För elva dagar sedan skrev jag så här:
Det är en komplicerad tid och en komplicerad värld vi lever i. Och all informationen finns därute. Som engagerad och ganska medveten bör man vara insatt och påläst. Ha åsikter och ta ställning i allt, men självklart inte utan att först ha satt sig in i frågan ordentligt, läst på, vägt för och emot och så vidare.
I grunden är det förstås jättebra. Fast… ibland orkar jag inte riktigt. Jag orkar inte sätta mig in i allt, läsa allt, förstå alla samband i alla konflikter och samhällsproblem och situationer. Varken huvudet eller tiden räcker till. Och då kan jag ju inte heller tycka något riktigt tydligt. Möjligen ha en magkänsla, hålla fast vid grundläggande värderingar och ställa frågor, men inte uttrycka någon riktigt tydlig åsikt i det specifika.
Då känner jag mig otillräcklig och lat och inte tillräckligt bra. Som en sån där man inte riktigt ska vara. Speciellt eftersom liksom alla andra verkar ha orkat sätta sig in i och ha väldigt klart för sig.
Och så där känner jag ganska ofta för tillfället. För det är så väldigt komplicerat det där som pågår omkring oss i samhället för tillfället. Inte bara i länder långt borta, utan HÄR, där jag passerar varje dag.
Sedan dess har vi hunnit med terrorattentat i Paris, höjda terrorhot på flera håll i Europa, inklusive Sverige, en misstänkt terrorist som gripits och sedan visat sig vara oskyldig, en oherrans massa turer fram och tillbaka med flyktingsituationen… för att bara nämna några saker.
Folk har tyckt så oändligt mycket. Folk tycker en jävla massa på områden de garanterat inte kan och vet tillräckligt om. Åsiktsgrupperingarna blir bara mer och mer polariserade. Det är väldigt mycket ”De har fel och jag har rätt!”. Tonen i twitterflödet blir allt hätskare.
Plötsligt är jag glad över att inte ha orkat sätta mig in i allt. För jag vill hellre vara lite lagom luddigt osäker på vad som är rätt lösning, nånstans där i mitten, än att vara ilsket stensäker på något som tids nog – några dagar eller år senare – visar sig vara uppåt väggarna.
Och jag är också nöjd med att kunna erkänna min okunskap. För vårt samhälle, som är så komplext, bygger också på att vi har olika expertisområden – alla kan inte vara experter på allt. Och i det ligger också att vi måste överlåta vissa bedömningar och ställningstaganden på några personer, som kan sakerna bättre än oss andra. Vi måste lita på att de kan mer och har bättre överblick, att dessa personer som studerat ett ämne i flera år och arbetat med det ännu fler kan ämnet bättre än vi som plöjde tre artiklar på nätet och en i morgontidningen. Och JA, de kommer att ha fel ibland. Den ingår också i kalkylen.
idag ska jag försöka vara stolt över att jag inte är tvärsäker på allt, istället för att skämmas över det.