Imorse när jag vaknade låg det för ovanlighetens skull inget barn i sängen mellan mig och älsklingen. Det händer förstås då och då, men ändå så sällan att man liksom hinner glömma bort… att när det inte ligger någon där i vägen så kan man krypa nära intill när väckarklockan ringer, och bara kramas och ligga nära och finnas.
Så ofantligt viktigt och värdefullt. Och så sällsynt det blivit. Och oj vad jag saknar det – tänk, en gång i tiden var det ju alltid så. Jag behöver påminna mig själv om hur viktigt det är.