Monthly Archives: januari 2016

Sånt jag tänker på när folk är mot abort

Att vara människa är svårt på många sätt. Att vara förälder förstärker en del av dem och lägger till fler.

Livet igenom måste man som människa göra en mängd val. Som mamma måste man dessutom i varje valsituation ta hänsyn till hur barnet påverkas, från det ögonblick man blivit gravid. I varje val måste man lyckas vara rädd om både sig själv och barnet. Och sedan måste man för evigt leva med konsekvenserna av de val man gjort. Det är stundtals väldigt svårt.

En del människor har sjukdomar som gör att de faktiskt är fysiskt beroende av mediciner för att de ska kunna leva ett drägligt eller uthärdligt liv – eller ens överleva. Mediciner som samtidigt kan vara ytterst skadliga för fostret. Som mamma ställs man i så fall alltså inför ett omöjligt val. Och väljer man att prioritera sig själv – att man själv ska klara av det och alltså fortsätta medicineringen – så tvingas man sedan leva resten av sitt liv med konsekvenserna. Dels den mentala biten av att veta att man skadat sitt barn. Dels den praktiska biten med att vara den som har det praktiska ansvaret för barnet, kanske så länge det lever.

Och utanför detta har vi alla de andra människor som påverkas – av en mamma som kanske dukar under för bördan, fysiskt och mentalt, av ett syskon som tar upp all den tid som skulle behövas till de andra barnen, av de kostnader som tynger hela familjen… och så vidare. Så många liv som kan påverkas till det sämre, så många liv som kan förstöras.

Abort är en möjlighet. Om abort erbjuds som möjlighet så kan den gravida kvinnan få möjlighet att väga in, ta hänsyn, värdera – och komma fram till om det går eller inte. Få möjligheten att välja. Få möjligheten att slippa de omöjliga valen.

Men när man förbjuder abort och tvingar kvinnor, oavsett livssituation, att genomgå graviditeter, så tvingar man kvinnor att göra dåliga val, val med hemska konsekvenser för många människor.

Sånt tänker jag på när folk säger sig vara för liv och därmed mot abort.

Alla har inte möjligheten att släppa allt och bli hjältar

– Vad gjorde du när…?

Det är en klassisk fråga till dem som var med under en historiskt viktig period när hemska saker skedde men kanske kunde ha förhindrats, en klassisk fråga från de som kommer senare, i andra generationer som inte levde när det hände.

– Vad gjorde du för att förhindra Förintelsen?

Andra världskriget och förintelsen av judar och andra ”icke önskvärda” är väl den allra mest klassiska.

Och i vår tid använder vi greppet för att motivera oss själva att ta ställning, engagera oss i viktiga frågor, så att vi ska kunna svara något inte alltför pinsamt när våra barn i framtiden frågar oss saker som

– Vad gjorde du för att hindra oåterkalleliga klimatförändringar?

På sistone har jag börjat fundera. För i de där frågorna ligger någon sorts antagande. Antagandet om att alla faktiskt har möjlighet att kunna arbeta aktivt för Det goda, att alla lever liv som innebär att man kan släppa vardagen och gå över i ”hjälte-mode” vid behov. Eller att alla andra allvarliga problem liksom försvinner magiskt när hjälte-mode behövs, och plötsligt kvarstår bara vardagsproblem av det slag som går att skjuta på till sedan (disk, tvätt och omtapetsering, typ).

Det finns liksom någon sorts grundantagande och krav om att alla ska vara på topp.

Men så funkar det ju inte. Ganska många människor kämpar med akuta problem varje dag. Allvarlig sjukdom. Barn med stora problem i skolan. Kampen för att få en alldeles för liten lön att räcka. Ångest och depression. Och massvis med andra saker. Många människor lever liv som är en ständig kamp.

De blir inte hjältar. De kan inte släppa allt och ställa sig på barrikaderna – för om de släpper allt så går de eller deras närstående under på nolltid. Och vem fan skulle vara hjälpt av det, ärligt talat?

De kommer inte att kunna svara något fint på de där frågorna av typen ”Vad gjorde du när…”. Och därmed kommer de att betraktas som svikare, som människor som inte tog ansvar, inte engagerade sig – som små lortar.

