Monthly Archives: december 2015

Och så tar även detta år slut

Snart är 2015 slut. När jag skriver det här är det mindre än sex timmar kvar av året.

På många sätt har det varit ett ganska förfärligt år. Värst på listan är förstås beskedet att min älskade man lider av obotlig cancer. Men hösten har också kantats av en allmänt besvärlig situation för vår yngste son – han har verkligen inte mått bra, och vi är mitt i något som jag inte riktigt vet fortsättningen av.

Och även på andra sätt, utanför det privata, har det på många sätt varit ett skitår. Många människor världen över är på flykt undan krig och katastrofer. Det rimliga är att välkomna våra medmänniskor och ge dem möjlighet att starta nya liv här i vårt land, men varken vårt land eller andra länder har levt upp till de fina värderingar vi pratar om i mindre krävande tider. Våra svenska politiker har tagit en rad mycket märkliga beslut. Och ovanpå det har vi sånt som terroristattentaten i Paris.

Men samtidigt har året 2015 varit mycket bättre än man kunde befarat. I början av sommaren tvivlade jag på att älsklingen skulle leva till min fyrtioårsdag på midsommarafton. Nu vet vi att han svarar bra på cellgiftsbehandlingen, tumörerna i levern krymper, och den sannolika överlevnadstiden räknas nu i år i plural. Dessutom mår han hyfsat bra under behandlingarna.

Trots förutsättningarna har vi dessutom faktiskt kommit vidare med en del saker här hemma. Orangeriet är någonstans i närheten av klart – eller i alla fall så pass klart att det börjar närma sig att bara vara finliret kvar. Vem hade kunnat tro det? Och hallen har blivit tapetserad och fått fint golv, och vattenpumpen är slutligen på plats. För att bara nämna några saker.

”Flyktingkrisen” har trots allt visat många positiva sidor och handlingskraft hos en väldig massa människor. Och även om regeringen fattar märkliga beslut just när det handlar om flyktingfrågan, så har de samtidigt åstadkommit en hel del positivt på miljöområdet. Och vi fick ett Parisavtal! Visst, Parisavtalet hindrar inte klimatförändringarna, men det är trots allt bättre än ett totalfiasko :-)

Dessutom, och det är inte så oväsentligt som det kan låta, så har jag ”upptäckt” Doctor Who och återupptäckt Robin of Sherwood. 45 minuter av verklighetsflykt kan vara ytterst värdefullt i en påfrestande tillvaro.

Jag ska inte skriva något om förhoppningar för 2016. Jag tror de är uppenbara för var och en. Och vad jag önskar gör inte mycket skillnad. Vi får göra det bästa av de förutsättningar som bjuds, helt enkelt.

Lite städning och sånt

Det heter väl att jag har jullov – eller semester. Jag passar på att försöka hinna med några av de saker jag aldrig hinner, eller aldrig hittar ro till. Inte så att det känns som att jag har ro nu heller, men jag biter ihop och försöker ignorera omvärlden :-/

Så: en nyhet är att det nu ska gå att prenumerera på bloggen – anmäl din mejladress så ska det gå iväg ett mejl till dig varje gång jag skrivit något här. Om det funkar innebär det väl sannolikt att du år fler mejl än du egentligen orkar, eftersom jag skriver så många inlägg, men det är ju upp till dig att avgöra om det är okej eller inte :-)

Du hittar anmälningsfunktionen i den högra spalten.

Inte bara elände

Nämen gu så munter den här bloggen är för tillfället då. Nej, jag är inte så djupt under isen som man skulle kunna tro av att läsa det här. Fast skrivandet är en kanal för att inte behålla all den där geggan inom mig. Formulera en del av det, häva ur mig en del av det, låta en del jobbigheter ta form eller ord.

Ja, det kommer inlägg av andra slag också nån gång. Om jag hittar tillfälle att hinna formulera något mer sammanhängande än den här geggan.

Mörker

Och jag minns mörka tider, mörkret som omslöt mig så totalt den där vintern för nu tjugo år sedan, det där mörkret jag trodde jag aldrig skulle kunna lyfta mig ur, det där mörkret som bara blev värre av de där Fontex-tabletterna läkaren skrev ut, på den tiden SSRI och liknande var alldeles nya i Sverige och vanliga läkare ännu inte hade koll på att man mår ännu sämre i början – första månaden, precis så lång tid jag fick tabletter utskrivna på, utan någon uppföljning eller något stöd eller någon samtalskontakt. Och jag sa aldrig mer ”lyckopiller”, för det mörkret ville jag aldrig mer uppleva.

