För ett tag sedan var det någon som delade en bild med ett citat. Jag minns inte den exakta ordalydelsen, men det handlade om vikten av att alltid ta ställning och att de som inte tar ställning är dåliga. Nåt sånt. Jag opponerade mig i alla fall: jag menade att det ibland kan finnas situationer när man faktiskt av olika skäl inte har tid och ork och möjlighet att prioritera sådant som att sätta sig in i komplicerade och viktiga frågor, och att det då kan vara vettigare att inte ta ställning. Som till exempel i ett läge när man har en allvarligt sjuk man, en son som har det besvärligt, och man själv inte hela tiden mår så bra. Och då finns det ändå många som har de mycket mycket värre än jag och som har mycket mer skäl än jag att inte orka eller hinna fördjupa sig i alla viktiga frågor. För det finns oerhört många viktiga frågor. Och de flesta är rätt komplexa om man börjar rota i saker.
Men det finns en utbredd uppfattning i vårt land om vikten av att ta ställning. Att markera hemvist och uttrycka sin tydliga och klara åsikt. Och ja, visst finns det i många fall en poäng med att ta ställning: att klart och tydligt säga nej till vissa beteenden eller företeelser. Men många gånger finns det en poäng med att inte göra det.
Dessutom: ett ställningstagande behöver inte att man behöver bestämma sig för en av två ytterligheter. Det behöver inte vara antingen eller, inte antingen JA eller NEJ. Det finns ett jättestort utrymme mittemellan som innehåller möjligheten till nyanser och individuella lösningar.
Men i vårt land verkar vi liksom väldigt ofta fastna i att vi ska vara FÖR något specifikt, och då samtidigt per automatik MOT något annat som ses som en motsats. Fastän det faktiskt inte alls måste vara det.
Jag kom att tänka på det när jag diskuterade amning med en facebookbekant häromdagen. När det kommer till amning så har det svenska samhället i stort bestämt sig för att vara ”amningsvänligt”. MVC och BVC och BB ska förorda amning. Svenska rekommendationer utgår från att amning är den bästa lösningen. Att ge ersättning har liksom blivit paria. Och det tar sitt avstamp i internationella rekommendationer etc. Men rekommendationer och attityder och vad man bestämt sig för att förorda inom vård etc har liksom slagit över på ett sätt som gör att de som utifrån sina egna förutsättningar – problem att få amningen att fungera, för lite mjölk, eller helt andra ickefysiska personliga skäl som gör att man inte vill eller kan amma – inte får det stöd de behöver. För vården ska egentligen knappt tala om att det finns någon annan möjlighet än amning. Vilket i sin tur gör att de som velat ha möjligheten att välja bort amningen har hamnat i en motsatsställning och till viss del tvingats bli ”rabiata” åt sitt håll. Och till och med jag, som huvudsakligen ammat när barnen varit små och trots allt ammat en bit över året med båda barnen, och aldrig haft några problem med amningen, delvis har skämts för att jag ibland valt ersättning, trots att jag hittat de lösningar som varit bäst för mig, mina barn och min familj.
Tänk om utgångspunkten istället kunde vara att hitta den bästa lösningen för varje förälder och varje barn? Om vi lät bli att fokusera på om valet är amning eller inte amning, om vi istället fokuserade på att hitta den ”blandning” som passar bäst för var och en? Presentera de möjligheter som finns, hitta den lösning som passar och sedan stötta i det?
(Jag ska i sammanhanget tillägga att jag dels inte har närmre koll på debatten på det här området i nuläget; det är snart sex år sedan jag slutade amma och kanske är det inte alls så polariserat längre. Jag tar bara upp det som ett exempel på den här idén att man måste välja en av två ytterligheter, och jag baserar resonemanget ovanför på hur jag upplevde det när mina barn var små.)
Jag tror inte att vi alla alltid måste ta ställning i alla frågor. Ibland är det faktiskt bättre att kunna säga ”Jag vet inte vad jag tycker, för jag har inte satt mig in i det”. Och ibland kan man säga ”Jag vet inte. Min magkänsla säger det här, men det kan mycket väl komma att ändras när jag fått veta mer”.
Och ibland får man lov att nöja sig med att lita på de slutsatser någon annan, som man litar på och som har kunskap inom området, har dragit. Alla behöver inte vara experter på allt. Inte ens om man själv och alla i ens familj är friska och välmående.
För världen är för komplicerad för att alla ska kunna vara insatta i allt. Och lösningen på det är inte svartvit.
