Tja, jag antog ju att det inte skulle bli mer. Inte ett spår på ett dygn.
Men så igår kväll. Plötsligt. Mens på riktigt.
Och det är ju bra. Även om jag idag är trött, seg, med lätt huvudvärk och allmän trögtänkhet.
Om man räknar gårdagen som startdag – och det är nog ärligt talat det enda rimliga – så blir det en cykel på 59 dagar.
Det har varit plusgrader i några dagar nu. Snön har smält bort, utom i drivor och skottningshögar. Världen är insvept i dimma och allting utomhus dryper av fukt.
Jag vabbar. Ungen ifråga är inte väldigt sjuk, men han hade feber igår och ska alltså vara hemma idag.
Och jag passar på att börja plocka med grejer i orangeriet. Det gamla träsideboardet vi en gång i tiden hade i matrummet och som sedan valsat runt på en massa stället – senast under flera år ute på den renoverade glasverandan – har åkt ut i orangeriet och ska få agera planteringsbord. Nu har jag oljat in det med kallpressad rapsolja som blivit stående för länge och inte längre dög till matlagning. Jag flyttar spadar och sekatörer och snören och handskar och träpinnar och odlingstråg och annat till nya platser.
Fast det är rörigt i det vanliga uthuset som jag hämtar sakerna från. Rörigt på nivån att man inte alls kommer fram.
Och det är fuktigt och råkallt både utomhus och i uthusen. Föga trevligt att vara ute i.
Och fastän jag egentligen inte alls längtar efter våren mer konkret, inte ens känner odlingslängta, så längtar jag efter något vårlikare och mindre kallfuktigt, så att jag ska känna inspiration och inte frysa fast och få ont i kroppen för att jag försöker få ordning. Egentligen räcker det kanske med sol istället för fukt?
Apropå förmåner i jobbet och sånt… Ett ämne som återkommer då och då är hur man ska få folk att resa mer miljöanpassat, både till och från jobbet och när det gäller tjänsteresor. Huvudsakligen handlar det ju om att välja bort bil och flyg och i högre utsträckning förflytta sig med tåg, buss, cykel och till fots.
En sak jag länge förordat är att arbetsgivare kan erbjuda sina anställda månadskort på kollektivtrafik som en personalförmån. Kortet kan då både användas privat och i jobbet. Det blir ekonomiskt fördelaktigt att välja kollektivtrafik för resor till och från jobbet, och det blir mindre krångel för resor inom jobbet än om man till exempel ska boka och hämta arbetsplatsens gemensamma kollektivtrafikkort eller köpa lösa biljetter och sedan söka ersättning.
(Personligen står jag alltid för alla mina buss- och tågresor inom länet själv, även på arbetstid – för jag köper varje månad ett månadskort som gäller för hela länet, eftersom jag behöver det för att ta mig till jobbet – och det käns liksom meningslöst att jag ska krångla med att använda jobbets betalningsmedel av principiella skäl när jag har ett kort som ändå gäller. Det innebär förstås att jag sparar lite pengar åt jobbet.)
Men att erbjuda sina anställda gratis kort på kollektivtrafiken som personalförmån är tydligen extremt ofördelaktigt, så som skattesystemet ser ut idag. Så förslag av det slaget avfärdas alltid med att det helt enkelt inte går.
– Vore det inte bättre att försöka gör något åt dessa regler istället? Det där har liksom diskuterats så länge jag varit på arbetsmarknaden, det vill säga de senaste femton åren – borde det inte vara dags att lösa nu?
En annan liten detalj slår mig ungefär varenda gång jag är på resande fot i arbetet: Kaffet.
På min arbetsplats har jag tillgång till fritt kaffe. Det finns ”riktigt” kaffe i fikarummet, och dessutom finns Selecta-automater på flera ställen i byggnaden. Jag kan alltså gå och hämta mig hur många koppar kaffe och te jag vill under dagen utan att det kostar mig något.
I alla fall så länge jag arbetar ”i huset” (alltså på kontoret).
Men så fort jag befinner mig på resande fot får jag själv bekosta kaffet. Och kaffe på resande fot är ärligt talat inte en försumbar kostnad.
