Nu är det alltså dags: Robin of Sherwood kommer tillbaka!
Det rör sig om ett manus skrivet av Kip Carpenter själv, tänkt som en fullängdsfilm och med en historia som utspelar sig direkt efter serie 3. Fast Kip är död sedan tre år, och det blir ingen film utan ”film utan bild” = typ radio. Vilket är alldeles jättespännande – trots att det är med ”fel” Robin. (Ja, alltså, det är med Jason Connery, så det är självklart rätt Robin givet när historien utspelar sig, men det är ändå ”fel”. Men självklart kan de inte använda Michael Praed=Loxley här, det skulle liksom vara ännu mera fel.)
Plockar fram Cranberries-skivan ”No need to argue”. Inte så väldigt ofta jag lyssnar på den numera, fast för vissa känslostämningar är den fortfarande en av de kraftfullaste.
Fast det är egentligen inte ens därför jag tar fram den nu. Utan för att det på träningen för tillfället – jag minns inte ens vilket pass, antingen CXWorks eller BodyBalance – är någon låt som har en liten rad som får mitt huvud att hoppa till och landa där. En liten snutt som låter nästan som ”in your head”. Ja, även melodimässigt. Fast det är en låt som inte alls har den kraften känslomässigt. Något av nutidens tama menlösa snyggproducerade. Och det får mig att sakna den där musiken med riktig kraft, riktig känsla.
Jag behöver höra det riktiga. Både låtarna med djup klagan och de vackra. Alla med sin melankoli.
Put your hands in my hands,
And come with me, we’ll find another end.
Det är fascinerande vad djupt det sitter, det här med att göra det rätta och inte lata sig och så.
Eller som nu. Jag är förkyld. Jag sov alldeles för lite natten till igår. Jag är trött och lite orolig och saker är förvirrade med älsklingen inlagd.
Och jag har möjlighet att jobba hemifrån. Jag har lov av chefen att jobba hemifrån ett par dagar i veckan, till och med med papper skrivet på det. Och visst, jag hade möten inbokade på plats idag, men inget som inte går att lösa senare. Jag kan jobba hemifrån. Ta det lugnt. Vara rädd om mig. Inte lägga tid och ork på tågresan in till stan.
Men det ger mig dåligt samvete. För nånstans i huvudet (eller okej, ungefär överallt) mal påpekandet om att alla minsann inte har den möjligheten. Alla har inte jobb där de kan distansarbeta vid behov eller när de känner sig lite trötta. En massa andra människor har jobb där de behöver infinna sig på plats. Hur skulle världen se ut om sjukhuspersonal och annat viktigt folk stannade hemma så fort de inte fått sova så mycket de skulle önska?
Jag känner mig bortskämd. På ett fult sätt. Att vara bortskämd är fult.
Jag är privilegierad som kan distansarbeta. Att ha privilegier är fult. Att använda sig av dem är ännu fulare. Om det inte räckte med att Luther sitter på min axel och säger att jag ska jobba in i kaklet, så borde jag i alla fall av solidaritet med alla andra se till att masa mig iväg till jobbet. På ren princip. För att det är så man ska göra. Inte sitta här hemma och vara ett våp och göra det som är bekvämt. Att göra det som är bekvämt är fult.
Och att ligga kvar i sängen och kramas en stund med de älskade barnen och komma ihåg att vi har varandra, när tillvaron i övrigt är lite småsvajig, fast vi borde gå upp och skynda iväg till skola och jobb, är förstås också fel.
Om du ska vara en god och bra människa ska du helt enkelt alltid välja den smala vägen full med nässlor. Av ren princip.
Det är höst och pajtid. Tid för paj på äpplen och plommon och andra godsaker. Det hör till årstidens njutningar och årstidens skörd.
Fast paj är onödigt och onyttigt. Massor med socker och fett. Och jag är så trött på min mage. Så trött på att en massa människor tror jag är gravid fastän jag bara är tjock om magen. Och det är inte hälsosamt med en massa magfett.
I förra veckan hade Ica bra pris på småländsk ostkaka från Vrigstad. Den godaste ostkakan. Jag älskar ostkaka. Så jag köpte hem de två paket man fick köpa.
