Ystad är vår närmsta stad.
Det är däremot inte den stad vi är i oftast i normalfallet. Vi jobbar båda i Malmö. (Ja, när vi jobbar då. För tillfället jobbar älsklingen inte alls. Och just idag jobbar inte jag heller på grund av förkylning. Och även när vi jobbar så sitter vi ju ofta på distans, det vill säga hemma. Men ändå. Sitter vi på våra respektive kontor så sitter vi i Malmö.) Malmö är vardagen.
Till Ystad har vi inte alls den relationen. Ystad är ju visserligen en gullig turistmagnet med skitgamla coola hus, och det händer att vi åker dit på julskyltning. Vi åker även dit och tankar gas och gör en del ärenden i affärer i ytterområdena.
Men Ystad har framför allt en helt annan roll. För i Ystad finns sjukhuset. Ystad handlar om liv och död.
Första gången det blev riktigt påtagligt var väl den där gången jag åkte in till akuten med blödningar och trodde att det var ett missfall till – men istället åkte därifrån med besked om att jag väntade tvillingar. Och även om det i slutändan bara blev ett barn den gången, så föddes han där sisådär 7-8 månader senare. Liksom hans lillebror. Och det är i Ystad vi fått se dem som foster på ultraljudsundersökningar. Det är också till Ystad jag åkt med spränghuvudvärk och andra krämpor på nivån att jag varit rätt att jag skulle dö. Till Ystad vi åkt med en femmånaders med andningsbesvär. Till Ystad vi åkt med en tvååring (eller hur gammal var han?) med armen ur led. Det var i Ystad vår minsting låg inlagd med dropp när han inte vågade dricka för att allt kom upp vid en eländig kräksjuka för fem år sedan och han till slut var så orkeslös att vi befarade det värsta.
Det var till psykakuten i Ystad jag åkte för nio år sedan när ångesten som startade av en nackskada höll på att göra slut på mig, och i Ystad jag sedan fick samtalshjälp under lång tid.
Och det är i Ystad de tar hand om min cancersjuke älskling. Med undersökningar, inläggning och dropp vid behov. Och varannan vecka två dagar med cellgifter.
Ystad har en märklig plats i mitt hjärta. Och varje gång jag går in på Åhléns i Ystad – vilket ju inte är jätteofta, men ändå – så minns jag den där morgonen den 12 juli 2008 när vi ”vandrade” omkring på köksavdelningen, ivägskickade från förlossningen för att jag skulle röra på mig, jag med hemska värkar. Och vi passade på att köpa en skärbräda med avrinningsränna, för en sådan behövde vi, så vi kunde ju lika gärna passa på.