Fast de är också viktiga. Alla vanliga människor med sina vanliga kamper formar samhället och värderingarna, i sina små vardagshandlingar, i vad de säger och gör och hur de kämpar sina små kamper. Man behöver inte stå på barrikaderna, ordna vita bussar eller gå i demonstrationer för att vara en del av det goda och göra viktig skillnad. De små vardagshandlingarna och -uttalandena bidrar också till vartåt samhället tippar.

Men i det allmänna samtalet och i historieskrivningen är det inte mycket värt.

Och så kom faktiskt snön

Säsongen har ju varit fri från snö på marken. Och prognoserna för den här veckan har visat att framåt torsdag eller fredag kan det komma snö, i hyfsade mängder – om de inte istället kommer som regn. Men för tisdag-onsdag har det bara visat att det möjligen kunde komma någon tiondels millimeter nederbörd – så små mängder att prognossymbolerna varken visade regn eller snö.

I måndags utfärdades en varning för Österlen, att det kunde komma en hel del snö under natten. Fast inte här. Men då kollade jag de animerade kartprognoserna och konstaterade att prognoserna visade att banden med snö skulle gå väldigt nära oss. Och jag tänkte att kanske kanske – för då verkade det plötsligt lite sannolikt, givet hur nederbördsmönstren brukar funka så här års (får Österlen snö får ofta vi det också, liksom). Och i så fall skulle det kanske börja snöa tisdag morgon.

När vi vaknade runt halv nio tisdag morgon hade det börjat snöa och låg lite på marken. Så snöade det någon timme och slutade sedan. Men så började det igen. Och sedan har det fortsatt till och från i ett dygn och gör fortfarande. Tittar man på radarbilderna så ligger det ett nederbördsband som liksom hela tiden fyller på och glider över en smal remsa land – det fyller på och fyller på. Jag antar att det är det som kallas snökanon?

Jag är urkass på att bedöma snödjup, men en blick genom fönstret på bordet därute säger att det lär vara minst femton centimeter med fluffig snö.

Och nu finns en varning utfärdad för hela Skåne, fast med fokus på oss härnere:

I sydligaste delen tidvis kraftiga snöbyar österifrån som, fram till i natt, lokalt kan ge stora snömängder.

Definition

Snöfall över 5 mm (i smält form) inom 6 timmar. Risk för halka på vägar.

På fredag däremot säger prognosen att det kan bli en hel del snö :P

Kontorsstädning

Kontoret var det första rummet vi renoverade. Det var ett lagom litet rum att börja med för nybörjarrenoverare. I april 2003 la vi det nya trägolvet där (efter att ha bräckt bort det gamla dåliga och lyft bort de bedrövliga fyra bjälkarna, varav två egentligen var delar av en gammal vävstol) – det första nya trägolv vi la (och sedan har det blivit många fler). Någon gång senare tapetserade vi med ”återställaren” (sådan här glasfibertapet som inte är väv). Vi byggde en fönsterliknande hylla med ”spröjs” i den igensatta dörren till vardagsrummet någon gång under senvår/försommar 2004 – under den period när jag var föräldraledig och älsklingen arbetslös (eller, jag tror det var då), och vi målade väggarna gröna med hemblandad äggoljetempera när äldste sonen i alla fall var stor nog att stå och hålla sig och vilja gå iväg från trappstegen – jag har fått för mig att han kan ha varit typ sju månader, men det kan vara taget helt ur luften. Och kontorsmöblerna (skrivbord och annat sånt) är inköpta senare 2005.

Kontoret är skrivbord, dator, telefon, bokhyllor, pärmar och så vidare. ”Pappersarbete.” Sånt där viktigt och tråkigt som kräver tankeverksamhet. Kvitton, bankpapper, och så vidare. Sånt man egentligen aldrig hinner på riktigt som förälder, eftersom det kräver ett sammanhållet fokus man liksom aldrig hinner med, och hinner man någon gång så är det ändå inte det man vill fokusera på. Faktiskt.

Vi brukar försöka hinna med att sätta in papper i pärmar någon gång per år. Fast då blir det mer av försöka pressa in senaste halvårets skörd under rätt flik i rätt pärm – inte någon djupare genomgång eller utsortering. Och det blir bara just det här med papper i pärmar – inget annat av det kaos som hela tiden bygger på i kontoret. Överfulla tidsskriftssamlare, högar med sånt som inte passar i någon pärm, och så vidare.