Och jag minns tiden närmst därefter, när jag istället knaprade hälsokostens Valerianapiller för att hantera ångesten och försöka återgå till en vardag och en verklighet, så svajig och vansklig, med en så tunn hinna som höll ihop tillvaron och riskerade att rämna vilket ögonblick som helst och som hölls ihop nästan bara av att jag bet ihop och försökte… tid som varade länge…

… och jag minns tid därefter när jag istället gick över till Esbericum, johannesörtskapslar, för att hantera ångesten och oron, och även denna tid varade länge länge, och förmodligen bra mycket längre än den egentligen behövde, eftersom jag inte vågade ta risken att försöka utan, eftersom jag bara hade just den säkerheten att falla tillbaka på och inte visste hur jag nånsin skulle kunna resa mig ur mörkret igen…

Och jag fascineras samtidigt över hur väl jag lyckats glömma, eller förtränga, eller kanske bara avskärma den tiden. För det är så skönt att vara utan den. Det är så skönt med stabilitet i tillvaron, stabilitet byggd på trygghet i form av älsklingen och huset och platsen och i viss mån sertralinet… Förutsättningar som får mig att fungera.

Det är väl inte jättehemskt att vilja hänga fast vid så mycket som möjligt av det – egentligen?

Fler tankar den 28 december

Vänner man träffar nu under julen verkar tycka att jag borde vilja prata om hur jag har det och hur det är. Fast jag vet inte riktigt vad jag ska prata om. Och det de vill att jag ska prata om är älsklingens måen de – eller hur jag har det i situationen med en cancersjuk man. Fast det påverkar mig ju väldigt lite i nuet. I den mån det påverkar mig så är det mestadels tankarna om framtiden. Och de är förvirrade och röriga och egentligen inte alls vettiga att prata om, för de rör en tillvaro som vi inte alls vet när den kommer och som därmed inte alls är lönt att gräva i på riktigt. Och i övrigt känner jag just nu ganska lite på det området. Det finns ändå inte utrymme för.

Det som fyller hela kontot av saker att orka med, saker att gå sönder av, saker att klara känslomässigt, det är alltsammans relaterat till sjuåringen. Och det är liksom av helt annan natur än det de tror tynger mig. Och så komplext att det inte riktigt funkar att prata om, känns det som. Och ännu svårare att överblicka i ett längre perspektiv.

I det långa perspektivet tror jag att jag klarar att leva utan älsklingen om sjuåringen fungerar. Och om han inte gör det så tror jag hela världen – eller hela min värld – rasar samman.

Hus och familj

En av de saker som skaver när det gäller den luddiga och oklara men i längden hemska framtiden är det här med boende. För i ett längre perspektiv, när älsklingen är borta och barnen utflugna, så blir jag själv kvar i huset.

Och ur alla rimliga aspekter så är ju huset för stort för bara mig. Ur miljö- och konsumtionshänseende kan inte en ensam person bo kvar i ett normalstort hus.

Fast huset är min fasta punkt, där jag mår bra. Huset är min plats på jorden, där jag lagt ner själ och hjärta i att bygga något långsiktigt och vackert och som jag mår bra av. Och som vi byggt in oss, vårt tillsammans, i. När det bara är jag kvar, så är huset det jag har som är våra gemensamma minnen, vårt gemensamma liv.

Det vill jag inte bli av med. Jag behöver den stommen att bygga framtiden på, för att jag ska fortsätta fungera.

Och jag gissar på att det även för barnen är centralt att ha kvar den fasta punkten. Fast som sagt var, i det fallet gissar jag mest, men jag tror att jag har rätt, även om det är viktigt på olika sätt för dem.

Jag hoppas jag kan hantera det dåliga samvetet och unna mig att bo kvar på längre sikt, tycka att jag är värd detta som är så centralt för mitt mående, och helst släppa detta samvete.

Ibland känns det som att min familj håller på att bli en avsågad gren på det stora mänskliga släktträdet. Kontrasten är så stor när man är på släktträff med älsklingens farmor och hennes fyra söner och deras respektive och alla avkomlingar, och trots att inte alla är på plats så är det runt 45 personer som radar upp sig ute på trappan för fotografering. Det är liksom också ett livsverk. Jag känner mig på något sätt så liten jämfört med det. Men trots den svajighet som råder i min tillvaro så vet man ju inte… Inte så att jag känner behov av att lämna efter mig 45 ättlingar, men jag skulle nog uppskatta att lämna någon sorts liv efter mig – kan man säga så? Och på något vis känner jag att jag behöver den där kärnan, den där fasta punkten, som huset är, för att kunna hålla fast och för att barnen ska kunna ha något att hålla fast vid. För att ha något att bygga framtiden kring, någonstans att samlas – oavsett om det är släktingar eller vänner eller andra som ska samlas. Om det skulle råka hända att jag lever tills jag närma mig hundra så behöver jag nog det.

