Monthly Archives: mars 2016

Golden years

När jag en gång i tiden drömde om att ha barn, så var det nog ungefär den här tiden jag drömde om, tror jag. Det var aldrig bebisar eller småbarn jag längtade efter. Det jag drömde om var den här tiden, när barnen är individer, med egna åsikter, egna liv, en egen tillvaro, men där man ändå lever tillsammans som en familj. Individer mer parallella liv som korsas i en gemensam tillvaro där man äter tillsammans, pratar, tycker diskuterar, och gör saker tillsammans. Två vuxna tillsammans som delar på vuxentillvaron och det större ansvar föräldraskapet och vuxenheten innebär, men en hel familj som tillsammans är tillvaron.

… golden years…

Nu har vi tagit oss hit. Barnen är (ganska) stora.

Fast det blev ju inte riktigt så där. För som läget är nu så är den sammanlagda mängden föräldrar med ork och kraft att vara engagerade föräldrar ganska liten :-( Även jag inte är sjuk som älsklingen är liksom min ork att vara den jag vill vara ganska begränsad.

Don’t let me hear you say life’s taking you nowhere
angel

Fast ögonblicken av det finns ändå. För sjuåringen kommer och ritar sina skisser över borgen han ska bygga när han blir stor, och båten, och en massa annat.

I’ll stick with you baby for a thousand years
Nothing’s gonna touch you in these golden years
Golden years
gold
whop-whop-whop

Det är lite oförutsägbart, minst sagt…

I tisdags var mensen egentligen huvudsakligen ganska stillsam.

Igår var den mer normal. Eller, det är lite svårt att bedöma, för jag kör med meganattbindor för att vara på den säkra sidan i nuläget. Och då verkar det ju som att jag blödde ganska lite igår, men då är det alltså bindor som kan hantera mer blod än de bindor jag brukar ha.

I morse när jag vaknade och rörde på mig så kom det en hel massa. Och sedan kom det en hel massa en bra stund till. Och en del klumpar. Så när jag kom till jobbet imorse och det varit påtagligt mer intensivt under några timmar – om än inte på nivån förblöda – så kände jag mig ärligt talat synnerligen tveksam till tanken att gå och träna ikväll.

Men sedan avtog det, och ganska snabbt gick det ner till synnerligen stillsamt igen. Och nu är det nästan inget, liksom.

Å andra sidan så är ju det här en mensomgång som kom två dygn efter att jag käkat hormoner i tre veckors tid. Det säger liksom inget om hur det blir nästa cykel. Eller om hur länge det dröjer till nästa omgång.

Jaja. På måndag har jag tid hos gyn.

Alla dessa val vi måste göra trots att infon vi behöver för att välja inte finns

Betydligt värre än att vi var tvungna att skaffa ny vattenkokare är att vi förmodligen måste skaffa ny diskmaskin.

Fast grundproblemet är i någon mån detsamma: Jag vill ha en bra pryl som uppfyller vissa kriterier och som dessutom håller länge – och det finns ingen chans att få reda på de saker jag vill veta om prylen, för det är inte den info som anses väsentlig att tala om.

Den diskmaskin vi har har väl egentligen aldrig varit jättebra. Irritationsmomenten handlar bland annat om att nästan inga glas egentligen passar bra utan det är ett evigt pusslande för att lösa på bästa möjliga sätt. Men det riktigt stora irritationsmomentet sedan flera år tillbaka är att glas inte blir rena utan istället smutsiga. Äckligt gojs som kommer någonstans ifrån i diskmaskinen fastnar inuti glasen och torkas sedan fast under torkprogrammet. Och sedan får man diska om glasen. Allt större andel av glasen ju längre tiden går. Snart alla glas.

Det är därför vi behöver en ny diskmaskin. För trots alla möjliga sorters rengöringsförsök så blir det inte bättre utan bara värre.

Jag vill ha en diskmaskin

  • som diskar disken ren
  • som inte drar för mycket energi och vatten
  • som håller lääänge och som det finns reservdelar till och som går att laga om den går sönder utan att det blir för dyrt eller svårt
  • där det går att passa in de vanliga glas och tallrikar och annat vi använder på ett hyfsat rationellt sätt så att jag inte behöver ha ångest över detta varje dag

När man kommer in i affären som säljer dylika prylar är den första frågan man får om man vill ha en vit eller en rostfri diskmaskin. What? Tja, jag skiter i vilket, vi har både rostfria och vita ”vitvaror” i vårt kök, och jag är inte ute efter en prydnadssak utan ett bruksföremål.

Tillverkarnas information verkar vara väligt inriktad på sånt som till exempel vinglas. Som vilka lösningar de har för att vinglasen ska stå stadigt och för att vinglasen ska bli perfekt glasklara. Och ärligt talat skiter jag i det. Jag vill ha en diskmaskin som är konstruerad för att passa till våra helt vanliga jävla dricksglas. (Efter diskussioner med vänner har jag förstått att det inte bara är vår diskmaskin som är helkass på det området.) Och så talar de gärna om vilken specialteknik de har för torkningen (fast det verkar vara samma för alla). Och att de har specialinställningar som gör att jag kan få diskmaskinen att starta vid en speciell tidpunkt. (What? Är den full så sätter jag igång den så att saker kan bli rena.)

