Monthly Archives: december 2015

Jultraditionen att skambelägga stressen

En av de saker som dyker upp flitigt i flödena så här års är diskussionen om och ifrågasättandet av julstressen. Det hör liksom till traditionen.

Det fina, sociat accepterade, är att inte vara stressad. Och då ska man gärna deklarera att man själv inte är stressad. Men framför allt verkar det vara viktigt att tydliggöra att stressen är något man kan välja bort. Den som känner sig stressad av/inför/kopplat till julen har tydligen helt och hållet sig själv att skylla och har helt enkelt bara inte gjort de rätta valen och prioriteringarna. Till julen är det nämligen viktigast att ta det lugnt och känna julfrid, umgås med familjen och ha det trevligt.

Men alltså, stressen kan bero på saker utanför ens makt. Den kan grundas i familjekonflikter och kommunikationsproblem som kommer till ytan i julförberedelser och under julens umgänge. Det där som antas vara det trevliga och mysiga kan vara det som ger stressen. Eller för den delen behov av anpassning till olika personers behov och förutsättningar – som i sig gör att man måste ha anpassad mat eller andra sorters anpassningar, som helt enkelt genererar arbete och därmed tidsbrist = stress.

På det hela taget är julen en känslomässigt intensiv period. Och dessutom ofta första ledigheten på länge och därmed första tillfället på länge att tänka, känna, slappna av. Då kommer mycket som varit undanstängt fram. – Och då kan mycket att göra (som synbart verkar vara anledningen till stressen) bli ett sätt att hantera det som är känslomässigt jobbigt.

Sen finns det ju liksom olika sorters stress. Att ha full rulle med att fixa god mat och pynta och så där behöver inte alls vara negativt utan kan vara något man trivs jättebra med och vill gå upp i.

Men omvärlden, i form av tongivande krafter, ger ett tydligt budskap: Julstress är fult och fel. Upplever man julstress så ska man skämmas. Sådan är tidsandan.

Fan att det finns så mycket man ska skämmas över. Det känns så onödigt och meningslöst.

Jultankar 2015 med förhoppning om lite julefrid

Förra julen skrev jag det här.

Men den trygga stabila tillvaron är ett gungfly, en tillfällighet man kan få på kort besök. Det faktum att jag kanske vågade börja tro på att den fanns där på riktigt var väl liksom på något sätt för bra för att vara sann.

Mellan varven drabbas jag av hopplöshetskänslor. Det här att försöka bringa ordning i tillvaron, försöka rensa igenom leksaker och kläder som ingen längre använder och försöka få dem vidare till andra som kan ha nytta och glädje av dem, när allting som går emot sjuåringen eller gör honom upprörd eller missnöjd riskerar att utlösa en katastrof som varar någon timme och dränerar oss alla på energi, både fysiskt och mentalt… och ändå försöka orka vara en bra förälder och ställa någon sorts krav och inte vara för orättvis mot storebror.

Det sägs att man som kvinna, mamma, ska säga upp sig från projektledarrollen. Att man inte ska gå med på att vara den som ordnar hela julen och ser till att allting händer. Men ärligt talat har jag svårt att se att det i nuläget finns något alternativ till att jag tar den rollen. Ja, det skulle förstås vara att låta hela tillvaron rämna. Nej, inte bara ställa in julen, utan verkligen få saker och ting att rasa samman.

Visst, älsklingen mår ganska bra – men alltså, allt är relativt. Det är inte som om han vore fullt frisk, trots allt. Det är ju liksom inte att vänta sig. Han mår bra, jämfört med vad man kunde vänta sig och utifrån förutsättningarna, men nu är inte tillfället att säga ”Nä, nu får du ta över”.

Vi gör så gott vi kan, var och en, utifrån de nuvarande förutsättningarna. Och de förutsättningarna är att jag i nuläget måste dra det tyngre lasset. Och måste orka reda ut det här.