Fast älsklingen har ju inte kunnat äta något vettigt (eller knappt ens ovettigt) sedan i torsdags, och därmed varken paj eller ostkaka. Och barnen är inte glada för ostkaka.
Så… jag låter väl bli höstens frestelser. Jag kan ju knappast värma en hel ostkaka för egen del. Men när älsklingen klarar av att äta igen så får det banne mig bli ostkaka i alla fall.
Älsklingen är kvar på sjukhuset med dropp.
Jag är trött som en gnu.
Grannen höstplöjer åkern.
Om en stund kommer nog regnet.
Jag dricker te och hostar.
På köksgolvet tidigare ikväll sprang det runt en märklig insekt som insektsgruppen på facebook identifierade som en dödgrävare. Det låter otrevligt ödesbådande, för människor eller för huset. Försöker att tänka att det bara är ett namn och att det inte alls behöver vara något dramatiskt med att hitta en insekt som äter kadaver och kompost inne i huset.
Vaknar vid halvettsnåret på natten efter ha sovit kanske en dryg timme (förkylningshostan har gjort det svårt att somna). Tänker att jag ska gå ner på toa och kolla läget med älsklingen – om han fått i sig något att äta i stillsamheten framför tv:n där han fått en macka och lite kräm innan jag la mig.
Men på toa är det upptaget. Älsklingen har kräkts igen. Och nu konstaterar han att det är dags att ”ge upp” och bege sig till sjukhuset. Det finns liksom ingen kraft kvar, och det finns inga uppenbara tecken på att det håller på att ge med sig.
Så jag väcker äldstingen och talar om att jag ska köra in pappa till sjukhuset. Att pappa förmodligen måste kopplas till dropp för att få näring och vätska, som lillebror vid en kräksjuka för fyra och ett halvt år sedan. Hittar några kläder och tar på mig. Och så kör vi iväg genom natten.
Sjukhuset. Akuten. Jag hatar akuten, för den funkar så dåligt ihop med min hypokondri och smittnoja. Samtidigt som jag är oändligt tacksam över att akuten finns – och dessutom finns så nära.
På sjukhuset tar det en stund innan vi får komma in, trots att det inte finns någon före i kön. Och sedan tar det ett bra tag till innan han slutligen får komma in och lägga sig på en brits. Fast att det tar tid är för att de försöker stuva om. Kräkande cancerpatient. Potentiellt nedsatt immunförsvar, och potentiellt smittsam (det KAN ju vara kräksjuka) – dubbla skäl att lägga honom separat, liksom. Och jag stannar kvar tills han fått lägga sig på en brits och tills de huvudsakliga frågorna är besvarade.
Sedan kör jag hem genom natten igen, vid tresnåret. Stannar på McDonalds och köper en kaffe för att hålla mig vaken. Fast kaffet är varmt så jag bränner tungan och är knappt påbörjat när jag väl kommer hem.
Nattradion står på i bilen och spelar Lena Philipsson:
Drömmen om dig en gång
Drömmen om dig är sann
För alltid, tillsammans
Nu när alla gator ligger tomma
Nu när jag är ensam, vill jag komma dig nära
Jag hör ljudet från en trumma inom mig
Ingen annan når mig som du når mig
Ingen annan får mig för du står mig så nära
Åh, det känns i hela kroppen inom mig
Kom och följ mig fram
Kom och ta min hand
Kärleken är evig när vi är tillsammans
Ingenting är större än det här
Drömmen om dig än gång, drömmen om dig är sann
För alltid tillsammans
Nu när månen lyser på mitt fönster
Nu när hela himlen är kristaller som glänser
Vill jag inte hissa hjärtats vita flagg
Sinnerna ska vakna, jobba över
Ljuset som jag saknat det är allt jag behöver
Jag vill gå och följa linjen i din hand
Jag vill vara här
Vara där du är
Kärleken är evig när vi är tillsammans
Ingenting är större än det här
Drömmen om dig en gång, drömmen om dig är sann
Sedan övergår radion till Håkan Hellström, som hävdar ”För jag tänker aldrig dö”. Det kan han ju hävda bäst han vill…
Det ligger eller sitter något litet på vägen. Något blänker till. Det är en liten katt som sitter och äter (?) på något, typ något platt trafikdödat? Den lilla katten verkar inte alls registrera att det kommer en bil, och det är tur att jag hinner fatta att det är en katt och att det inte är någon trafik (det är det inte kvart över tre en måndagmorgon) och hinner broms in. Katten hinner fatta, och börjar springa bort från bilen i vägens riktning, en lång bit innan den fattar att den ska av vägen.