Allteftersom växer klumpen i magen över allt det där som borde gås igenom. Det bygger på den allmänna obehags- och otrivsamhetskänslan och den diffusa stressen i vardagen. Och i samma takt krymper den användbara ytan på skrivbordet och volymen i rummet.

I söndags lånade vi ut sjuåringen till bekanta med barn i samma ålder och gav oss på detta härke. Punkterna på ”att göra”-listan hette nog städa skrivbord respektive sätta papper i pärmar, men fokus landade egentligen mestadels på en massa andra delar i det. Sortera burkar med småpryttlar, sortera igenom tre (!) lådor med blandade samlade kvitton (de flesta från före 2011 och helt irrelevanta att ha kvar numera), slänga en oherrans massa broschyrer i tidskriftssamlare (färgkartor från färgtillverkare inför köksplaneringen – vi renoverade köket 2009, broschyrer om kaminer – vi satte in kamin för flera år sedan), och så vidare i all oändlighet. För man hinner liksom bara med att samla på sig och möjligen systematisera, men aldrig aldrig gallra.

Nu börjar vi faktiskt sakta närma oss en punkt när det känns relevant att överväga steget sätta papper i pärmar. Utan att det bara ska vara fråga om att trycka in på ett ställe som inte är helt fel.

Helst vill jag ju komma ännu längre. Min mage skulle tycka om det. Men det är väl gott nog om vi landar i trädtopparna.

Fjärde januari med olika fokus

Det är en lite udda dag idag… Omvärlden (i alla fall i närområdet) fokuserar huvudsakligen på en sak: idag är dagen som ID-krav infördes på tågen till Sverige över Öresundsbron. (Och efter ett halvt dygn infördes samma sak på gränsen mellan Tyskland och Danmark.) Ett elände på så många sätt.

Och jag tycker ju att dagen kunde fått ha annat fokus. Vår äldste fyller nämligen tolv år. Så här har det varit frukost på sängen med ”tårta” av tunnbröd, och sedan födelsedagsönskad lasagnelunch.

Lasagnen fick ett extra tjockt lager ost på toppen (utom på min bit), eftersom vi köpte en hel ost med kort datum till bra pris, rev hela, använde delar av det till lasagnen och frös in resten.

Och dessutom har jag bakat tre plåtar pepparkakor, för att göra slut på degen som låg kvar i kylskåpet sedan före jul.

Kvällsmaten var inte klar förrän det var dags att äta kvällsfika med rulltårta (med kallrörd infryst jordgubbssylt på egna jordgubbar samt köpehallon och vispad grädde), så kvällsmaten får anstå tills imorgon.

I övrigt har jag inte hunnit något av det jag hade tänkt mig idag.

Mer restmat

Till lunch idag lagade jag pastasås av tärnad julskinka (som jag frös in efter jul), skinkspad från samma skinka, brysselkålen som vi köpte före jul (och som redan då var den ensamma sista fula påsen i affären) men glömde tillaga på julafton, creme fraiche och rödlökshack från gårdagens tacos (och även tacokvällen i sig bestod av överblivna slattar och rester av diverse slag), samt grädde som fanns kvar från häromdagen. Och pastan jag kokte till var resterna i fyra olika påsar, i fyra olika modeller och med fyra olika koktider.

Pastasås på julskinka, brysselkål och grädde är så gott :-)

Kallt och blåsigt

Igår var världen dimmig, drypande fuktig och vindstilla.

Idag är det minusgrader och blåser isande kallt. Och torrt. Inte en tillstymmelse till nederbörd. Vinden ligger på från sydost, rakt genom (den renoverade) verandan och den otäta ytterdörren innanför, och hallgolvet blir skitkallt, liksom allrummet på ovanvåningen, eftersom trappan går i samma riktning som ytterdörren. (Så kan man rimligen inte säga?)

Ikväll har vi, på sjuåringens önskan, sett om en av Star Wars-filmerna. Det blev mittenfilmen av den ursprungliga trilogin (Star Wars V). Det är ganska fascinerande at se den när man nyss sett The Force Awakens (Star Wars VII). Nu är det ännu mer irriterande än förr att se Han Solo uppträda som en skitstövel – det blir liksom ännu mer uppenbart med den nya filmen i färskt minne – och samtidigt liksom tröstefullt att han fått bättra sig ordentligt till den nya filmen :-) Men det är liksom verkligen helt obegripligt att Leia över huvud taget faller för honom.

