Större delen av tiden funkar det. Större delen av tiden överväger känslan av tacksamhet och tankar om att vi har den tid vi har och sånt. Större delen av tiden är det i huvudsak vardag som rullar på, i något som väldigt mycket är som den vanliga tillvaron, bara lite annorlunda.
Men sedan ibland är det något som får det att brista. Som idag på träningen.
And when I grow old, well I know I’m gonna be I’m gonna be the man who’s growing old with you…
… sjunger musiken.
Nä. Jag vet att det inte kommer att bli så. Och det gör ont. Det gör det. Oavsett all tacksamhet i världen.
Som tur är är det sista låten innan avslappningen. Så det gör inte så mycket att tårarna börjar rinna. Jag behöver inte svara på frågor.
Sen ligger jag där i mörkret under avslappningen och hulkar. Gråten behöver komma ut. Det är bra.
Efter avslappningen har det lugnat sig en aning. Och mitt blöta ansikte kan lika gärna tolkas som träningssvett.
2 responses to “Den här gången var det en textrad”