Monthly Archives: februari 2016

Ovanpålägg

Och ovanpå allt annat så fick jag mens igår. Igen. Ja, inget snack om saken. Klumprik mens. Och idag på morgonen la jag mig och somnade om som en stock i soffan igen efter frukost. De senaste dagarna har jag också gjort det, på grund av förkylningen, men nu var det nog mensen som slog ut mig mest.

Nu: mensvärk.

Men men. Det är väl lika bra att klara av så många saker som möjligt nu :P Imorgon behöver jag ju vara fit for fight.

Tolvåringen är också hemma med förkylning. Och älsklingen ligger och sover.

TILLÄGG: Och mensen är så kraftfull att en halvtimme efter bytt binda så har jag åstadkommit två stora blodfläckar i soffan.

Ystad

Ystad är vår närmsta stad.

Det är däremot inte den stad vi är i oftast i normalfallet. Vi jobbar båda i Malmö. (Ja, när vi jobbar då. För tillfället jobbar älsklingen inte alls. Och just idag jobbar inte jag heller på grund av förkylning. Och även när vi jobbar så sitter vi ju ofta på distans, det vill säga hemma. Men ändå. Sitter vi på våra respektive kontor så sitter vi i Malmö.) Malmö är vardagen.

Till Ystad har vi inte alls den relationen. Ystad är ju visserligen en gullig turistmagnet med skitgamla coola hus, och det händer att vi åker dit på julskyltning. Vi åker även dit och tankar gas och gör en del ärenden i affärer i ytterområdena.

Men Ystad har framför allt en helt annan roll. För i Ystad finns sjukhuset. Ystad handlar om liv och död.

Första gången det blev riktigt påtagligt var väl den där gången jag åkte in till akuten med blödningar och trodde att det var ett missfall till – men istället åkte därifrån med besked om att jag väntade tvillingar. Och även om det i slutändan bara blev ett barn den gången, så föddes han där sisådär 7-8 månader senare. Liksom hans lillebror. Och det är i Ystad vi fått se dem som foster på ultraljudsundersökningar. Det är också till Ystad jag åkt med spränghuvudvärk och andra krämpor på nivån att jag varit rätt att jag skulle dö. Till Ystad vi åkt med en femmånaders med andningsbesvär. Till Ystad vi åkt med en tvååring (eller hur gammal var han?) med armen ur led. Det var i Ystad vår minsting låg inlagd med dropp när han inte vågade dricka för att allt kom upp vid en eländig kräksjuka för fem år sedan och han till slut var så orkeslös att vi befarade det värsta.

Det var till psykakuten i Ystad jag åkte för nio år sedan när ångesten som startade av en nackskada höll på att göra slut på mig, och i Ystad jag sedan fick samtalshjälp under lång tid.

Och det är i Ystad de tar hand om min cancersjuke älskling. Med undersökningar, inläggning och dropp vid behov. Och varannan vecka två dagar med cellgifter.

Ystad har en märklig plats i mitt hjärta. Och varje gång jag går in på Åhléns i Ystad – vilket ju inte är jätteofta, men ändå – så minns jag den där morgonen den 12 juli 2008 när vi ”vandrade” omkring på köksavdelningen, ivägskickade från förlossningen för att jag skulle röra på mig, jag med hemska värkar. Och vi passade på att köpa en skärbräda med avrinningsränna, för en sådan behövde vi, så vi kunde ju lika gärna passa på.

Sunkförkylningstankar

Jag är fortfarande placerad under ett täcke i soffan. Jag sover bort stora delar av tiden och drömmer märkliga drömmar.

Älsklingen mår bättre idag. Han är igång och gör saker – åkt och tankat, köpt kattmat och så där. Det är jag som är ynket och han som är den friska. Och jag hinner liksom tänka tankar om vanlig normal tillvaro och saker som går tillbaka till hur de brukat vara – innan jag minns, att så är det inte alls, för hans huvudsjukdom är dödlig, och även om den tillfälliga förstoppningen är borta så är tillvaron fortfarande ett sluttande plan, och även om vi inte vet den exakta lutningen på planet så vet vi var det slutar.

