Sånt jag tänker på när folk är mot abort

Att vara människa är svårt på många sätt. Att vara förälder förstärker en del av dem och lägger till fler.

Livet igenom måste man som människa göra en mängd val. Som mamma måste man dessutom i varje valsituation ta hänsyn till hur barnet påverkas, från det ögonblick man blivit gravid. I varje val måste man lyckas vara rädd om både sig själv och barnet. Och sedan måste man för evigt leva med konsekvenserna av de val man gjort. Det är stundtals väldigt svårt.

En del människor har sjukdomar som gör att de faktiskt är fysiskt beroende av mediciner för att de ska kunna leva ett drägligt eller uthärdligt liv – eller ens överleva. Mediciner som samtidigt kan vara ytterst skadliga för fostret. Som mamma ställs man i så fall alltså inför ett omöjligt val. Och väljer man att prioritera sig själv – att man själv ska klara av det och alltså fortsätta medicineringen – så tvingas man sedan leva resten av sitt liv med konsekvenserna. Dels den mentala biten av att veta att man skadat sitt barn. Dels den praktiska biten med att vara den som har det praktiska ansvaret för barnet, kanske så länge det lever.

Och utanför detta har vi alla de andra människor som påverkas – av en mamma som kanske dukar under för bördan, fysiskt och mentalt, av ett syskon som tar upp all den tid som skulle behövas till de andra barnen, av de kostnader som tynger hela familjen… och så vidare. Så många liv som kan påverkas till det sämre, så många liv som kan förstöras.

Abort är en möjlighet. Om abort erbjuds som möjlighet så kan den gravida kvinnan få möjlighet att väga in, ta hänsyn, värdera – och komma fram till om det går eller inte. Få möjligheten att välja. Få möjligheten att slippa de omöjliga valen.

Men när man förbjuder abort och tvingar kvinnor, oavsett livssituation, att genomgå graviditeter, så tvingar man kvinnor att göra dåliga val, val med hemska konsekvenser för många människor.

Sånt tänker jag på när folk säger sig vara för liv och därmed mot abort.