Jag har glömt berätta att jag var på synfältsundersökning förra måndagen.
Jag var på en sådan undersökning för typ ett halvår sedan eller nåt sånt, för en slutlig grej att kolla efter de ögonproblem jag haft tidigare (kolla etiketten ”ögat”). Och jag fick då besked om att det såg ut som det skulle men att de skulle kalla mig en gång till om ett halvår.
Synfältsundersökning är en ganska märklig och jobbig sak, där man har lapp för ett öga i taget och får luta haka och panna in i en stor grej, där det sedan blinkar små ljusprickar här och där med ojämna intervall, och varje gång man ser en sådan ska man trycka på knappen man har i handen. Obekvämt och ganska jobbigt. Och första gången jag gjorde det var det klockan 8 på morgonen. Den här gången var det kl 9.30.
Beskedet i måndags förra veckan var att det såg bra ut – ”och det var ju bra, eftersom det inte såg lika bra ut sist”. Jahajaså? Det var ju inte vad ni sa då…
Dessutom kollades trycket i ögonen (också okej).
Resten av dagen hade jag en ledsenhetskänsla i kroppen. Dels kom den nog av att jag fick bedövningsdroppar i ögonen inför tryckmätningen, och blött och kladdigt i ögonen får kroppen att tro att man gråtit – och då hamnar kroppen i efter gråten-läge på nåt märkligt vis. Dels är det liksom ganska förvirrande att få veta att något som de innan sagt såg bra ut inte har gjort det men nu gör det… det blir förvirrat både vad gäller oro och tillit.