Egentligen är jag ju tacksam. Tacksam över att vi faktiskt får fira även den här julen ihop. Fast ibland har tacksamheten svårt att tränga igenom tyngden av det som är jobbigt i stunden. Det är svårt hinna med att känna glädje när energin går åt till mer akuta saker.

Men ja, det blir jul även i år. Julmat och julklappar och gran (det fanns bara två kvar att välja mellan vid affären idag, så det var i alla fall lätt att välja). Och i år är det bara vi fyra här på julafton. Det är på ett sätt lite tråkigt men samtidigt också lite skönt… tror jag. Eller, jag vet inte om jag skulle orka med att ha folk här.

Vi har vänt och ändrat lite på saker den här julen. Ätit sill och köttbullar till lunch även idag. Kokat risgrynsgröt redan ikväll så att vi kan äa den till frukost imorgon på julafton.

Klockan är över elva. Julgranen är klädd. Skinkan är klar och provsmakad. I soffan ligger sjuåringen och somnar inte – men det är jag som vill att han ska somna här nere i vardagsrummet, för jag vet att jag måste sitta hos honom tills han somnat, och jag vill inte gå upp och sätta mig däruppe på hans rum och tappa julstämningen – jag vill sitta kvar härnere med julmusik, och jag har vaktat gröt till alldeles nyss. Jag försöker väl helt enkelt värna någon liten del av det som är viktigt för mig själv också, i den stora röran.

Cancerskulden

Jag läser Karin Bojs text ”Lyssna på forskningen som kan förhindra många cancerresor”. Och de tankar det sätter igång i mig är av det här slaget:

  • Det är mitt fel att älsklingen drabbats av tjocktarmscancer och därav följande levercancer, som han förr eller senare kommer att dö av. För hade det inte varit för mig så hade han förmodligen bott kvar i LInköpings ytterområden på lagom smidigt cykelavstånd från allt han skulle bege sig till dagligdags. Och då hade han fortsatt få daglig motion och aldrig gått upp i vikt och inte heller blivit sjuk. Hade det inte varit för mig så hade han kunnat leva frisk som en nötkärna tills han blev gammal som sin farmor (som nu närmar sig de hundra).
  • Jag är själv en dålig människa som inte lyckas prioritera träning i den dagliga ruljangsen med jobb och barn och hus och annat, och ovanpå det älsklingens sjukdom och sjuåringens mående, och jag borde verkligen motionera men någon gång behöver jag ju hinna med mig själv och det gör jag genom att blogga, men det innebär ännu mer stillasittande, och det är dåligt och jag borde verkligen motionera och dessutom gå ner i vikt, så jag borde verkligen dessutom låta bli allt som är gott så att jag någon gång kan gå ner i vikt, och ja man ska acceptera sig själv och vara nöjd men man ska inte agera mot bättre vetande och jag vet ju att vikt och kondition är viktigt för hälsan och var ska jag hämta kraft att orka om jag inte får hämta kraft och glädje någonstans, men ja, får jag cancer så är det ju bara bara mitt eget fel för jag är ju tjock och motionerar inte…

Och så vidare. (Fast alltså, så jävla feta är vi inte. Faktiskt inte.)

Kanske är det inte så hon menar. Inte vet jag. Men det är så det funkar när man som jag är bra på och väl tränad i att dra till sig skuld. Om någon säger att något är mitt fel, och det finns en logik i det, då drar jag till mig det med full styrka.

Frågan är om det verkligen är en bra och konstruktiv motivation att ge mig dåligt samvete och få mig att känna skuld och skam i ännu större utsträckning än jag redan gör.

Och det finns faktiskt människor som lever skitonyttigt på en massa sätt och ändå inte drabbas.

——

Jag har skrivit om det där med orsaker till cancern och skulden och sånt där flera gånger tidigare i år, tror jag. Bland annat här.

