I mitt huvud mal funderingar om det här med vem som är ond och vem som är god. Inte bara nu efter Paris, utan med all världens konflikter och elände, i en förvirrad gröt.
Jag ska för tydlighetens skull deklarera att jag inte har några som helst tvivel om vad jag anser vara den goda sidan, vilka värderingar som är de rätta och rimliga och så vidare. Självklart tycker jag att de åsikter, de värderingar, den moral och de handlingar jag representerar är de goda ;-)
Men det jag funderar kring är att det gör förstås de också – de där som vi betraktar som onda och hemska.
Och jag funderar över hur deras sagor, deras berättelser och hjältar ser ur. Påminner de om våra, eller är de väldigt olika? Alltså om man liksom skalar bort allt det där som ”taggar” våra hjältar till den goda sidan, som gör att vi vet och förstår att det här är en goding? Om vi rycker loss slagord och känsloyttringar från de omgivande sammanhangen?
Det finns saker man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort.
Orden är nog bekanta för väldigt många i Sverige; det är Jonatan Lejonhjärta som säger det i Bröderna Lejonhjärta av Astrid Lindgr en. Det är ord många av oss hämtar kraft från i jobbiga situationer, när vi behöver vara modiga och kanske till och med göra sånt som vi tvekar inför men tycker vi ska göra för den goda saken.
Men kanske kan en terrorist från Daesh också hämta kraft och mod ur samma ord – om han bara tror att de uttalats av någon som strävar mot samma mål som han?
Eller som Robin of Loxleys brandtal till de som sedan blir hans merry men i Robin of Sherwood:
You were sleeping. You’ve slept too long – we all have. It’s time we woke, time we stopped running.
Det är ett brandtal från en (blivande) ledare för en grupp människor som anser att samhället styrs på fel sätt. Det kan funka för många människor i många sammanhang…
… och kompliceras i sin tur ytterligare av att korstågsriddare från Robin Hoods samtid, dessa kristendomens jihadister, oftast beskrivs som representerande den goda sidan…
… eller för den delen Röda Nejlikan, som visserligen räddar en massa människor – men där de räddade väl egentligen är från den aristokrati som det vanliga folket revolterar mot, av synnerligen goda skäl…?
Inte ens våra hjältar är alltid så självklara när man skrapar på ytan :-/
Vi behöver hjältar, människor som orkar och vågar ta risker för det de tro på. Vi behöver hjältar som står upp mot det onda. Men det blir onekligen komplicerat av att ”den andra sidan” ser det likadant: att de är hjältar som bekämpar vår ondska.
Jag vill ju bara ha goda hjältar.
Eller ännu hellre en trevlig fredlig god värld där inga hjältar alls behövs. Där vi lever som hobbitar i Fylke.
Och det här är ett sånt där hopplöst inlägg där jag inte kommer fram till några vettiga slutsatser eller någon trevlig knorr eller nåt sånt. Utan bara sitter kvar med den där klumpen i magen för att världen är så komplicerad.
_______________
Några gamla inlägg om hjältar och sånt – där en del av de här tankarna också finns med och utvecklas:
Världen behöver så många hjältar