Tredjedag jul

27 december. Tredjedag jul. I exil och stillsamhet i Östergötland fylls huvudet av blandade märkliga och förvirrade tankar.

Som igår, på annandagens släktträff med oändliga mängder släktingar på älsklingens sida. Tankar kring vad som händer den dagen älsklingen inte längre finns. Bör jag försöka åka iväg med barnen för att de ska vara med på den här sortens släktträffar då och då? Åka fyrtiofem mil för att träffas och umgås med människor som jag inte har någon närmre knytning till i några timmar? Fast vi åker ju inte dit varje jul ens nu. Och barnen är inte jätteglada för det i vilket fall – sjuåringen genomlider timmarna där med maximalt tänjande av sitt tålamod. Och älsklingens farmor, som liksom är kärnan i det hela, är redan urgammal, och det är ju ändå ingen som riktigt vet vad som händer den dagen hon inte finns som centrum längre…

Men även om man bortser från jul och släktträffar… så har barnen farmor och farfar och kusiner här i Östergötland. Och det är en bra bit att åka, och en resa som känns betydligt mindre lockande om det är jag själv som ska åka hit med barnen i framtiden. Nog för att svärföräldrarna är bra, men jag känner mig ju inte hemma här på det viset. Men jag antar att det är något jag får se till att försöka orka med att göra ibland… när den dagen kommer.

På det hela taget är det en märklig känsla som infinner sig av att komma hit upp. Vi bodde ju i Linköping tillsammans ett knappt år. Jag kände mig aldrig hemma här. Precis som på så många andra ställen som jag liksom aldrig känt mig riktigt hemma på. Det där något som jag liksom aldrig lyckas sätta fingret på, det där jag inte alls vet vad det är, men något som gör att jag landat där vi bor nu på ett sätt jag under många år av runtflyttande inte lyckades med. Och jag tänker att även om den relativa ro jag funnit i min oroliga själ hänger samman med sertralin, så är det också något med just platsen där vi satt ner våra bopålar, något jag inte tror att jag skulle funnit om vi blivit kvar häruppe. Vilket är märkligt, med tanke på hur många trevliga människor det finns häruppe – men som sagt var, det är som att det är något med platsen i sig. Vilket förmodligen är bullshit – men jag har ingen bättre förklaring. Och jag tänker att även om våra liv kanske på vissa sätt blir förkortade av det, så är det värt väldigt mycket att leva på en plats där själen mår bra.

Och häruppe är det som att mitt inre ganska omgående dessutom fylls av en extra dos melankoli. Inte bara nu, utan liksom alltid. – Eller om det är en tomhet som gör att melankolin får bättre tillträde? Fast i så fall inte bara.

Och jag tänker på att det är spännande det där med vilka personer man håller någon form av fysisk kontakt med i det långa loppet. (Fysisk kontakt kanske inte är det rätta uttrycket? Men alltså IRL-kontakt istället för bara via telefon, mejl eller sociala medier, liksom.) För även om det som sagt var finns en hel massa trevliga människor här i trakten som man kan tänkas vilja träffa på när man är uppe och hälsar på släkten, så är det egentligen en ganska begränsad skara det blir återkommande besök hos. För eftersom det ofta blir i samband med högtider, så är ju många då upptagna med annat eller iväg på besök på andra håll. Och då blir det förstås att man väljer att träffa dem som inte är upptagna utan kan ordna med spontanfika under okomplicerade former. Och så förstärks det ytterligare av om det finns barn i lämplig ålder och personlighetstyp för att umgås med våra barn. De personer som liksom kvalar in på alla tre – trevliga, fysiskt på plats vid rätt tillfällen samt med barn i rätt ålder – blir liksom dem man träffar. Och en hel massa andra människor blir det inte alls att man träffar, även om de egentligen är jättetrevliga.

Och så bråkar kroppen igen. För jag borde fått mensen nu. Och sedan dagen före julafton har det i omgångar kännts som att nu, NU, kommer den med besked – med mensvärk, och känskan av att det rinner blod, och känslan av att huvudet slås ut totalt och liksom blir mentalt dimmigt – men någon mens kommer det då inte. Fastän jag nu är på dag 30, tror jag. Och visst, om min kropp kan hoppa över mens på grund av stress eller mental overload, så är det ju inte ett dugg orimligt att den gör det så som veckorna närmst före jul var, men det känns alltid extra märkligt när kroppen skriker MENS och det ändå inte blir något.

Nå, vi ska ganska snart bege oss hemåt mot Skåne igen. Bort från den snö som fallit här och genererat snölyktor och igloos, och tillbaka mot regndränkt Skåne. Där ska vi försöka hinna saker som behöver hinnas, ordna saker som behöver ordnas och intala oss att det någon gång ska bli chans till återhämtning och till att hitta på något kul eller konstruktivt. Hoppet är det sista som överger en, eller nåt.