Nya Star Wars-filmen

Igår var vi och såg nya Star Wars-filmen. Främst var det väl för vår Star Wars-tokiga sjuårings skull – men vi andra i familjen hade förstås inget emot det. Och att gå på bio hela familjen tillsammans en eftermiddag några dagar före jul kändes ju inte direkt fel :-)

Så vad tyckte jag då?

För det första: filmen är bra – se den gärna!

Jag har sedan tidigare sett de ursprungliga tre filmerna – inte på bio utan på TV och video/DVD, och förmodligen har jag inte sett hela av dem allihopa men däremot ganska stra delar av dem flera gånger om, så även om jag inte kan dem utan och innan och i rätt ordning så har jag väl hyfsad koll. Vad gäller de filmer som ska vara 1-3 så tror jag att jag kanske har sett den första när den kom på bio, eller också inte, men resten har jag inte sett, och om jag sett ettan så minns jag inget av den.

Den nya filmen, som ju alltså ska betraktas som nummer sju, känns som att man tagit historien i de ursprungliga tre filmerna, skakat om lite, ändrat ordningen, bytt ut personerna lite och så, och sedan gjort om filmen. Det vill säga väldigt mycket av historien känns som upprepning, eller samma som innan – fast ändå inte. Som en märklig variant av remake. Och dessutom har man passat på att göra filmen bättre när man gjorde remaken, liksom. För ja, den här filmen är bättre än de tidigare. Som att handlingen liksom är tätare och bättre. Karaktärerna har mer innehåll.

Och så har man moderniserat. En kapabel kvinna som huvudhjälte. En komplex figur som överger den onda sidan – och som dessutom inte är vit – som bihjälte (heter det så?). Och så vidare. Fantastiskt! The new and improved Star Wars där man gör allting bättre.

Och som förälder – mamma – noterade jag också följande: Trots att Leias och Hans son gått och blivit onding, riktigt rejäl onding, så finns inte en massa anklagelser om att de varit dåliga föräldrar/att hon varit en dålig mamma. Det konstateras med ungefär en mening ”jag borde aldrig ha skickat iväg honom” – men så är det bra med det. Ingen anklagar henne. Hon fortsätter att vara den hon är, fortsätter att vara ledare för en viktig kamp och vara en viktig självständig människa, även om hennes barn skadar universum. Det läggs inte ett universum av skuld och ansvar på henne.

Det kan låta banalt och överdrivet, men för mig är det viktigt.

Julkalendern

Jag gillar verkligen årets julkalender Hundra år till julafton. Detsamma gäller för alla jag känner som sett den och sagt/skrivit vad de tycker.

Tidigare idag såg jag även avsnitt 16, som är det enda avsnittet hittills jag inte haft tid/tillfälle att se den dag det först sändes. Det är lite fascinerande hur mycket av det jag ser som ”självklart” som verkar ha sitt ursprung ungefär då…

Men helt uppenbart är det många ”därute”, av folk som har åsikter om julkalendern, som inte gillar den. En vanlig åsikt är tydligen att julkalendern Hundra år till julafton är vänstervriden. Och jag funderar över det här att folk liksom inte kan skilja på att hyfsat neutralt redogöra för olika tidsepoker och hur människor har levt och under vilka förhållanden (som i julkalendern) – och att framföra politiska uppfattningar om hur något borde vara eller göras (vilket de inte gör i julkalendern). Om de som ser serien kommer fram till att det är dåligt att människor kunde säljas som trälar eller leva under miserabla förhållanden under olika perioder av vår historia, ja då är det faktiskt de själva som kommer fram till politiska ställningstaganden. Och om de av de senaste dagarnas avsnitt om sjuttiotalet drar slutsatsen att julkalendern är vänstervriden…? Alltså herregud, det är ju inte precis frågan om något glorifierande av den eran, om man säger så.

