– Vad gjorde du när…?
Det är en klassisk fråga till dem som var med under en historiskt viktig period när hemska saker skedde men kanske kunde ha förhindrats, en klassisk fråga från de som kommer senare, i andra generationer som inte levde när det hände.
– Vad gjorde du för att förhindra Förintelsen?
Andra världskriget och förintelsen av judar och andra ”icke önskvärda” är väl den allra mest klassiska.
Och i vår tid använder vi greppet för att motivera oss själva att ta ställning, engagera oss i viktiga frågor, så att vi ska kunna svara något inte alltför pinsamt när våra barn i framtiden frågar oss saker som
– Vad gjorde du för att hindra oåterkalleliga klimatförändringar?
På sistone har jag börjat fundera. För i de där frågorna ligger någon sorts antagande. Antagandet om att alla faktiskt har möjlighet att kunna arbeta aktivt för Det goda, att alla lever liv som innebär att man kan släppa vardagen och gå över i ”hjälte-mode” vid behov. Eller att alla andra allvarliga problem liksom försvinner magiskt när hjälte-mode behövs, och plötsligt kvarstår bara vardagsproblem av det slag som går att skjuta på till sedan (disk, tvätt och omtapetsering, typ).
Det finns liksom någon sorts grundantagande och krav om att alla ska vara på topp.
Men så funkar det ju inte. Ganska många människor kämpar med akuta problem varje dag. Allvarlig sjukdom. Barn med stora problem i skolan. Kampen för att få en alldeles för liten lön att räcka. Ångest och depression. Och massvis med andra saker. Många människor lever liv som är en ständig kamp.
De blir inte hjältar. De kan inte släppa allt och ställa sig på barrikaderna – för om de släpper allt så går de eller deras närstående under på nolltid. Och vem fan skulle vara hjälpt av det, ärligt talat?
De kommer inte att kunna svara något fint på de där frågorna av typen ”Vad gjorde du när…”. Och därmed kommer de att betraktas som svikare, som människor som inte tog ansvar, inte engagerade sig – som små lortar.
Fast de är också viktiga. Alla vanliga människor med sina vanliga kamper formar samhället och värderingarna, i sina små vardagshandlingar, i vad de säger och gör och hur de kämpar sina små kamper. Man behöver inte stå på barrikaderna, ordna vita bussar eller gå i demonstrationer för att vara en del av det goda och göra viktig skillnad. De små vardagshandlingarna och -uttalandena bidrar också till vartåt samhället tippar.
Men i det allmänna samtalet och i historieskrivningen är det inte mycket värt.