Monthly Archives: november 2015

Barns drömmar och kreativitet

Barn har en massa drömmar, tankar, idéer och planer. De är kreativa och vill en väldig massa. Och sedan växer de upp, och på vägen till vuxenlivet tappar de en massa av den där kreativiteten och tron på att precis allt går att genomföra.

Det där tas upp med jämna mellanrum. Ofta med en lite anklagande ton: det är vårt fel, vi vuxna, föräldrar. Vi borde se till att bejaka barnens idéer, få dem att behålla de bombastiska planerna, inte döda deras kreativitet.

Men alltså. Det där är en del i att bli vuxen. Och då menar jag inte ”så så ska det vara, DÄRFÖR”. Utan jag menar att det där är insikter vi som vuxna faktiskt måste ge barnen på vägen till vuxenlivet.

Allting är inte möjligt. Man kan inte vilt kasta sig in i alla projekt som far igenom ens huvud. Man måste kolla upp saker, vara lite realistisk, ha tid över till att få en inkomst, äta mat, hålla (lite) ordning omkring sig… Världen behöver faktiskt vuxna som har vuxit upp.

Det betyder ju inte att vi ska kväva all kreativiteten. Men vi behöver hjälpa barnen hitta en balans mellan kreativiteten och verklighetens villkor. Det behövs för att de ska kunna dra nytta av kreativiteten och samtidigt fungera i vårt samhälle.

Gammal?

Jag har på sistone insett att jag numera räknas till de äldres skara. Jag fyllde ju 40 i somras.

Jag har nyligen läst kommentarer om att det är fel när de som är 30 eller 40 beskrivs som unga, för det är vi inte. Och de senaste dagarna har jag sett kommentarer om att personer i min ålder (eller kanske till och med yngre) är äldre – och antaganden om att vi därmed per automatik sitter fast i gamla normer och mönster om hur saker ska vara, medan de unga representerar en möjlighet att skapa ett nytt samhälle.

Och alltså, visst är det nog så att en del ”äldre” är fast i gamla mönster. Men i miljösammanhang är vi många som kämpat sedan vi var unga med att ändra mönster, rutiner, normer och så vidare – och vi fortsätter fortfarande. Att döma ut oss som hopplösa bara för att vi är över 35 tycker jag är fördomsfullt.

Vi är nog både bra och dåliga och det kanske behövs

Ganska ofta hör man om hur bra vi är i Sverige på det ena eller det andra. Bland annat när det handlar om miljö och klimat. Ligger i framkant, förebilder, och så vidare.

Nästan lika ofta hör man om att vi inte alls är bra, eller i alla fall inte alls så bra som vi tror – ibland till och med att vi i själva verket är riktigt kassa.

Så vilket stämmer? Förmodligen båda delar – beroende på hur man räknar, beroende på vad man jämför med, beroende på vad man menar är väsentligt.

Och jag tror att det kanske är bra med båda berättelserna. För vi behöver kunna känna oss bra, även som ”nation”, känns att vi kan, att det vi gör gör skillnad, att vi ska fortsätta sträva. Och samtidigt behöver vi bli påminda om att vi inte kan sätta oss ner och luta oss tillbaka, för på vissa områden ligger vi efter eller är omsprungna och behöver skärpa oss och ta till oss av andras erfarenheter.

Kort recension av SJ:s nya mat

SJ har förnyat utbudet i sin Bistro på tågen. Och det ser faktiskt himla bra ut! Jag kommer inte ihåg allt i huvudet. Men det är mycket vegetariskt. Det är basrätter som pasta med soltorkade tomater, och vegetarisk gryta – och den som vill komplettera med tillbehör kan välja mellan kyckling, räkor eller vegetariska oumph (är det så det heter)? Det finns någon färdig kötträtt med krav-märkt kött. Det finns ekologisk choklad. Och så vidare. Fräscht (för att vara tågmat). Inspirerande. Och lite granna knuffande/nudgande: när så mycket är vegetariskt som bas, så kommer det att bli fler som väljer vegetariskt av bara farten.

Heja SJ!

Var ska jag göra av de slitna kläderna?

Det är populärt att sälja eller byta kläder man tröttnat på eller vuxit ur på olika sätt – tradera, SwopShop, klädebytesdagar och så vidare. Jättebra, underbart! – för alla dem det passar för.

Men det är inte min grej. Jag är typen som köper kläder som jag trivs i och sedan använder dem tills de är slut. Lagar dem så de kan vara med ett tag till. Typ så.

Fast ibland har jag ju också kläder jag behöver göra mig av med. Kläder som jag vuxit ur *host*. Kläder som jag inte längre har behov av på grund av ändrade förutsättningar (ett konkret exempel är förstås mammakläder).