Serier och avsnitt och historiens makt

Häromsistens började jag fundera över detta med serier och avsnitt. Främst när det gäller TV.

Vi lever i en tid när det är möjligt att ”knarka” TV-serier rakt av, många avsnitt på raken – via de vanliga TV-kanalernas webblösningar, men också via Netflix och liknande och via hemköpta DVD:er med en hel eller till och med flera säsonger.

Uttrycket ”knarka” (det är inte bara jag som använder det eller liknande ord) säger något om hur vi ser på det här. Även om många av oss gör det så ser vi det inte riktigt som okej. Det är inte så vi lärt oss att göra, och det är fortfarande lite fult. Någon sorts frosseri – och frosseri är ju en ”dödssynd”. Så vi skämtar om det, använder nedsättande termer – men fortsätter ändå.

Och som sagt var, jag började fundera. För vad är det egentligen som gör att långa filmupplevelser (eller radioteater eller annat) ska delas upp i avsnitt och göras till serier som sträcks ut över en evighet?

Jag gissar, utan att ha gjort någon närmre research, på att serier/följetonger är något som började i tidningar en gång i tiden. Det här med längre texter – böcker, kärleksromaner och liknande – där ett avsnitt kommer i varje nytt nummer av tidningen. Efter vad jag förstått har många stora författare börjat så och till och med publicerat en del av sina mest kända verk på det sättet. (Och formen finns ju fortfarande, både i veckotidningar som Året Runt och sommartid i Sydsvenskan och andra dagstidningar.) Och det är ju på något vis begripligt, för tidningar är trots allt beroende av lösnummerförsäljning och liknande.

Men i radio och TV? Där känns det mer obegripligt, åtminstone i dessa mediers barndom när Public service var allenarådande och det inte fanns reklamskäl att behålla lyssnare/tittare till nästa vecka. (Eller var det bara i Sverige som radio och TV huvudsakligen var reklamfri i dessa mediers barndom? Jag har inte koll.)

Hägde idén liksom bara med när tidningarnas läsare även gick vidare till nya medier? Eller fanns det andra skäl? Antogs tittare bara ha tid att titta på fyrtiofem minuter av något ”oviktigt” per kväll? Eller ens per vecka? Eller ansågs det generellt bara inte lämpligt att slösa bort mer tid? Eller handlade det istället om att ha en morot i den stundtals odrägliga tillvaron – det här med att ha något att längta efter och se fram emot varje vecka?

Det är trots allt lite spännande att fundera på.

För själv trivs jag ju uppenbarligen ganska bra med att kunna ”frossa” i en serie i taget. Ett avsnitt per kväll de dagar jag/vi har tid att titta på TV, ibland kanske två.

Men visst är det praktiskt att det ändå finns naturliga brytpunkter i form av avsnitt. Och det är onekligen praktiskt med de möjligheter som erbjuds för TV-tittande nuförtiden.

Ett sidospår att fundera över är det här att radio och TV länge ”bara” fanns som Public service och sågs/ses som något staten åtminstone ska se till att det finns ett neutralt alternativ av. (Och det är jag glad för.) Men tidningar, som ju funnits mycket längre, finns det inga Public service-alternativ av. När det kommer till tidningsmedier behövs det uppenbarligen inget neutralt alternativ. Det känns egentligen lite märkligt. Jag antar att det enbart har historiska skäl? Och jag antar också att alla skulle se det som en fullkomligt befängd idé med en statlig neutral tidning och att den som föreslog något sådant skulle idiotförklaras. Inte minst utifrån konkurensaspekter – för då skulle ju den staliga tidningen riskera att konkurrera ut de andra tidningarna. Men när det gällde radio och TV så hann staten först. Och då är det okej att Public service finns. (Tack och lov.)

Om rätten att bry sig om det vackra när man borde bry sig om viktigare saker

I julklapp fick jag bland annat ett antal porslinknoppar till hallbyrån. Hallbyrån är från början en lackat furumöbel, köpt via Blocket eller liknande, men under hösten har jag slipat den (snabbt och synnerligen slarvigt) och sedan målat den med grön linoljefärg (blandning av thottgrönt och titanzinkvitt). Och så önskade jag mig porslinsknoppar, sådana där man kan köpa till exempel på Indiska, målade i olika färger och mönster, att byta ut de tråkiga furuknopparna mot.