Och jag sitter här i mitt soffhörn och snorar. Orkar inget. Orkar inte ens fundera ut vad jag borde titta på på svt play. Men till kvällen måste jag försöka gaska upp mig lite till med packning och sånt.

Vårbrist och förkylning

Det är den 17 februari, och det är liksom fortfarande vinter. Ingen snö, men ett antal dagar på raken nu som det varit kallt och ruggigt, rentav ett antal minusgrader.

Jag längtar efter vårtemperaturer och ljus. Väder, temperaturer och dagslängd som gör att man kan och vill vara ute. Som det är nu är det för mörkt när man kommit hem från jobbet, och även på helgen är det för ruggigt till och med för att vilja vara ute och fixa i orangeriet. Och det stör mig, för jag vill komma vidare. Men kylan kryper liksom in i kroppen och gör en handlingsförlamad, och när man då egentligen behöver springa ut och in i de båda uthusen för att fixa, samt huvudsakligen stå stilla stor del av tiden… nä. Inte kul. Jag vill ha vår nu! Och ja, jag vet att det är precis lika ljust (eller oljust) som det brukar vara så här års :P Däremot är våren nog faktiskt segare än den brukar.

Och jag vet, det finns massvis med andra saker som borde göras, som jag kunde passa på att göra i väntan pǻ vårvärme och vårljus. Men det är TRÅKIGA grejer!

Fast nu ligger jag nerbäddad i soffan med en rejäl förkylning som jag verkligen hoppas ska hinna gå över till helgen. Och älsklingen är skruttig med ont i magen, men jag tror ändå att det är jag som är ynkligast nu och jag orkar inte ens motivera honom. Och det behöver packas och annat…

Statusuppdatering

Älsklingens förkylning blev det inte jättemycket med. Han fick sina cellgifter enligt plan i torsdags. Och cellgifterna jagade liksom bort förkylningen (märkligt sånt där). Och nu mår han sådär oförskämt bra för att vara nyförgiftad och är igång och gör saker och allt.

Sjuåringen mår också rätt bra nu, långt mycket bättre än före jul, både i skolan och hemma, och det finns gott hopp om att det ska kunna fortsätta i rätt riktning.

Tolvåringen tittar numera med oss vuxna på Doctor Who ungefär varenda gång vi tittar. Och det känns bra, för med en nästantonåringen som egentligen inte har något direkt intresse av att prata med eller umgås med föräldrarna är det ju ganska bra att ha något gemensamt intresse. Och något som han uppskattar mer än lillebror där han får känna sig stor på ett rimligt sätt.

Själv är jag skrovlig i halsen. Och årets tomater och paprikor är inte sådda eller ens påtänkta, men det får vänta tills vi är tillbaka från sportlovssemester.

Om att ta ställning

För ett tag sedan var det någon som delade en bild med ett citat. Jag minns inte den exakta ordalydelsen, men det handlade om vikten av att alltid ta ställning och att de som inte tar ställning är dåliga. Nåt sånt. Jag opponerade mig i alla fall: jag menade att det ibland kan finnas situationer när man faktiskt av olika skäl inte har tid och ork och möjlighet att prioritera sådant som att sätta sig in i komplicerade och viktiga frågor, och att det då kan vara vettigare att inte ta ställning. Som till exempel i ett läge när man har en allvarligt sjuk man, en son som har det besvärligt, och man själv inte hela tiden mår så bra. Och då finns det ändå många som har de mycket mycket värre än jag och som har mycket mer skäl än jag att inte orka eller hinna fördjupa sig i alla viktiga frågor. För det finns oerhört många viktiga frågor. Och de flesta är rätt komplexa om man börjar rota i saker.

Men det finns en utbredd uppfattning i vårt land om vikten av att ta ställning. Att markera hemvist och uttrycka sin tydliga och klara åsikt. Och ja, visst finns det i många fall en poäng med att ta ställning: att klart och tydligt säga nej till vissa beteenden eller företeelser. Men många gånger finns det en poäng med att inte göra det.

Dessutom: ett ställningstagande behöver inte att man behöver bestämma sig för en av två ytterligheter. Det behöver inte vara antingen eller, inte antingen JA eller NEJ. Det finns ett jättestort utrymme mittemellan som innehåller möjligheten till nyanser och individuella lösningar.