Någons lilla älskling verkar överleva natten.
Och min älskling har förhoppningsvis fått dropp kopplat vid det här laget.
Jag ska dricka upp kaffet och gå och sova några timmar.
Ja ja, jag har repat mig lite idag och är inte lika illa förkyld längre. (Och älsklingen har fått behålla lite mat.) Så på seneftermiddag-tidig kväll har jag tvättat verandan invändigt, först med kökssvamp och såpvatten och sedan med disktrasa och såpvatten. I alla fall i de nedre, renoverade delarna; de övre orenoverade delarna (översta fönsterspetsen samt taket) har jag bara borstat bort det värsta ur (spindelnät, lite damm och annat). På slutet fick jag även hjälp av sjuåringen.
Tanken är att jag endera dagen (eller snarast kvällen, gissar jag) ska ge mig på att måla insidan av verandan. I alla fall de renoverade delarna. För de är ett allmänt mischmasch av delar som blivit klara vid olika tillfällen och målats i omgångar; det är två olika nyanser av blått på det som är målat under vår tid (och utöver det minst två nyanser till på gamla delar) och det är inte systematiskt ens så att motsvarande delar på de olika fönstren är likadant målade. Och i sommar har älsklingen slutligen satt dit de två små partier av pärlspontspanel som fattades (de har dröjt för att de var knepiga att lösa – inte på grund av lathet), så nu finns alla partier som ska målas på plats, i alla fall.
Kanske blir det även på sikt lite färg i de övre delarna. Och kanske lite på de inre dörrarna = ytterdörrarna. Och väggen. Och…
Men vi får se. Till att börja med på glasverandepartierna.
Förkylningsdagar. Sådana där dagar med snor, nästäppa, ont i halsen, allmän hängighet och brist på ork. Sådana dagar.
Dagar när älsklingen nästan inte får behålla något av den mat och dryck han stoppar i sig på grund av cellgifterna. Dagar när han inte har någon ork och jag inte vet om jag borde köra in honom till sjukhuset.
Dagar när sjuåringen drabbas av jag-måste-slå-mig-själv-attacker och jag-vill-dör-attacker och jag måste hålla fast honom länge länge för att förhindra honom från att skada sig själv eller någon annan.
Sådana dagar.
Och i Malmö är det manifestation för att välkomna flyktingar. Jag är inte där. Jag vill välkomna flyktingarna. Men idag orkar jag inte. Idag orkar jag inte ändå, liksom.
Älsklingen fick cellgifter tisdag-torsdag den här veckan. Det innebär att han är en vecka (eller sex dagar) ”sen” jämfört med när han brukar få dem. Anledningen är att det är en ny period. Efter sex omgångar=tolv veckor gjordes undersökning och först vid läkarbesöket därefter bestämdes med säkerhet att han skulle fortsätta med sex omgångar till. Och då gick det inte att få ihop med cellgifter den veckan utan det fick bli med en veckas förskjutning.
Efter sex omgångar och tolv veckor tror man att man vet hur saker funkar. Men den här gången är det annorlunda.
Redan förra veckan var småskum. Trots att han alltså inte fick cellgifter så var det som om han fick känning av dem ändå – som att kroppen hade vant sig vid cyklerna.
Och den här veckan reagerar han kraftfullt på cellgifterna. I alla fall jämförelsevis. Värre än första gången på förra perioden – som egentligen varit den värsta hittills. Annars har vi hunnit vänja oss vid att han är lite lagom ”speedad” när han fått cellgifterna (främst av kortisonet) och har svårt att somna i alla fall första kvällen – men att han några dagar senare sover en massa. Nu tvärsomnade han istället bredvid sjuåringen första kvällen.
