Det är märkligt att man tycker man ska kämpa på, orka med, reda ut, ordna och lösa – inte så länge man vill eller har lust, inte så länge man pallar, inte tills man känner att det inte går längre, utan ända tills man känner sig nästan apatisk och helt enkelt inte är kapabel längre.
Fast när det liksom inte finns några andra alternativ?
3 responses to “Tomt”