Problemet då är att dessa kläder kanske inte riktigt längre hamnar inom det ”hela och rena” som krävs för swoppande, klädbyten eller att lämnas till Myrorna för försäljning. Det är kläder som är slitna och kanske lagade. Välgörenhetsorganisationer vill inte ta emot det – de vill inte ge sådana kläder till behövande, och de tycker efter vad jag förstår att det visar på en ful människosyn att tycka att någon ska ha dessa kläder.

Fast jag skulle ju fortsätta använda dem själv om jag kunde!

Sälja går förstås inte heller. Och nej, jag är inte ute efter pengarna – jag är ute efter att fungerande saker ska användas så länge som möjligt.

Och eftersom det liksom inte finns någonstans jag kan göra av dem, mer än att lämna dem till textilåtervinning, så blir de ofta liggande kvar i kassar hemma hos mig. För vad ska jag annars göra liksom?

Hotellhanddukar

Hos många hotell finns det i badrummet en lapp som säger ungefär:

För miljöns skull vill vi spara på handdukar. Lägg handduken på golvet om du vill byta till ren.

Det vill säga man vill få folk att behålla och använda samma handduk under hela sin vistelse – eller i alla fall mer än en dag. Och undersökningar visar visst att det funkar ganska bra. Tydligen funkar det ännu bättre om man ändrar budskapet till ungefär:

De flesta som bott i det här rummet före dig har…

och liknande.

Gott så.

Fast för mig är det ju fortfarande väldigt märkligt att man skulle komma på tanken att vilja byta handduk så ofta att man skulle behöva en ny under en hotellvistelse. Nu bor jag ju sällan på hotell – jag hör till dem som bor på hotell en natt eller möjligen två när jag är på jobbresa. Bor man i samma hotellrum i två veckor kan jag förstå att läget är ett annat.

Jag funderar dock på en annan sak i sammanhanget: När jag bor på hotell är det alltså i princip alltid bara jag. En person. Och det vet man ju om, eftersom jag bokat i förväg, och i normalfallet är det ju ett enkelsängsrum. Så hur många handdukar hänger man ini badrummet till en ensam person som ska bo en natt på ett hotell?

Tja, i rummet jag bodde den gångna natten fanns det två badlakan, två handhanddukar samt en udda handduk (till fötterna?). Och det är väl så det är för det mesta.

Och nog för att de, så länge samma person bor kvar i rummet, inte byter förrän man slänger handduken på golvet, så gissar jag på att man när jag checkat ut byter alla handdukarna i mitt rum – eller? Det känns i alla fall som en påtaglig risk. Och i så fall ett stort slöseri.

(Och det var ett svanenmärkt hotell.)

Stockholm och rädsla

Jag sitter på tåg till Stockholm; jag ska dit på ett tvådagarsseminarium (eller vad de kallar det den här gången) i jobbet, sova över natten på hotell och åka tillbaka hem imorgon eftermiddag.

Och jag ska erkänna: jag är lite rädd. Rädd för att åka till storstan, vistas på centralstation och andra sådana där miljöer som terrorister ”gillar”.

Det sägs att det är just rädda de vill att vi ska bli. Och många människor säger – nästan som någon sorts ”trots” att nej, de är inte rädda.

Fast jag är rädd. Kanske inte jättemycket, men ändå.

Jag betar igenom klassiska ångestlugnande tankar, om att sannolikheten att just jag skulle drabbas i så fall ändå är ganska liten – det brukar trots allt ändå röra sig om ett begränsat antal människor som drabbas, av den miljon som lär finnas tillgängliga i Stockholm – risken att just precis jag ska drabbas är ganska liten.

Det funkar lite grann.

Jag läste någon kommentar på twitter, som sa ungefär så här: Jaha, ni är rädda nu? Så bra. Använd då det konstruktivt, till att motivera er att bygga på styrka och kondition, lära er hur man bäst hittar flyktvägar och så vidare.

För mig känns det kontraproduktivt. Jag uppfattar det som att när terroristerna dyker upp, så spränger de eller skjuter med automatvapen helt utan förvarning. Då hjälper inte sådana förberedelser. Så det enda den sortens förberedelser gör är att mata rädslan och förstärka den. Och jag vet att generellt sett, åtminstone för mig, så är det mycket bättre att försöka låta bli den och strunta i den. För om jag ska gå omkring och tänka – vara – ångest och rädsla hela tiden, då är livet inte så mycket att ha ändå, faktiskt.

För mig är det ett framsteg att åka buss och strunta i säkerhetsbältet.

