Mina svärföräldrar är inte mycket för filmer och böcker som handlar om ”övernaturliga saker”. I övernaturligt inkluderas då allt som går utanför det som är möjligt med dagens kunskap, eller hur man ska säga. Det innebär att båda Harry Potter, Sagan om ringen och Doctor Who, och allt annat av den typen, går bort.
Inte så att de är fördömande. De vill bara inte själva se det, de stör sig på det och vill därför inte se.
Vi sitter och pratar om det vid matbordet (under den gångna helgen).
– Ungefär som med Bamse då? säger jag. Bamse kan alltid stoppa i sig lite dunderhonung och bli stark, och så löser sig allt.
För det där har jag och sjuåringen pratat en hel del om. Sjuåringen har genomskådat Bamse och tycker inte Bamse är särskilt spännande, just av den anledningen.
– Ja, eller så tar Skalman fram något konstigt från sitt skal och fixar det med, fyller sjuåringen i.
– Ja, fast det är ju sagor, säger någon av svärföräldrarna.
Ja. Sagor är just vad det är. Och grejen är att även vuxna behöver sagor.
Att man gillar sagor betyder inte att man tror på dem, det betyder inte att man förlitar sig på Dumbledores eller Gandalfs magi eller på att Doctor Who ska komma flygande i sin TARDIS och lösa saker.
Sagor är på samma gång verklighetsflykt och verklighetsanalys. Verklighetsflykt behöver vi alla ibland (och kommissarie Morse är minsann också verklighetsflykt). Och sagornas värld, placerad utanför vår vanliga verklighet, ger samtidigt utmärkta möjligheter att titta närmre på det som händer i vår egen värld och verklighet men från ett annat perspektiv. Som det här jag skrev om Doctorn häromdagen.
Jag behöver definitivt sagorna, minst lika mycket nu som vuxen.