En lördag i februari. Barnen är på annat håll: den äldste på scoutläger, den yngste hos mormor och morfar för övernattning enligt egen önskan. Jag och älsklingen är själva hemma, och båda mår hyfsat bra.
Vi hinner planera resan till Storbritannien om två veckor lite närmre. Grovskiss över veckan och vad vi ska göra, boka boende även för tiden utanför London. Kladdar prickar och cirklar på utskriven karta: Oxford, Cardiff, Stonehenge, Brighton och så vidare. Det ser faktiskt ut att bli en resa. Det känns faktiskt som något att våga se fram emot.
Och sedan far vi in till Malmö. På egen hand. På ledig tid. Utan att behöva fundera över barnen. Äter god indisk mat på Möllan. (Riktigt god, alltså. Fastän vi egentligen ”bara” ska äta för att äta ska man, och så väljer vi slumpmässigt ställe och så är det fantastiskt gott.) Och går sedan vidare till Barnens scen i Folkets Park, där Malmö Folk ordnar konsert med efterföljande danskväll. Och vi lyckas dansa både vals och schottis och polska. Flera gånger om. Så där så vi blir flåsiga och svettiga.
Det är liksom fruktansvärt länge sedan sist vi dansade. För under så många år har i princip alltid barnen funnits med. Och med barnen med kan man ibland komma iväg på konserter, men man måste alltid ha fokus på barnen, anpassa efter om de tycker det är kul, om de stör, och så vidare. Och sånt som att dansa blir liksom så mycket svårare då. Eller: det blir inte. Och absolut inte flera danser vid samma tällfälle. Och definitivt inte med all fokus på dansen.
En lördag i februari är förstås inte det logiska självklara tillfället att virvla runt med älsklingen i en polska. Och båda kropparna är skruttiga – jag allmänt fet och utan kondis, han både utan kondis och allmänt svag och sliten av cancern. Men ändå. det är första gången på evigheter som det blir av. Och det funkar faktiskt. Fötterna minns vad de ska göra. Vi dansar. Det är härligt. Och flåsigt. Och svettigt.
Och sedan, när vi inte orkar dansa mer, passerar vi istället inom en fest hos en av älsklingens vänner, och där vi står och stuffar till musiken på ett mer lågintensivt sätt, innan vi slutligen beger oss till tåget och tar oss hem.