Nej, enda rimliga sättet att komma fram till att kalenderm är vänstervriden är nog att man har bestämt sig för att den är det redan från början. Eller att man är så fast i att vilja tro att allt var så fantastiskt och mycket bättre ”förr” att man helt enkelt är inkapabel att ta till sig någon sorts redogörelse för hur det kan ha varit, om den inte glorifierar allt.

Och apropå folks klagomål på en specifik del av dagens avsnitt:
– Frågar inte alla barn (eller i alla fall de allra flesta) i ganska tidig ålder hur barn blir till?
– Dessa föräldrar som uppenbarligen inte vill att deras barn ska ”pådyvlas sexualkunskap”, vad svarar de egentligen på barnens frågor?

Julkalendern har satsat på att fånga tidsandan. Skulle man försöka fånga tidsandan för 2015 så är en del av den för min del att det är ganska okomplicerat och att vanliga enkla fakta kan hanteras som just det, utan att lindas in eller ljugas kring. Men det gäller helt uppenbart inte för alla.

Korvrutin?

Nu har korvarna stått sitt dygn i kylskåpet i sin socker-salt-salpeterblandning, och vi har klippt dem och stoppat i påsar och lagt i frysen. Elva stycken julkorvar – och så en liten kort som vi provkokte och -åt redan igår.

De ser väldigt fina ut i år. Jämna och så. Och jag funderade igår, medan jag malde kött och späck och potatis i omgångar, och sedan blandade korvsmet och stoppade korv, på det här med vana och rutin. Att i år är det enda jag egentligen kollade upp närmre ungefär vilken kryddblandning och ungefärliga mängder i övrigt vi brukat ha de andra åren. Men att jag liksom numera vet hur man gör – eller i alla fall vi tillsammans. Att korvgörandet inte längre är en magisk ritual som man måste tänka igenom flera gånger, utan mer något man återuppväcker varje år. (Ja, älsklingen kollade upp det här med slutsaltningsgrejen i kokboken för säkerhets skull.)

Det har liksom tagit tid att komma dit med korven. För det är inte något vi har med oss ”i bagaget”, som sånt där man kan och vet och alltid gjort. Och saker man gör max en gång om året tar liksom tid innan de sätter sig. Men det börjar komma dit.

Det är en ganska fascinerande känsla.

Julskinkan

I kylskåpet ligger julskinkan och väntar – i övermorgon är det dags för tillagning.

Skinkan ifråga är en sådan här:

Ekologisk rimmad julskinka Änglamark

Jag är väldigt nöjd med att ha fått fatt i en ekologisk okokt skinka, där köttet dessutom kommer från Jord på trynet. Och den fanns att få fatt i utan att jag behövde ränna land och rike kring – den fanns i en affär bara en knapp mil hemifrån.

Men KRAV verkar ha utsett julskinkan till någon sorts symbolgrej. De fyller sociala medier med sitt tjat om hur mycket bättre det är med KRAV-märkt skinka, att alla borde välja KRAV-märkt julskinka och att EU-ekologisk liksom inte duger till.

Skillnaden är, så vitt jag begriper, i det här fallet i princip en enda: Den KRAV-märkta skinkan har inget tillsatt nitrit. (Ja, skillnaden mellan EU-ekologiskt och KRAV-märkt är större än så för grishållning i stort, men Jord på trynet är KRAV-märkta i sin djurhållning, och det som gör att julskinkan inte har KRAV-märkning är att man tillsätter nitrit.)

Så varför stör det mig att KRAV pumpar ut sitt tjat om att välja inte vilken ekojulskinka som helst utan just en KRAV-skinka?

För det första: Det är nästan omöjligt att få tag i en KRAV-skinka. Här är KRAV:s egen lista över vilka affärer som har. Och ärligt talat är den inte lång, om man betänker hur många mataffärer det finns. Man kan också notera att det huvudsakligen är i storstäder det går att köpa KRAV-skinka. Vi som inte bor i de områden där det går att få fatt i KRAV-skinka ska alltså ha dåligt samvete för att vi inte lägger en dag, i den ändå ganska stressiga julmånaden, på att åka iväg och slåss om de KRAV-märkta julskinkorna. – Vore det inte trevligare om vi kunde få känna oss glada över att vår lilla butik faktiskt tagit hem ekologisk skinka och köpa den och vara nöjda med det? Speciellt med tanke på att det ändå är brist på ekoskinka.

