Jag står och målar de ljusblåa partierna på insidan av verandan ett varv till. Utanför glittrar den sena eftermiddagens oktobersol i stubbåkern och ger guldgula toner.
Jag tänker att det är den sortens saker jag delar med många av mina vänner: Upplevelsen av det nästan magiska ljuset i den ultramarinblåa färgen. Skönheten i min hembygd. Glädjen och vemodet i en vacker melodi. Njutningen i en god maträtt. Och därmed inte sagt att alla mina vänner tycker om samma färger eller samma musik eller mat som mig. Men många gånger finns det något som förenar oss i ”små” upplevelser. Och det är inte på något vis avgörande för att kunna dela upplevelser, eller för att bli vänner, att man kommer från samma plats från början – denna sorts upplevelser och känslor kan vi dela ändå. Och det finns människor som kommer som samma plats som jag som jag aldrig skulle hitta någon sorts sådan igenkänning med. Människor som alltid kommer att vara främlingar.
Självklart finns det andra saker som också är viktiga för vänskap. Fast de är svåra att sätta fingret på. Man kan prata om religiösa och politiska uppfattningar som viktiga skiljelinjer – men det finns personer som kommit till helt andra slutsatser än jag som jag är mycket god vän med. Och ja, någon sorts grundläggande värderingar är ju förstås väsentliga på vissa plan – men lika viktigt är kanske hur man hanterar när åsikter och värderingar skiljer sig åt.
Och inte heller i det här fallet är det viktigt varifrån folk kommer. Förstås.
Jag är däremot överlag dålig på att ta kontakt med och lära känna nya människor. Jag är inte den som föregår med gott exempel när det gäller att bjuda in flyktingar till mitt hem eller engagera mig i olika integrationsåtgärder. Fast jag är å andra sidan inte så bra på den sortens kontakter och initiativ när det kommer till folk som bott i Sverige i hela sina liv heller. Det är nog helt enkelt inte den jag är, liksom. För att det finns så mycket annat jag vill göra – som sällan i någon större utsträckning involverar så särskilt många människor. Och för att jag inte är så mycket för den sortens sociala samvaro. Generellt känner jag mig nästan alltid svältfödd på möjligheter att få göra saker ensam (eller möjligen på tu man hand med älsklingen).
Jag är generellt sett inte den man lär känna ”bara för att” – utan för att jag och den jag lär känna på något sätt råkar befinna oss på samma arena – och visar oss ha något gemensamt. Stort eller litet. Och kanske är jag svårare att lära känna på grund av människor jag mött genom livet, människor som kommit från samma bygd som jag, synbart från samma bakgrund och förhållanden, men ändå människor som saknar förmågan att hantera olika åsikter och smaker på ett bra sätt.
Utanför min veranda övergår dagen i skymning. Himlen blir en vackert ljusrosa fond för moln i olika nyanser av vitt, ljusblått och grått.
Jag vill välkomna människor som flytt sina gamla hem till min vackra hembygd. En del kanske för ett kortare besök på ett tillfälligt boende – våra vackra vyer kanske kan ge dem frid i hjärtat och nytt hopp i en tillvaro som länge varit ett gungfly; en del av dem för längre tid, som en plats att starta ett nytt liv. Och vem vet, med några av dem kanske jag tids nog finner gemensamma glädjeämnen och intressen?
Jag vill att ni ska känna er välkomna här i min vackra hembygd, precis som jag en gång kände mig välkommen när jag var ny här.