Men i vårt land verkar vi liksom väldigt ofta fastna i att vi ska vara FÖR något specifikt, och då samtidigt per automatik MOT något annat som ses som en motsats. Fastän det faktiskt inte alls måste vara det.

Jag kom att tänka på det när jag diskuterade amning med en facebookbekant häromdagen. När det kommer till amning så har det svenska samhället i stort bestämt sig för att vara ”amningsvänligt”. MVC och BVC och BB ska förorda amning. Svenska rekommendationer utgår från att amning är den bästa lösningen. Att ge ersättning har liksom blivit paria. Och det tar sitt avstamp i internationella rekommendationer etc. Men rekommendationer och attityder och vad man bestämt sig för att förorda inom vård etc har liksom slagit över på ett sätt som gör att de som utifrån sina egna förutsättningar – problem att få amningen att fungera, för lite mjölk, eller helt andra ickefysiska personliga skäl som gör att man inte vill eller kan amma – inte får det stöd de behöver. För vården ska egentligen knappt tala om att det finns någon annan möjlighet än amning. Vilket i sin tur gör att de som velat ha möjligheten att välja bort amningen har hamnat i en motsatsställning och till viss del tvingats bli ”rabiata” åt sitt håll. Och till och med jag, som huvudsakligen ammat när barnen varit små och trots allt ammat en bit över året med båda barnen, och aldrig haft några problem med amningen, delvis har skämts för att jag ibland valt ersättning, trots att jag hittat de lösningar som varit bäst för mig, mina barn och min familj.

Tänk om utgångspunkten istället kunde vara att hitta den bästa lösningen för varje förälder och varje barn? Om vi lät bli att fokusera på om valet är amning eller inte amning, om vi istället fokuserade på att hitta den ”blandning” som passar bäst för var och en? Presentera de möjligheter som finns, hitta den lösning som passar och sedan stötta i det?

(Jag ska i sammanhanget tillägga att jag dels inte har närmre koll på debatten på det här området i nuläget; det är snart sex år sedan jag slutade amma och kanske är det inte alls så polariserat längre. Jag tar bara upp det som ett exempel på den här idén att man måste välja en av två ytterligheter, och jag baserar resonemanget ovanför på hur jag upplevde det när mina barn var små.)

Jag tror inte att vi alla alltid måste ta ställning i alla frågor. Ibland är det faktiskt bättre att kunna säga ”Jag vet inte vad jag tycker, för jag har inte satt mig in i det”. Och ibland kan man säga ”Jag vet inte. Min magkänsla säger det här, men det kan mycket väl komma att ändras när jag fått veta mer”.

Och ibland får man lov att nöja sig med att lita på de slutsatser någon annan, som man litar på och som har kunskap inom området, har dragit. Alla behöver inte vara experter på allt. Inte ens om man själv och alla i ens familj är friska och välmående.

För världen är för komplicerad för att alla ska kunna vara insatta i allt. Och lösningen på det är inte svartvit.

En Alfonssak till

Ett inlägg till i Alfonsföljetongen:

På flera håll har jag läst kommentarer som handlar om att de barn som mår dåligt av Alfons och odjuret gott kan få göra det, för då har poängen gått fram: gör man som Alfons gjorde så ska man må dåligt. De antar alltså rakt av att de barn som mår dåligt av Alfons och odjuret har dåligt samvete för saker av liknande slag.

Så är det inte med mina barn. Mina barn har ett stort rättvisepatos. Och de har väldigt svårt för när någon – de själva eller någon annan – gör FEL (TM). De klarar inte av att titta på program och filmer där någon gör saker de inte borde. För så ska man inte göra. Och det i sig är skräckinjagande jobbigt.

Och ja, jag funkar likadant. Jag klarade på min tid – knappa tio år gammal – absolut inte av att titta på Rädda Joppe.

Fortsättning Alfons

Nu några dagar senare verkar det, efter att ha läst om #alfonsgate på ytterligare ett antal ställen, som att förskolan i fråga visat filmer ganska lättvindigt – utan pedagogisk tanke och kanske utan närvarande pedagoger. Ett litet barn som ser Alfons och odjuret utan att det finns vuxna som har tänkt igenom hur man ska hantera ifall det blir jobbigt, kanske utan att det ens finns någon vuxen som observerar ifall någon mår dåligt. Om så är fallet förstår jag verkligen om föräldrarna reagerat – och jag vill inte ens riktigt tänka mig in i hur det kändes för barnet.