Väggarna i hallen fick ju ny tråkig tapet under hösten. Eller den blev väl inte fullt så tråkig som jag hade önskat – det är ju snyggt och fräscht med ny tapet, liksom. Men tanken med en ganska tråkig tapet var att den huvudsakligen skulle vara ett underlag för en massa snygga affischer, och så har det nu också blivit. För ett tag sedan satte vi upp en hel drös med affischer och annat: en ganska detaljerad karta över närområdet här för cirka 40 år sedan, en karta över Hallands väderö, en jättegammal karta över Bretagne som vi köpte när vi var där 2014, en affisch med skånska dagfjärilar, en affisch med reklam för Balatum, ett vykort över Mont S:t Michel och ett över svenska fyrar, och en karta över alla järnvägar som funnits i Skåne. Men några affischer fick vänta ett tag till, eftersom de skulle sitta på väggen utan tretex och därför inte kunde sättas upp med bara häftstift utan behövde hängas på riktiga krokar och därför först behövde ha ramar.

Nu när både ramar och krokar hade skaffats har vi idag satt upp de fyra nytrycken av köksväxtplanscher på väggen ovanför den grönmålade byrån samt i mitten mellan köksväxterna även den gamla lilla spegel som följde med huset och liksom ska hänga på den väggen.

Det blir snyggt. Jag gillar det. Det blir som jag vill ha det, och trivsamt.

Och samtidigt skäms jag. För det är värdsligt och fåfängt och materialistiskt. Och därmed är det dåligt redan i vanliga fall. Men nu, med den hemska döden och allting annat som flåsar oss i nacken, så borde jag liksom inte alls bry mig om sånt utan bara om sånt som är viktigt på riktigt.

Och om man skrapar bort allt det där som ger guldkant på tillvaron och gör vardagen och alla dagar och hela livet trevligt, så blir allting ännu tråkigare och jobbigare. Vi ska alla gå i säck och aska. Och då blir allting meningslöst. Vilket det ju förstås ändå är i grunden.

Nä, i praktiken är vi nog inte hjälpta av att kräva av oss själva att vi ska vara den sortens idealister, speciellt inte när livet är svårt. Lite glädje behöver vi för att orka bära det svåra.

Lagom småtrassligt nu med, liksom

Man kan ju tänka att de här tolv veckorna av cellgiftsvila skulle vara en tid när älsklingen skulle må bättre än under behandlingstiden. Och visst, till viss del är det väl så. Han slipper de småjobbiga dagarna precis efter cellgifterna. Och slemhinnorna i kroppen återhämtar sig, vilket gör att han blivit av med den konstanta känslan av att vara småförkyld. Men samtidigt slår förstås andra saker till istället.

Sedan vi kom hem från svärföräldrarna i måndags – eller snarast sedan bilresan ner därifrån (eller började det ännu tidigare?) – har älsklingen ont i magen. Typ magkatarr. Han har själv resonerat sig fram till att det förmodligen är en kombination av att magslemhinnorna återbildats och därmed är extra känsliga, och så det i kombination med julmat (extra mycket fett och salt och rökt). (Fast vi har inte ätit väldigt mycket julmat, och inte särskilt mycket fett och rökt och så.) Så nu går han på omeprazol. Och har ont i magen. Och dricker varken te eller kaffe. Och man blir trött av att ha ont, så nu vilar han en massa och orkar väldigt lite. Och så har han ont i huvudet. Förmodligen som en effekt av omeprazolen. Och huvudvärk blir man inte piggare av.

Eller så kan man lyssna på den lilla ångesttomten som föreslår andra orsaker till alltsammans :P

Och så kombinerar vi det med barn som har jullov och som helst bara vill sitta vid olika skärmar hela tiden men som man borde aktivera, och med alla de saker jag själv dels vet skulle behöva hinna bli gjorda nu när jag är ledig och dels saker jag själv skulle vilja göra, och så det faktum att jag själv balanserar på kanten av vad jag orkar med.

Nå, man för göra det bästa man kan av saken och försöka orka. Försöka njuta av det som är gott. Som nu, när älsklingen läser ”Sagan om de två tornen” och båda barnen ligger i soffan och lyssnar och jag sitter i fåtöljen bredvid och dricker te och ljusen är tända i de smidda golvljusstakarna.