, trots att han vet att han inte ska. Många gånger. Där har jag som förälder ett stort ansvar att försöka reda ut situationen, för att det inte ska bli dåligt också på längre sikt. Och jag skriver ganska lite om det här i bloggen, men som sagt var, det är det som kräver väldigt mycket kraft och energi i nuläget. Och när älsklingen mår sämre så är det jag som tar hela det lasset. Och det kvittar ju liksom att andra erbjuder sig att hjälpa, för i det här kan man inte gärna be någon annan ta över…
Man kan få extern hjälp även när det gäller barn. Men det kanske ni redan använder er av? Man kan verkligen känna sig maktlös när det gäller sina barn. Har själv en son som alltid varit väldigt tveksam mot allt nytt, och som är väldigt mån om att allt ska gå rätt till. Jobbar på att få honom att acceptera att andra inte alltid strikt håller sig till ”sanningen” eller följer alla regler (tex så går man inte över gatan när det är rött. Även om man inte ser en bil nånstans.) O att man inte behöver påpeka för andra som gör ”fel” att de gör fel, om det inte påverkar någon annan (tex låt dina kompisar gå över gatan när det är rött om de vill…).