Och förskolan har alltså beslutat att ta itu med situationen. Man kommer att ta paus från filmvisande en stund framöver:

– Det är viktigt att trycka på att beslutet har fattats på den enskilda förskolan och att detta bara är en högst tillfällig lösning i samband med den situation som har uppstått, säger förskolechef Eva Danerhall.

Under den tillfälliga ”filmpausen” kommer man på den aktuella förskolan att gå igenom rutiner och riktlinjer för filmvisning, så att både barn och föräldrar kan känna sig trygga med vad som gäller.

– Vi kommer absolut att visa film igen när det finns ett pedagogiskt syfte. Likaväl som vi läser böcker eller spelar musik så har också filmen sin plats i den pedagogiska verksamheten inom förskolan, säger Eva Danerhall.

Som sagt var, folk rasar. Och jag skulle nog vilja ge Sydsvenskan rätt stor del av skulden – Sydsvenskans artiklar har inte varit väldigt nyanserade utan känns som att de varit inriktade på att locka klick. En bra tidning – som Sydsvenskan generellt är – borde ha grävt mer innan man skrev, borde ha gett den nyanserade bilden. Ni kan bättre, Sydsvenskan! Men i det här fallet bidrar ni till den polariserade världen, när vi verkligen behöver motsatsen.

Folk rasar som om de själva vore odjuret

En förskola i Malmö visade filmen ”Alfons och odjuret”. Ett barn fick hemska mardrömmar av filmen. Föräldrarna anmälde förskolan till Skolinspektionen. Och nu har Malmö stad bestämt att den närmsta tiden ska det inte visas film på just den förskolan.

Och hela nätet ”rasar”.

För det är jättehemskt att föräldrarna engagerade sig i sitt barn såpass att de påpekade att det här blev problematiskt.

Och det är jättehemskt att en förskola ska låta bli att visa film under en period.

Eller vad?!

Hur många av alla de som rasar har ens läst boken eller sett filmen?

Jag har. Jag minns att mina barn när de var i den åldern bok och film riktar sig till inte alls klarade av boken och filmen. Det var för mycket ångest, för hemskt.

Det är en bra bok och en bra film, som tar upp viktiga ämnen. Men människor är olika känsla. För en del barn kan det behövas något på den nivån för att nå in med en poäng. För andra barn är det alldeles för mycket.

Jag har inga problem med att förstå att man som förälder till ett känsligt barn tycker att det kan vara en katastrof att barnet fått se Alfons och odjuret på förskolan. (Och jag vet en annan situation där det istället handlat om en skola där det för något äldre barn visats film som var känslomässigt upprörande för flera av barnen, och där en samstämmig grupp av föräldrar tyckte att det var förkastligt att den filmen visades.) Kanske kunde Alfons-affären ha skötts smidigare än den gjorde – eller så gjorde den det, och det är bara media som gör det mer dramatiskt än det är, för att det lockar klick? Men jag har inga problem att förstå att barnet reagerade, och att föräldrarna i sin tur både reagerade och agerade.

Och jag undrar om det helt enkelt är för att det handlar just om Alfons Åberg, denna helyllefigur som alla har en relation till, oavsett om de verkligen minns någon Alfons-historia eller inte. Att folk helt enkelt inbillar sig att Alfons kan inte vara läskig och at det därför är uppåt väggarna galet.

Ungefär som alla människor som fått för sig att alla Astrid Lindgrens historier handlar om någon sorts idyll – när det i själva verket är ytterst få av hennes historier som gör det.

Och i den aktuella historien så är det nästan som om den stora massan själva gått och blivit odjuret under sängen.

Miljömålsberedningens kardinaler

Jag har skrivit mycket om klimatet och behov av samarbete m.m. under mina bloggår. För drygt tre år sedan skrev jag till exempel det här:

När det är krig tillsätter man samlingsregeringar. Samarbetar över parti- och blockgränser. Fokuserar på det akuta, på att lösa de problem som måste lösas, tillsammans.

