Egentligen är det här saker som borde vara ett långt och resonerande inlägg. Fast jag är trött och det kommer inte att hända.
Men mitt huvud har en gegga av framtiden.
Som det här huset. Platsen där jag vill bo kvar. Platsen som är mina drömmar, stället som ger mig kraft och vilja att fortsätta sträva framåt, åstadkomma något. Bygga. Fixa. Göra.
Fast själv?
Det märks så tydligt mellan när han mår bra och när han mår dåligt, vilket enorm skillnad det gör att vara två som vill och gör och strävar mot ett gemensamt mål – eller när jag står självoch kämpar. När det bara är jag ser jag mycket mer av det jobbiga. Allt känns oöverstigligt, jag kommer aldrig att bli klar och då kan det kvitta, liksom.
Fast ändå. Ändå behöver jag detta. För att ha kvar oss. Ha kvar honom. Ha kvar mig. Ha kvar drömmarna och livet. Här trivs jag och mår bra. Här finns människor jag gillar.
Fast här finns också människor och krafter som skrämmer mig. Och de växer sig starkare med tiden. Här som i resten av omvärlden – men förmodligen lite öppnare här än på många andra ställen.
Och jag vet att huset är för stort för en ensam mamma när barnen är utflugna i framtiden. Det är inte hållbart. Jag skäms för att vilja stanna här. Samtidigt som det liksom skulle vara att behöva släppa en del av mitt liv om jag måste flytta. Och ett tvång att orka börja om.
Vill inte det. Vill vara kvar här. ABSOLUT.
Mörkret är så stort därute. Världen är så hemsk.
I Paris enades världens länder om att temperaturen helst inte ska öka med mer än 1,5 grader jämfört med förindustriell tid. Nya siffror från Nasa visar på plus 1,6 grader i februari.
(Svenska Dagbladet 13 mars 2016.)
Och människan har vetat om klimathotet länge. Många decennier. Det har funnits gott om tid att ställa om. Ändå har det liksom bara fortsatt åt fel håll – trots många människors strävan.
Varför skulle något ändras nu?
Ja, stundtals känns det hoppfullt att så många fler människor bryr sig nu än till exempel på 90-talet. Men stundtals inte. Inte nu. Egentligen är vi väl mest på väg käpprätt åt helvete.
Det är så få som bryr sig, som fattar allvaret, som försöker ändra sig. Och så många som verkar tro att det blåser över, löser sig.
Även om jag inte vill tappa hoppet och ge upp så är det stundtals svårt. Och ja, jag vet att det är värdet för en månad, att det inte är den genomsnittliga temperaturökningen över en längre period som uppmätts till 1,6 grader. Jag vet. Men ändå.
Cancer.
Klimatförändring bortom farlighetens gräns.Och en mänsklighet som inte är beredd att hjälpa sina medmänniskor från andra länder i denna tid av kris.
Ibland undrar jag om det är dags att övergå till ett sådant där ”Världen går snart under”-dekadent leverne.
Och i fåtöljen här bredvid sitter älsklingen och har de senaste dagarna ätit riktig mat flera gånger, om än i små portioner, och han sitter och lyssnar på musik. På vårt lilla hemmaplan är tillvaron just nu hoppfullare på ett bra tag. Läge att passa på att njut av det.