26 december

Efter julafton hemma packade vi på juldagen ihop oss till att fara norrut: först till mina föräldrar för att äta lutfisklunch och därefter vidare till älsklingens föräldrar på några dagar, bland annat för att delta i annandagens traditionella släktträff.

Innan vi åkte iväg tog jag hand om resterande julmat: de korvbitar och köttbullar som var kvar efter julaftonens måltider (inte så många) frös jag in i en burk, revbensresten i annan burk, skinkspadsresten i en tredje, och julskinkan tärnade jag och delade upp på två fryspåsar. Sillen bedömde jag kunde klara sig tills vi kommer tillbaka.

Och nu på annandagen ser jag uppdateringarna komma på facebook, om att folk börjat lagandet i den nya traditionen mellandagslagningen, som jag drog igång ifjol. Fast för min del blir det i år inget lagande förrän vi kommer tillbaka hem från svärföräldrarna om några dagar. Och idag var vi faktiskt inom Mammons tempel (eller ja, det lokala köpcentrat) bland alla hysteriska reamänniskor. För vi behövde skaffa kalsonger, strumpor och en mössa till barnen. Fast vi handlade inte reasaker.

Jävla världsfrånvända floskler som ni försöker styra mitt liv med utan att veta bättre

”Det är så kort tid barnen är små, passa på och njut av det, det blir tid för det andra, som att umgås med älsklingen senare.” – Ni som sa så, ingick cancern i er kalkyl? Nähä.

”Små barn, små bekymmer, stora barn, små bekymmer.” – Ursäkta, men bekymmerstyp beror på personlighet. Barn är olika. Med första barnen var det besvärligt när han var liten men numera är han stabil och trygg. Med andra barnet var allt mycket lättare när han var liten, han var ett nöjt och enkelt barn – men nu är det svårt och komplicerat.

Snälla, överös inte världen med era floskler och idéer om hur saker ska vara. Jag skulle föredra om jag själv kan få bedöma vad som är viktigt och relevant och rätt i min tillvaro i varje tidsperiod, utan att ni ska tala om att jag har fel baserat på er idé om hur det ska vara.

Värmer på samma tekopp för förmodligen tredje gången och konstarerar att kloockan är typ elva, sjuåringen inte har somnat och jag nog inte hinner se någon film jag själv vill eller ens ett avsnitt av Doctor Who, trots att det är något så enkelt jag längtat efter senaste veckan.

Den vackraste sagan om julen

Det var en gång för länge sedan – närmare bestämt för sexton år sedan. Det hade varit en höst av nyförälskelse och lång avstånd: större delen av tiden dryga fyrtio mil mellan de båda förälskade, med undantag för ungefär varannan helg, när de befann sig på samma plats. Och nu närmade sig julen, och hon befann sig hos sina föräldrar, vilket i teorin betydde några mil kortare avstånd till älsklingen fast rent praktiskt snarast ännu längre bort. Och under julen skulle hon jobba som sjukhusstäderska alla de röda dagarna, för att spara ihop pengar till sin dyra utbildning.

Det är på kvällen den 22 december. Han ringer. Babblar på i mobiltelefonen medan han går. Det är inget ovanligt – han är ofta på språng, på väg mellan olika engagemang, och passar ofta på att ringa och prata medan han är på väg, och hans ekonomi är inte för ansträngd för mobilsamtal. (Detta är på den tid det fortfarande är dyrt att ringa till mobiltelefoner, och hon går en utbildning som kostar pengar och inte ger studiemedel.) Han babblar om om att han är på väg – hemåt tror hon. Alltså hem till honom själv, däruppe i Linköping, till lägenheten han delar med en kompis. Fast han babblar på om att han faktiskt är på väg hem till henne. Det är förstås ett skämt, hans vanliga godmodiga kärleksfulla tramsande.

Han fortsätter att prata på, lagom andfådd av den raska promenaden.

”Nu står jag utanför din dörr”, säger han slutligen.

Hon utgår från att det är trams. Men nej, han fortsätter att hävda att det är så, att han är där, utanför hennes dörr.

Så hon går och öppnar dörren till sina föräldrars dörr. Och där ute på verandan står han. Han har tagit tåget dit, och sedan traskat närmsta vägen – tre-fyra km – genom skogen hem till hennes föräldrar. Han är där nu, två dagar före julafton.

Bättre julklapp finns inte i denna värld.

Han stannar den natten, och dagen efter, och en natt till. Sedan tar han tåget tillbaka upp till sina föräldrar, för att fira julen hemhemma.

Med reservation för att jag minns detaljer fel. Det är trots allt sexton år sedan.