Och han mår illa. Kräks. Har diarré. Kan inte äta utan att få upp maten igen. Som sagt var, värre än första varvet. Jag har kokt kräm åt honom igen, för första gången på länge, men än har han inte smakat på den.
Det vore ju intressant att veta varför det blir så här. Är det frågan om att kroppen vant sig vid cellgiftscyklerna och att det här liksom blir ur fas? Eller hann kroppen vänja sig av på en vecka? Eller är det bara ur fas med kroppen på något annat sätt – det sägs ju ibland att även män har något motsvarande menscykler? Eller har han en förkylning i kroppen? (Det har resten av familjen.) Eller… antyder det något värre…?
Jag har varit och hälsat på sjuåringen i skolan idag. Lärarna på skolan poängterar ofta att vi föräldrar är välkomna att hälsa på när vi vill, och det är verkligen så, man känner sig väldigt välkommen att sitta med i klassrummet, delta och lyssna och se barnens vardag. Och man får äta skollunch i matsalen och blir bjuden på kaffe på rasten.
Att följa med och se vad de gör i skolan är ju förstås en poäng i sig. Men att sjuåringen ville ha mig med på besök handlar nog även en del om att se en del av det han berättar om. Om hur andra barn är.
För det finns barn som så gott som helt saknar respekt för andra. Visst, vi snackar om sex- och sjuåringar. De kan inte alltid sitta helt still eller vara helt tysta. Det finns för mycket sprattel i kroppen och för mycket glömska i huvudet. Men ändå. Det är skillnad på de som bryr sig och de som inte bryr sig. De som försöker och de som inte försöker. De som helt struntar i hur det de gör påverkar för andra men som själv blir fruktansvärt upprörda om de inte får sin vilja igenom. Och som verkar strunta helt i när fröknarna säger till.
Det är viktigt att se, viktigt att kunna relatera till när mitt barn berättar. Och jag inser att de redogörelser jag får hemma om kvällarna inte är särskilt vinklade utan betydligt mer objektiva än man skulle vänta sig. Det är viktigt.
Och det är inte mitt barn det är mest synd om – han blir visserligen stundtals rejält upprörd men har ändå en förmåga att ta för sig. Till skillnad från en del tysta och ordentliga barn som är de som hamnar i kläm, eftersom de är för snälla för att protestera och säga ifrån – det är deras utrymme som stjäls och de som får lära sig att den som skiter i reglerna ändå alltid får mest av allt och vinner i slutändan.
Precis som det var när jag var liten.
Och jag funderar över det här med vad man behöver säga och förklara och nöta in kontra vad som är självklarheter. Vad som behövs för att något ska gälla i praktiken. För mig har det alltid räckt med att veta vad som är tillåtet och inte tillåtet, att veta vad som är rätt och vd som är fel. Det som är fel GÖR MAN INTE (TM) – så enkelt är det liksom. Och såvitt jag kan se gäller detsamma för mina barn. Vad som är rätt och fel är helt avgörande. Men för en del andra barn (och vuxna förstås) verkar det verkligen vara helt ovidkommande. Och det är på något vis inte heller uppenbart vad det egentligen är som är avgörande. Mer än möjligen personlig vinning och vad som är kul för dem själva i stunden. Och jag undrar vad det är som gör att det blir så.
Och medan jag sitter på en bänk på skolgården, när skoldagen övergått till fritids, och en av pedagogerna sitter på bänken bredvid och sjuåringarna leker i sandlådan några meter ifrån oss, så ser vi några femteklassare på andra sidan fotbollsplanen, fullt synligt från oss (vilket ju innebär att de måste kunna se oss) uppträda väldigt märkligt vid idrottsföreningens kiosk, och slutligen kryper en av dem in där. Och det är helt uppenbart att det här med mitt och ditt och vad man får och inte får och att man inte får ta andras saker är helt ovidkommande för dem. Och med tanke på att det förtörs saker på skolgården nattetid är det ju knappast någon överraskning att det finns personer (barn) i närområdet som saknar de hämningarna – men det känns ändå bisarrt att de ägnar sig åt det dagtid när det finns vuxna inom synhåll.
