Där jag tränar är det parkettgolv. Inte riktigt parkettgolv, men någon sådan där modern variant, antar jag, men ett golv som består av smala jämnbreda trädbitar som ligger parallellt med den väggen där ledaren står och där speglarna sitter.
För mig är det viktigt att min träningsmatta (det är CXWorks och BodyBalance) ligger i linje med golvets träbitar. Om mattan inte ligger i linje med träbitarna så stör det mitt fokus, och en liten del av mig försöker liksom ägna sig åt att korrigera det där störmomentet mentalt.
Ja, det är säkert lite löjligt. Ja, det är säkert att betrakta som en lätt form av lätt OCD.
Å andra sidan så hänger det där symmetribehovet – för det är liksom det som är fråga om – också samman med något grundläggande i dansen. Dansen som länge var min huvudsakliga träningsform. Dansen och rytmen och känslan i kroppen som är bärande i träningsglädjen för mig även nu när jag inte dansar längre. Symmetrin, eller det stundtals avsiktliga brytandet av symmetrin – men hela tiden ett relaterande till symmetrin.
Och det är väl på något vis samma sak med musik: både rytm och melodi relaterar liksom alltid på något vis till symmetri och mönster.
Kan man vara dansare, musiker och liknande utan någon tendens till något som kanske ska definieras som OCD?
Innebär total frånvaro av OCD-tendenser att man är helt tondöv och helt saknar rytm?