Den frusna marken och livet som glider undan

Mitt huvud letar desperat efter några textrader om frusen mark och naturen i vila när våren ännu inte kommit. Textrader jag tror finns, alltså. Men jag hittar dem inte.

Det är i alla fall så det är. Det är mars, men det finns inte den minsta känsla av vår. Det är frost på nätterna, marken är torr och hård och livlös. Himlen är jämngrå och lätt dimmig. Det finns inga tecken på att marken och livet börjat vakna – inte mer än de stackars snödropparna borta i häcken och två gula prickar borta vid hasseln – prickar som jag tror är vintergäck.

Det är verkligen en livlös känsla. Och jag som behöver känslan av att det spritter av liv.

Och härinne i huset känns det också oroväckande livlöst.

Minstingen är kräksjuk. Eller, han har inte kräkts sedan natten till igår. Men igår var han stundtals ganska hängig, kände sig påtagligt sjuk.

Och älsklingen… Älsklingen har ont i magen. Älsklingen kräks. Älsklingen är ynklig och krymper. Inte sugen på något. Klarar inte av att äta, för det är som att det tar stopp i magen. Ja, visst, det skulle kunna vara kräksjuka även för hans del. Fast det verkar inte så. Det uppträder inte alls så. Och det har ju varat mycket längre.

Det känns som att han redan liksom glider undan. Glider ur mitt grepp, försvinner, tynar bort.

Och det känns liksom orättvist. För det verkade ju så bra – förhållandevis, alltså – då i november, när de sa att han kunde få cellgiftsvila. Och även sedan det blev sämre igen då i januari, så säger läkaren att det inte är frågan om någon stor tillväxt hos tumörerna. Och provvärdena ser bra ut – även de som togs i förrgår.

Men ändå känns det som att han är på väg bort. Och som att han själv tappat hoppet.

Och delar av mig orkar liksom nästan inte bry sig om det. För det finns inget jag kan göra – inget mer än det jag försöker, som att hitta på vad som skulle kunna funka att äta, eller att klappa och krama. Men han är mest ynklig och uppgiven, och inget av det jag gör gör någon skillnad egentligen. Och han kommer att glida ur mitt grepp, ur mitt liv, oavsett vad jag gör.

Fast när jag sätter mig i bilen och kör till affären så lurar tårarna bakom ögonen. Visst sjutton bryr jag mig. Jag bara inte orkar hela tiden. Och jag måste liksom acceptera läget. Åtminstone till och från.