Lösryckta stycken av Lars Winnerbäcks Eldvakt ringer i öronen på mig där på skolgården, men jag lyckas liksom inte riktigt fånga texten, trots att jag tycker att jag borde minnas den…
när våran dagistid tog slut
så såg vi likadana ut
med samma drömmar…
när jag somnar står en ängel vid min dörr
precis som förr
och gör att allting ordnar sig
och den blir tryggheten för mig
vem går eldvakt för dig
Och det far tusen tankar i huvudet om vad som gör att det blir som det blir. För en av mina teorier kring stökigheten i klassrummet handlar om allt fokus som är på barnen. Att vi som föräldrar ständigt påminns om hur viktigt det är att prioritera BARNEN, låta BARNEN vara centrum för allting – vi ska se till att de alltid har kul, vi får inte prioritera oss själva eller andra saker utan ska vara närvarande föräldrar med fullt engagemang för våra avkommor och de är vana vid att få komma till tals nästan när som helst – och det sätter förstås spår i form av hur de tycker det är okej att uppträda i klassrummet. Och det är ett elände, och jag kämpar hela tiden en inre kamp med att tycka det är okej att göra saker även om inte mina barn vill, typ. Att de måste lära sig att anpassa sig. Många barn skulle kanske behöva mindre prioriterade av sina föräldrar på något vis. Och samtidigt… samtidigt känns det som att det finns en märkligt glidande skala där de som är bortanför en viss gräns på den där skalan snarast måste ha blivit helt bortprioriterade på något vis och inte stått i centrum alls. Eller i alla fall inte på rätt sätt? Eller handlar det om att deras föräldrar har helt ruttna värderingar? För en del tror jag det kan vara fallet – men för alla?
Och ja, i dessa tider är det lätt hänt att dra till med att det nog är frågan om ”bokstavsdiagnoser” eller nåt sånt – och så avfärda det. Fast jag tror att det är att göra det för lätt för sig och att slippa ta ansvar för saker som behöver tas ansvar för.
när våran dagistid tog slut
så såg vi likadana ut
med samma drömmar om att bli en popidol
vi spelade boll och jagade troll
under ett trygghets parasoll
och var rätt säkra på att nå vårt drömda mål
men sen när sommaren tog slut
din farsa hämtades med snut
ni fick en lägenhet på andra sidan stan
du spelade boll på annat håll
under ett annat parasoll
fast vi såg likadana ut när vi var barn
när jag somnar står en ängel vid min dörr
precis som förr
och gör att allting ordnar sig
och den blir tryggheten för mig
vem går eldvakt för dig
vi växte upp på var sitt sätt
med skilda fel och skilda rätt
sen kom en ljuvlig doft från stan av grå betong
där i stan så fanns en låga
och en fråga om att våga
och om vem som vågade trotsa en batong
du vågade sno du vågade slåss
du vågade pröva några bloss
men du vågade aldrig nånsin komma hem
så du vaknade i en säng
hos någon vacker mannekäng
du blev en popidol som alltid kom i kläm
när jag somnar står en ängel vid min dörr
precis som förr
och gör att allting ordnar sig
och den blir tryggheten för mig
vem går eldvakt för dig
nu doftar hägg och björk slår ut
och våren leker som förut
det är fest jag dricker öl du röker på
jag är arbetslös och meningslös
men lever glad ändå
för jag har valt att för en tid få leva så
men jag undrar om du valt
att leva så banalt
och om du inte hellre vill bli fri
och jag undrar här uti
om dina vänner står dig bi
och om de nånsin i en tvist tar ditt parti
när jag somnar står en ängel vid min dörr
precis som förr
och gör att allting ordnar sig
och den blir tryggheten för mig
vem går eldvakt för dig
men vem är jag att sitta här
och vara bättre än dom där
säg vem är jag att tala om vem som är glad
vi lever våra liv
med våra egna perspektiv
på varsin sida om vårt samhälles fasad
