Sjuåringen ville ha en mantel. En ordentlig mantel, lång och med huva, i ett tyg som funkar att ha som ytterplagg – så att han faktiskt kan ha manteln till skolan.
Jag har mönster på medeltida pojkkläder och hittade något som verkade kunna funka, och han var nöjd. Men så skulle det ju till tyg.
Först plockade jag fram ett stort filtaktigt tyg jag fått. Men det räckte inte. Det går ju åt ganska mycket tyg till en riktig mantel. Plus att filttyget nog var åtminstone delvis ylle och kliade.
Fleece kändes som det enda rimliga.
Men ja, fleece är ett elände. Trots att artiklar om att fleece släpper massor med mikroplastskräppartiklar vid varje tvätt valsar runt nu igen, så är det ju ingen nyhet utan välkänt sedan i alla fall flera år – det är i alla fall så länge jag känt till det :-) Annan textil ”släpper” också mikroskräp, men som bryts ner snabbare.
Det finns ju bättre fleece också. Som ekologisk bomullsfleece.
Ekologisk bomullsfleece kan köpas för 200 kronor metern på nätet, dvs osett.
”Vanlig” polyesterfleece under namnet Polarfleece kostar 60 kronor metern hos Stof&stil, dit jag smidigt (mnja) kan ta mig med en liten extra promenad från en hållplats på min normala pågatågslinje.
Jag behövde nånstans i stil med tre meter.
Det innebar en ganska kraftig prisskillnad – och speciellt för något jag inte riktigt visste om jag skulle lyckas med.
Så – jag bestämde mig för att fuska. Jag körde på polarfleecen. Trots att jag vet att fleece är det sämre miljöalternativet.
För jag orkar inte alltid göra helt rätt och duktigast och bäst. Inte när det både är jävligt omständigt och skitdyrt.
Jag tycker ändå jag är en ganska bra mamma som fixade en mantel som var ganska precis vad han ville ha.
(Och jag kanske ska betona att manteln var klar redan för en dryg vecka sedan, och han hann använda den i skolan ett par dagar redan innan händelserna i Trollhättan, och manteln var tydligen dessutom väldigt populär bland kompisarna.)
One response to “Jag har fuskat (fleece)”