Det jag också låg och tänkte på inatt var hur långsamt och snällt (nej, det är fel ord, men jag hittar inte rätt just nu) cancer är – jämför med ond bråd död. Cancer ses liksom som det stora hemska onda, som en ond och grym sjukdom. Men jämfört med att bli nedskjuten sittandes på en restaurang eller på en konsert… då bleknar cancern så drastiskt.
Min älskling finns fortfarande, jag kunde krypa nära och kramas och suga åt mig av kroppsvärmen.
Men de som förlorat sina nära i terroristattacker och liknande, de kommer aldrig ens att få chansen att säga adjö.