Då tänker jag att en lösning som innebar fritt kaffe på resande fot (någon sorts klippkort eller annat) till de som reser med kolektivtrafik på arbetstid skulle vara en ganska schysst gest och en vettig förmån.
Jag har på mitt arbete lyxen att vara berättigad till en timmes friskvård på betald arbetstid. Det vill säga jag har en arbetsgivare som förstår att det är viktigt att de anställda mår fysiskt och psykiskt bra för att kunna göra ett bra arbete. Så långt är jag alltså nöjd – det är långt ifrån alla som har denna förmån i sitt arbete.
Däremot har jag invändningar mot stelbentheten. (Det ordet blev svårläst. Tror vi ska avstava så ni ser vad det står? Stel-bent-heten.)
Arbetsgivarens inställning är nämligen att det är just en timme per vecka. Max en timme per vecka. Ingen möjlighet till omflyttning mellan veckor. Den vecka man inte hinner träna på arbetstid så blir det ingen friskvårdstimme. Man kan inte ta igen det genom två timmar veckan efter.
Detta motiveras med att det är viktigt med regelbunden träning.
Ja, självklart. Det låter ju fint och bra i teorin.
Verkligheten är en annan. Verkligheten är den att periodvis har man skitmycket att göra på jobbet, och andra veckor är betydligt lugnare. Det finns veckor när det är omöjligt att hinna med det som behöver göras och man tänjer på de där arbetstimmarna man har, jobbar över och jobbar in fikaraster och annat. Och så finns det veckor när är fullt möjligt att samla ihop och hinna ikapp.
De där stressiga veckorna finns inte möjlighet att träna på arbetstid. Eller, det kanske funkar för den som inte har barn och andra åtaganden, för den som kan jobba länge varje dag och det inte påverkar någon mer än dem själva. Men åtminstone för sådana som mig, föräldrar med barn i en ålder som fortfarande behöver mig för att komma till och från skola och fritids, fixa mat och annat, så går det liksom inte att dessutom klämma in den där timmen träning på arbetstid. Det är den jag får spara in på. (Eller, alternativet är förstås att skita i att lösa det som måste lösas på jobbet och helt enkelt gå och träna ändå. Fast det skulle göra mig ännu mer stressad. Plus att jag faktiskt har för mig att det finns någon liten skrivning om att friskvården/träningen är tillåten om arbetssituationen tillåter det.)
De där veckorna blir alltså i praktiken veckor utan träning.
Så visst, träning varje vecka är säkert bättre än två timmars träning varannan vecka. Men det är inte så verkligheten ser ut! Och jag tror att det skulle vara bättre för kroppen om jag fick träna två timmar de veckor jag har möjlighet att hinna utan att det inkräktar på arbetet. Att jag hade möjlighet att samla ihop till totalt lika många friskvårdstimmar på ett år som jag arbetar veckor.
Jag tror dessutom det skulle förbättra återhämtningen de veckor det är lite lugnare – och förbättra prestationen också de där stressiga veckorna jag inte hinner träna.
Jag undanber vänligt men bestämt kommentarer om att det är bortskämt att gnälla om det här när jag faktiskt har friskvårdstimme, och liknande. Att något är ganska bra innebär inte att det inte kan bli bättre eller att man ska låta bli att sträva efter förbättringar.
Ginza hade uppenbarligen brist på Anne på Grönkulla, men för några dagar sedan kom slutligen min beställning från början av december. Och den sunkiga dagen idag passade ganska bra ihop med filmtittande, så nu har jag hunnit se hela första filmen (vilket väl motsvarar första säsongen sett som TV-avsnitt).
Märkligt nog blev inte resten av familjen sittandes kvar ;-)
Ärligt talat så är det nu, som vuxen, bitvis lite småbesvärligt – för jag kan ju tycka att Annes långa tirader blir lite för mycket ibland. Och att hon är lite för envis i vissa fall. Fast jag förstår ju samtidigt att hon behöver den där fantasin – kanske förstår jag den biten bättre nu.