Men jag ser inte fram emot det här mötet i Stockholm på samma sätt som jag gjorde innan fredagens händelser i Paris. Och jag tycker det ska bli skönt att återkomma till landet imorgon kväll. (Om inget dåligt händer innan dess, påminner katastroftankeshjärnan.) Och ja, jag vet att det finns många människor som bor i storstäder hela tiden. Men jag gör inte det.

Halvår

Det är ett halvår nu, sedan alltsammans började. Inte sedan vi fick slutligt besked, men sedan han blev så dålig att de drog igång hela apparaten med akuta undersökningar och inläggning och hela köret. Och om bara några dagar är det ett halvår sedan vi även fick cancerbeskedet.

Ett halvår.

När vi träffade läkaren i början av juni och fick en ordentlig genomgång av läget och oddsen, så fick vi följande besked:

  • Nej, man kan inte bota det här. Man blir inte frisk av behandlingen.
  • Medianöverlevnad från upptäckt, utan behandling: sex månader.
  • Medianöverlevnad från upptäckt, med behandling: 30 månader.

Det vill säga utan behandling så…

… för nu har det gått ett halvår.

Sedan vi fick beskedet har han hunnit med först sex cykler=tolv veckor med cellgifter, därefter scanning/röntgen, och sedan igång med ny omgång på sex cellgiftscykler=12 veckor. Imorgon börjar han den sista av dessa sex. I nästa vecka ska han undersökas igen. I början av december träffar vi läkaren för att få veta hur det ser ut.

Hur han mår? Huvudsakligen rätt okej, faktiskt. En del biverkningar av cellgifterna.

Synfältsundersökning

Jag har glömt berätta att jag var på synfältsundersökning förra måndagen.

Jag var på en sådan undersökning för typ ett halvår sedan eller nåt sånt, för en slutlig grej att kolla efter de ögonproblem jag haft tidigare (kolla etiketten ”ögat”). Och jag fick då besked om att det såg ut som det skulle men att de skulle kalla mig en gång till om ett halvår.

Synfältsundersökning är en ganska märklig och jobbig sak, där man har lapp för ett öga i taget och får luta haka och panna in i en stor grej, där det sedan blinkar små ljusprickar här och där med ojämna intervall, och varje gång man ser en sådan ska man trycka på knappen man har i handen. Obekvämt och ganska jobbigt. Och första gången jag gjorde det var det klockan 8 på morgonen. Den här gången var det kl 9.30.

Beskedet i måndags förra veckan var att det såg bra ut – ”och det var ju bra, eftersom det inte såg lika bra ut sist”. Jahajaså? Det var ju inte vad ni sa då…

Dessutom kollades trycket i ögonen (också okej).

Resten av dagen hade jag en ledsenhetskänsla i kroppen. Dels kom den nog av att jag fick bedövningsdroppar i ögonen inför tryckmätningen, och blött och kladdigt i ögonen får kroppen att tro att man gråtit – och då hamnar kroppen i efter gråten-läge på nåt märkligt vis. Dels är det liksom ganska förvirrande att få veta att något som de innan sagt såg bra ut inte har gjort det men nu gör det… det blir förvirrat både vad gäller oro och tillit.

Vad är viktigast hos en minister?

I efterdyningarna till hatdrevet mot Åsa Romson har jag sett många kommentarer av ungefär den här typen:

Nej visst, det är väl lite överdrivet  att hata så mycket på Romson. Men hon borde verkligen uttrycka sig bättre, och så som hon uttrycker sig är hon inte lämplig som minister.

Och det fascinerar mig. För det är ju inte så att det som slunkit ur henne är några grova rasistiska grejer eller några olämpliga anklagelser. Men ÄNDÅ anses det mer avgörande för hennes gärning som minister hur hon är som retoriker än vilken praktisk nytta hon gör inom miljöområdet.

Jag vet ju inte säkert, men jag får känslan av att det händer rätt mycket på miljödepartementet och naturvårdsverket nu jämfört med för ett och ett halvt år sedan – konstruktiva saker, viktiga grejer. Och jag har svårt att tro att inte ministern är en väsentlig del i det.

Men det är liksom oviktigt – det viktigaste av allt verkar vara att en minister kan uttrycka sig skitdiplomatiskt i alla situationer.

(Eller så är det i själva verket så att de som klagar bara använder Romsons svaga punkt för att åstadkomma skafa, eftersom de inte alls gillar den påverkan hon har på politiken.)

Jag säger som Croneman:

”Att hon fortfarande står upp politiskt (och rent personligt och privat) i den här korselden överstiger nästan min fattningsförmåga. Romsonhatet är obehagligt, oavsett partifärg.”