Attentat i Bryssel. Först på flygplats. Sedan i tunnelbana.
Och jag är, ur eget själviskt hänseende, så glad att det är nu och inte för en månad sedan, när vi befann oss i England, på min första flygsemester sedan år 2000.
Ja, jag vet att det är fruktansvärt fult att vara självisk. Det är fult nog att bry sig mer om terroristgrejer i Paris, en stad jag har en relation till, än om terroristgrejer i länder långt borta som jag saknar relation till. Och då är det självklart ännu fulare att jag är glad att jag och de mina är långt från flygplatser och tunnelbanor och att vi har semesterresan bakom oss istället för framför oss och att vi inte i detta nu befinner oss på flygresa.
Jag är nöjd med att vara här hemma.
Jag är så glad över att ingen av oss dött i någon sprängning. Det må vara ganska eländigt här på många sätt, men jag vill så mycket hellre ha min magre, klene, kräkande, ynklige sjukling här hos mig ett tag till, oavsett vilka tidsrymder det gäller och även om han bara kan dricka energidrycker, än att han eller vi alla skulle dö i ett terrordåd.