Jag funderar ibland över hur stor del språkbarriärer har i folks rädsla inför flyktingar, invandrare, nya människor som kommer till Sverige.
För det är på ett sätt en rädsla jag kan förstå. Inte så att den är vettig och rationell. Men det är ju något knepigt, obekvämt, besvärande, med människor som pratar i ens närhet, när man inte kan förstå vad de säger. Eller, det kan för den delen lika gärna vara spännande, fascinerande och intressant – beroende på vem man är. Jag kan lika gärna njuta av språkmelodier och betoningar och annat. Men om man har tendenser att oroa sig för okända människor omkring sig, så är det ju klart att om man inte heller förstår vad de säger, så blir det väl värre. Om man tycker att någons språkmelodi låter aggressiv eller hotfull, eller om någon skrattar på ett sätt och i en situation som känns som att det kan vara riktat mot en själv, och man dessutom inte förstår vad säger då kan det självklart kännas besvärligt.
Och det där beror väl också på om det är en situation man är ovan vid eller inte. Har man sällan eller aldrig upplevt att folk omkring en pratar språk man inte förstår, blir det förstås påtagligare och mer skrämmande – antar jag.
Men det måste förstås vara ännu mycket mer skrämmande för den som kommer som flykting till ett främmande land. Inte nog med att alla pratar ett främmande språk och man inte vet vad de säger om en – man är dessutom helt beroende av och utlämnad till dessa människor vars språk man inte förstår.
En annan tröskel jag funderat kring, och som ju egentligen också handlar om språk, är det här med namn. Ofta pratar man ju om ickesvenska namn som ett hinder för att få jobb – och då verkar man mest tänka på att det ickesvenska namnet liksom ”avslöjar” att man inte är härifrån ”från början”.
Personligen känner jag att tröskeln ligger tidigare. Ett namn är en möjlighet att bilda sig en uppfattning i förväg, en möjlighet att förankra en person i minnet. Och visst, det är dumt att bilda sig uppfattningar om personer man ännu inte mött, det är fråga om att använda fördomar och därmed inte alltid så lyckat. Men ändå vi behöver kunna skapa oss en bild av en människa. Ett något, för att ta första steget från främling till något annat.
Med namn som finns i vår vanliga idévärld, namn som används i vårt språk, vårt land, vår närhet, så är det så lätt. Till exempel kan man för det allra mesta få veta kön på personen av ett namn. Och ja, jag vet att kön är ointressant på många sätt, och man ska inte anta något om en person utifrån kön, och så vidare. Men ändå. Det underlättar trots allt på något vis att veta kön på en person. Kanske just utifrån att det är det normala ”förfarandet”: om jag fått veta en persons namn så har jag kunnat räkna ut hens kön. – Men med namn från en annan språkgrupp så har jag plötsligt inte en susning! Jag kan inte se på namnet utifrån maskulin/feminin-ändelser, eller utifrån vad jag lärt mig för varje enskilt namn. Och det ökar ju osäkerheten när jag ska träffa en människa första gången, om jag liksom bara fått ett namn i förväg. Dessutom kan jag ofta inte heller begripa hur namnet ska uttalas. Så jag riskerar att på alla sätt göra bort mig.
Göra bort sig är inte populärt, generellt sätt. Det undviker man gärna. Man undviker gärna situationer där man kan göra bort sig. Alltså undviker man gärna att träffa personer man inte alls kunnat ”definiera” utifrån deras namn. Även om den ursprungliga definitionen kommer att visa sig helt fel, så är det som att vi liksom behöver något att börja med.