Det har varit oerhört påfrestande, de här senaste veckorna, med en sjuåring som inte mår bra. Jag har jobbat hemifrån så gott som hela tiden. Även de dagar jag egentligen borde varit med på möten har jag styrt om så att jag kunnat sköta mötena hemifrån, eller skjutit upp dem till senare tillfällen. För att kunna finnas hemma, tillgänglig, och kunna komma till skolan på studs, för att prata och hålla om och kanske hämta hem honom om det behövs. För det funkar liksom inte att befinna sig en timmes resväg hemifrån i det läget.
Fast det är ju inte direkt så att det funkar jättebra att jobba hemifrån heller. Inte under de omständigheterna. Det är svårt att fokusera på jobbet, koncentrera sig och sätta sig in i nånting på ett sådant sätt att man faktiskt kan få saker gjort, när man hela tiden är beredd på att behöva sticka iväg när som helst. När man varje gång telefonen ringer är beredd på att det är skolan som ringer och säger att nu är det kris och jag måste komma. Och om de inte ringer sitter man hela tiden och undrar hur illa det är. Ofokuserad. Ostrukturerad. Och ändå hela tiden med känslan av att det är bättre att inte ta pauser utan jobba på så länge man har chansen…
… för om man väl hämtat hem honom så blir ju arbetsron knappast bättre av ha en rastlös sjuåring hemma, som trampar runt och inte vet vad han ska hitta på och som börjar prata med en varje gång man hittat sin mentala tråd igen.
Måndag och tisdag var älsklingen fortfarande bortrest, så det fanns ju bara jag som kunde hantera ”jouren”. Onsdag var älsklingen visserligen hemkommen, men skulle på behandling. Tack och lov kunde mina föräldrar vara här och agera jour, så att jag kunde åka till Malmö och jobba där (vara med på möte) på förmiddagen i alla fall. Sedan möte med rektor etc på eftermiddagen. På torsdagen hade jag bokat massagetid – och när jag bokade den för typ fyra veckor sedan så tänkte jag att ja, det där är en av de sista dagarna jag jobbar innan jul, så då kan jag jobba hemifrån och så sticka iväg och få en timmes massage, alternativt ta ledigt – det vill säga jag tänkte mig en ganska skön dag. Men nu byggdes den på av älsklingen behövde få sin venport tillfixad på operation, så det var skjutsa barn till skolan, jobba en timme, skjutsa älsklingen till sjukhuset, jobba tjugo minuter, åka på massage, åka hem, äta lunch, jobba en stund, kör och hämta på sjukhuset, åka hem, jobba en stund, hämta på skolan…
Till slut blir man som ett darrande asplöv. Ständigt på språng. Aldrig i vila. Det är bisarrt att på upploppet till julledigheten gå och längta inte efter ledighet men efter arbetsro att alls kunna arbeta, att alls kunna tänka efter vad det är man borde göra och vill göra, och kanske till och med möjligheten att kunna genomföra något på ett bra sätt.
Och när alla hade kommit hem på torsdagkvällen överlät jag matlagandet åt elvaåringen, och så satt jag och jobbade länge och väl, åtminstone inte mer störd än dagtid och i alla fall med vetskapen att jag inte behövde rusa iväg och hämta någon mer den dagen.
Idag fredag har jag varit med på skolavslutning på förmiddagen och sedan suttit och jobbat. Nu tror jag att jag lyckats jobba undan det mesta av det mest akuta. Nu ska jag vara julledig.