För det andra: Ja, nitrit ökar troligen risken för cancer – men minskar botulinum-risken. Och med tanke på att min man redan har cancer tycker jag förstås att cancerrisker är relevanta saker – men samtidigt inget att hänga upp sig alltför mycket på, eftersom det finns många andra faktorer. Men framför allt tycker jag att det är bisarrt att hänga upp sig på detta just när det gäller val av julskinka. För ärligt talat, de flesta som äter kött äter en hel massa charkprodukter under årets lopp – korv, skinka och annat. Det är liksom inte bara julskinkan som innehåller tillsatt nitrit.

Nu är ju inte jag den som bryr mig särskilt mycket om julskinka – jag brukar äta några få bitar när den är nytillagad, och sedan bryr jag mig inte mer. Men för många är julskinkan en viktig del av julen. Och då tycker jag inte julskinkan är rätt tillfälle att känna dåligt samvete över nitritet. Det rimliga är att minska mängden charkprodukter man äter totalt. Under hela året. Eller att under resten av året försöka välja nitritfria charkprodukter. I den mån det går att få tag i, förstås.

På det hela taget är jag väldigt trött på kampanjer som går ut på att få de som anstränger sig att göra det som är bra att ändå känna att det de gör inte duger för att det finns ett steg till uppåt på stegen man ”borde” ta. Jag tror det är kontraproduktivt i längden. Om alla som vill göra gott ständigt går omkring med en klump av otillräcklighet och prestationsångest i magen, så leder det också till en väldig massa ohälsa och att en massa goda krafter till slut blir utbrända och drabbas att kronisk hopplöshet.

Låt oss istället vara glada över den positiva förändring vi faktiskt åstadkommer.

Vinterväglag är vinterväglag och fördomar är högt älskade

Apropå väder och olika landsändar och så:

Så fort det snöar i Skåne, eller blir halt eller nåt sånt, så får vi höra att vi i Skåne inte kan hantera vinter och snö och halka. Tåg blir inställda eller försenade på grund av frusna eller igensnöade växlar. Folk kör fast i snön eller krockar på hala vägar. Och en hel del av oss stannar hemma i möjligaste mån för att inte utsätta oss för fara och för att vägarna inte är farbara. Och lustigt nog genererar alltsammans kritik av samma slag, oavsett om man tar sig ut i trafiken och misslyckas eller om man av säkerhetsskäl avstår och stannar hemma: Skåningar/sydlänningar kan inte hantera snö och halka. Skåningar begriper inte. Skåningar gör FEL (TM).

Men ibland slår vädret till med blixthalka eller snöoväder även norröver, väder som ger stora svårigheter i trafiken. Nu senast i veckan tror jag det var i Jämtland. Och jag tror inte det var så länge sedan det var Västernorrland. Men märkligt nog så hörs aldrig den sortens röster då. Händer det olyckor eller blir besvärligt på grund av vädret däruppe så beror det just bara på vädret och absolut aldrig på att människor är inkompetenta när det till exempel gäller att hantera en bil i vinterväglag.

Den äkta sortens vit jul

Det slängs mycket med uttryck som vit jul och grön jul i olika betydelser för tillfället. Men egentligen tror jag att de flesta som drömmer om en vit jul tänker på snö.

Jag är född i Skåne och har sammantaget bott större delen av mitt liv här. Och visst har en del jular firats i Göteborg, Stockholm, Linköping och Småland. Men det är ändå det skånska klimatet under sena december som sätter ramarna för vad jag betraktar som normalt julväder.