Med mina vuxenögon funderar jag också över vilket stort och fint hus Matthew och Marilla har och hur gott ställt de verkar ha det – i en tid när fossilbränslena fortfarande inte höjt levnadsstandarden. Svårt att sammanfatta på ett enkelt sätt… eller jag är för trött idag för att utveckla tanken :-) Det är i alla fall helt klart så att vuxenglasögonen är på till viss del när jag ser det, och jag har förstås lärt mig en hela massa sedan jag såg serien i slutet av åttiotalet :-) (Ja, böckerna läste jag tidigare.)
Men, trots allt: ja, det är fortfarande en väldigt bra filmatisering. Kvalitet som fortfarande håller, fortfarande mycket sevärt.
Det här är säkert ett sånt där inlägg man inte alls ska skriva.
Igår tror jag att mensen kanske eventuellt kom.
Jag skulle vilja skriva något jublande glatt om att den äntligen kommit, efter vad det nu är… 57 dagar? Men fortfarande efter ett dygn vågar jag liksom inte riktigt säga att jag faktiskt helt säkert har mens.
Igår kom i alla fall flytningar som lämnade ljust röda spår i trosorna. Och det har kommit lite grann då och då det senaste dygnet, flytningar med typ hälften blod. Eller ja, sån där som skulle kunn vara mensbörjan. Fast det blir liksom inte mer, inte hittills i alla fall.
Fast kroppen tycker den har mens. Lätt mensvärk. Dränerad på energi fysiskt och mentalt. Knappt kapabel att formulera det här inlägget.
Så nån sorts mens är det väl. Fast jag blir inte klok på om det här är en trög start och den inte kommit igång ännu, eller om det här är allt det blir och den liksom i princip redan är över.
Det blir lite märkligt. Det är ju liksom vinter nu. Riktig bra vinter med snö och lite minusgrader.
Men jag orkar liksom inte bry mig.
Det är kallt, och man behöver klä på sig ordentligt, borde leta fram långkalsonger eller i alla fall sätta på sig bra byxor innan man ska ut. Och visst, det kräver ju lite planering och så där, men det brukar ju liksom ändå vara sånt där som man gör. Går upp lite tidigare, tänker till lite, gör.
Men just nu. Jag orkar inte. Jag vet att jag borde, men orkar inte. Skiter i det. Fryser och konstaterar att det får vara så. Har inte ork att bry mig.
Posted in Inget särskilt
Om åtminstone den förbenade mensen kunde komma.
För kroppen skriker att den vill ha mens. Och mängden tårar skulle kunna kopplas till de svajiga dagarna innan mens. Och jag skulle verkligen behöva den lättnaden det betyder för kroppen när de cykliska processerna tuffar på och kroppen rensar ut. Och mitt huvud skulle uppskatta att åtminstone ha en sak mindre – utebliven mens – att fundera över.
Men dagarna går. Och jag tvivlar.
Jag försvinner ner i ett svart hål.
För det finns liksom ingen plats för mig längre, ingen plats eller utrymme för att vara jag, fylla på mig, fylla på kraft.
Bara utrymme för att hantera det som behöver hanteras för andra. Finnas för andra. Hjälpa andra. Finnas för ständig utryckning.
Jag krymper undan. Tappar bort min vilja, min känsla för att jag har ett värde, att jag har rätt att också vilja, bara för min egen skull. Stryper och kväver det som är jag. För det finns inte plats för det, och det finns ingenstans att ladda det.
Till slut finns bara tårar och kraftlöshet kvar.
Posted in Föräldraskap, Hemskheter
Det är lite tyst här. Egentligen har jag nog saker att skriva om. Men jag orkar inte fokusera. Livet är för tungt, jag har lite kraft och balanserar på gränsen för vad jag orkar, och då lyckas jag inte hitta fokus att formulera mig.
Dagen idag har bjudit på en ljuvlig soluppgång och fykande gårdagssnö. Nu faller nysnö.
Och kroppen skriker att den vill släppa fram mens. Förra månaden kom den aldrig. Får se om den lyckas den här gången. Mina system skulle verkligen behöva det.
Posted in Inget särskilt