Klimatproblemen, om de får fortskrida och eskalera, kan mycket väl ge problem som till storlek och karaktär kan jämställas med krig: flyktingar, brist på mat och vatten, behov av god sammanhållning för att inte kaos ska uppstå. Men till skillnad från en krigssituation så behövs den politiska samlingen redan nu. Innan problemen blivit akuta. Väntar vi tills vi har den akuta situationen så är det för sent att göra något åt den.

Det är nu vi behöver politisk samling. Det är nu vi behöver ha modiga politiker som prioriterar klimatet högst av allt, som vågar samarbeta på nya sätt och som vågar se längre än till nästa val.

(Jag har utvecklat delar av det ytterligare här.)

Och ibland brukar jag säga att man borde stänga in politikerna i ett rum tills de kom överens om en lösning, ungefär som man gör med kardinalerna när de ska välja påve.

Därför blir jag väldigt glad av att läsa på DN Debatt idag. Där skriver representanter få sju riksdagspartier, i sin roll som ledamöter av den parlamentariska miljömålsberedningen, bland annat följande:

Våra partier har i många frågor olika uppfattningar, men när det gäller just klimatfrågan menar vi att situationen kräver bred samling. Det är mot den bakgrunden vi idag presenterar en historisk överenskommelse. Vår avsikt är att sända en tydlig signal till näringsliv, kommuner och regioner samt till medborgarna om vilken långsiktig kurs politiken kommer att ha framöver och detta oavsett regering.

/—/

Vår avsikt är att den politik vi nu gemensamt föreslår ska ge politiken både ökad tydlighet och långsiktighet. Vi menar att detta är en av förutsättningarna för att få till stånd de investeringar som krävs för att nå uppsatta klimatmål och som samtidigt kan möjliggöra ökad sysselsättning och ekonomisk utveckling. Vår ambition är att Sverige ska vara internationellt ledande genom att visa att god ekonomisk utveckling och jobb går att förena med en ambitiös klimatpolitik.

Och vad föreslår de då? Jo:

Mot bakgrund av överenskommelsen i Paris föreslår vi nu att det svenska klimatmålet – som hittills uttryckts som en vision om att Sverige inte ska ha några nettoutsläpp av växthusgaser till atmosfären år 2050 – skärps i linje med FN-beslutet. Vi föreslår att riksdagen beslutar att målet tidigareläggs till 2045. Nettonoll år 2045 innebär enligt vårt förslag att utsläppen i Sverige ska ha minskat med minst 85 procent jämfört med 1990. Med den kraftiga befolkningsökning som förväntas i Sverige till mitten av seklet är en minskning med 85 procent till år 2045 ett ambitiöst mål. De utsläpp som kan kvarstå år 2045 (för att åren därefter uppnå negativa utsläpp) ska dessutom kompenseras med åtgärder i enlighet med internationellt beslutade regler, vilket gör målet än mer ambitiöst.

Det innebär att per capita-utsläppen i Sverige då ligger på mindre än ett ton per person – en nivå som ligger i linje med Parisavtalet. Samtidigt kan strategier och åtgärder behöva utvecklas för att minska utsläpp i andra länder som uppkommer genom svensk konsumtion.

För att stärka ramverket föreslår vi att riksdagen beslutar om en klimatlag som tydliggör processerna inom klimatpolitiken och den långsiktiga inriktningen på arbetet. Lagen innebär bland annat att regeringen en gång varje mandatperiod ska presentera en handlingsplan som visar vilka åtgärder som behövs för att klara det långsiktiga målet och samtidigt ger tillfälle att löpande pröva om de etappmål som sätts på vägen mot 2045 behöver förstärkas.

Vi föreslår också att regeringen inrättar ett oberoende klimatpolitiskt råd. Rådets uppgift blir bland annat att ge en ”second opinion” genom att granska regeringens samlade klimatpolitik – inte minst se till att politiken inom olika områden drar åt samma håll. En förebild till det klimatpolitiska rådet är det finanspolitiska rådet, som granskar den ekonomiska politiken i förhållande till det finanspolitiska ramverk riksdagen fastställt.

Jag tycker det är ett fantastiskt framsteg. Och jag tycker mig se om inte vit rök så i alla fall någon sorts paradigmskifte.