Vita jular, jular med snö, är idealbilden, något man drömmer och fantiserar om, men som man trots allt vet är ganska orealistiskt. Något som hör till undantagen. Jag minns någon jul när vi jublat över de enstaka osannolika snöflingorna som föll under en kort stund ganska sent på kvällen.

Enligt SMHI har det under min livstid legat snö på marken, i någon mängd, åtta av de fyrtio jularna. Siffrorna gäller Lund, och jag har bara bott i Lund i typ nio månader (och aldrig varit där under julen, tror jag), men det ger väl liksom ändå en fingervisning.

Snötäcke på julen, statistik från SMHI.

Så… för mig är det inte särskilt konstigt att det inte liger någon snö nu när det närmar sig jul. Fast det brukar väl generellt vara lite kallare. På sistone har temperaturen legat ganska stabilt runt 9 grader. Det har fortfarande varit ytterst få frostnätter.

Uppåt landet verkar vädret vara konstigare. Där, där sannolikheten för julesnö är mycket större, verkar temperaturerna vara högre än här.

För övrigt är statistik på övergripande nivå som SMHI:s inte fakta när det kommer till den lilla skalan. Bilden ovan handlar alltså om snötäcke på juldagens morgon. Och vi bor alltså inte i Lund uta på Söderslätt. Och eftersom jag har en känsla av att jag skrivit ungefär samma inlägg som det här förut, så letar jag bland mina gamla inlägg – och hittar det här, som jag skrev på juldagen 2014:

Julen avklarad. Och efter veckor – eller hur länge är det egentligen? – av regnande och blåsande, vattenpölar, ösregn och grådask, så vaknade vi idag till en vintervit värld. Inte så att det kommit mycket snö. Snarast bara ett par centimeter: knappt så att det täcker marken, där marken är slät. De stora vattenpölarna är fortfarande vattenpölar (nu ikväll med is på, eftersom temperaturen fallit), och på gräsmattan och åkrarna sticker grässtrån upp ur snön. Men i alla fall nåt. Bitvis vitt på marken, betydligt kallare, och den himmel som bitvis var blå och med solsken, och bitvis snömolnsblågrå (även om snöfallet drog söderut över havet istället för att närma sig).

Inlägget jag egentligen letade efter finns här och är från 2013.

Julkorv och sensoppa

Idag gör vi julkorv. Vi var lite tveksamma till om vi verkligen skulle prioritera att orka det i år eller om vi skulle hoppa över traditionen. Så vi frågade barnen. Och barnen tyckte absolut att vi skulle.

Fast det går trögt idag. Klockan närmar sig fyra och vid har bara hunnit med förberedelser – mortla kryddor, koka potatis, rensa kött från senor och sånt och skära det i bitar och stoppa i frysen en stund. Det blir avbrott av diverse slag utmed vägen…

Jag känner att jag just nu inte heller ens orkar skriva i facebookflödet att jag gör korv. För flödet är så fullt av veganer och vegetarianer, av etiska skäl och miljöskäl. Och jag har inte energi att idag skämmas över att vi gör korv.

Den är för övrigt ”vanligt jävla” kött den här gången. Inget ekologiskt, för det fick vi inte fatt i. Inte sistadagsnedsattpris-kött, för jag hittade inget lämpligt – och till korv föredrar jag trots allt att ha kött som inte är på gränsen hållbarhetsmässigt. Ja, det är förstås svenskt, och oxköttet från ett ganska lokalt slakteri, men inte mer än så.

Och på spisen puttrar soppa på de bortskurna senorna från högreven. Det är ju inget fel på dem, det är bara att de sätter igen köttkvarnen när man maler köttet och gör korv. Men med lite kokning är det förstås fullt ätbart. Så jag har kokt dem en stund, sedan hackat dem och hällt tillbaka i sin buljong, och så stoppat i purjo, potatis, persilja och lite kryddor och mjölk. Det blir nog gott :-)