Tillverkarna är numera bra på att tala om vilken energiklass deras produkter hör till – för det är det lagkrav på. Å andra sidan finns det inget sätt att veta hur länge de verkligen uppfyller detta – hamnar diskmaskinen fortfarande in samma energiklass efter fem års slitage? Och om jag minns rätt visar en del av de tester som gjorts att det verkar tveksamt om klassningarna ens stämmer när prylarna är nya?

Funkar maskinen över huvud taget efter fem år? För det är också en väsentlig sak: att den ska hålla, inte behöva ersättas. Kvalitet, helt enkelt. I det fallet är det Miele som hardet goda ryktet om sig: att sakerna faktiskt ska hålla skitlänge. Eller som de skriver på sin webb:

Som enda tillverkare i branschen så utvecklar, tillverkar och testar vi på Miele våra produkter för en driftstid motsvarande hela 20 års normal användning.

Det låter ju precis som det jag vill ha. – Men hur kommer det sig då att vitvarukedjan Elon (som vår lokala butik tillhör) ger fem års garanti på diskmaskiner från Cylinda, Huskvarna, Bosch, Siemens, Asko, Whirlpool – men inte på Miele?

Jag tycker det här suger. Jag tycker inte jag som kunde ska behöva sitta och leta efter den här sortens information och göra dessa avvägningar för varenda sak jag ska köpa – jag vill kunna veta att de saker jag köper är gjorda för att hålla länge.

Som en vän påpekade, det borde vara dags att köpa tjänsten fungerande diskmaskin. Ungefär som med Xerox kopiatorer. Men det är nog långt kvar till motsvarande tjänster för privatmarknaden.

Och så länge är det upp till mig – och varje annan enskild konsument – att själv göra alla dessa bedömningar. Det är det vi ska använda vårt fria val till: ångest.

Hur man än vänder sig…

Så vi behövde alltså en ny vattenkokare… För vattenkokaren är helt klart den pryl i köket som används absolut mest – till te, kaffe, nyponsoppa, pastavatten… Utan vattenkokare funkar liksom inget.

Det finns ju förstås en massa kriterier jag vill att en vattenkokare ska uppfylla. Och det är inte alls de kriterierna som de som säljer vattenkokare verkar intresserade av att informera om så att man ska kunna göra en vettig bedömning.

Jag vill ha en vattenkokare som inte är av plast (av miljö- och hälsoskäl), jag vill att den ska kunna hålla länge, den ska funka att hantera även för barnen, det ska gå att koka MYCKET vatten på en gång (för det behövs när man ska ha en hel kanna te eller fixa pastavatten).

Vilken färg det är på utsidan tycker jag däremot är ganska ointressant, faktiskt.

Nu gick vi på storlek och modell (för hållbarheten). Den kanna vi köpt idag är på 1,8 liter. Och handtaget sitter liksom uppepå, vilket innebär att den inte har någon fästpunkt för handtaget långt ner på kannans sidan där det kan bli stora påfrestningar (för det var där den förra kannan började läcka…)

Denna nya vattenkokarkanna är en OBH Nordica. Jag hoppas den ska vara snäll och trevlig och hålla länge.

Men så var det det där med att koka små mängder. Jag tyckte jag hade kollat och att det var en minimimängd på 0,5 liter, som det brukar vara på de flesta stora kannor. Men nu när jag satte igång kannan för första gången konstaterade jag att man måste koka minst 0,8 liter!

Hur man än försöker göra rätt så har man alltid rumpan bak och svartepetter i fickan, eller nåt.

Söndagens paj

I söndags gjorde jag matpaj på diverse blandade rester i kylskåpet.

Pajdeg:

  • Kall potatis, ca 150 g – riven
  • 50 g smör
  • 1 dl kornmjöl (fullkorn, finmalet)

Pajdeg förgräddades 10 minuter.

Fyllning:

  • Överbliven hackad rödlök (nästan en stor lök) från fredagens tacos, fräst i smör en stund
  • Överbliven tacokryddad färs
  • Överblivna majskorn
  • Ricottan som blev över efter laxlagandet med sjuåringen (ca 125 g)
  • 1 ägg

På ena halvan av pajen hade jag dessutom på den rivna ost som blev kvar efter fredagstacosen. Och den rivna osten var tagen från frysen, riven av överblivna ostskalkar…

Uppskjutet gift

Egentligen är det giftdag idag: älsklingen borde få en ny omgång cellgifter. Men han och hans giftsköterskor har resonerat sig fram till att skjuta på det en vecka.

Visserligen är värdena mycket bättre än för en vecka sedan, när han fick antibiotikan utskriven. Fullt tillräckligt bra för att köra nya cellgifter. Men hostan är inte helt borta. Och då kanske det liksom är bättre att köra klart antibiotikakuren dess sista tre dagar också.

Och älsklingen mår på det hela taget mycket bättre. Han äter riktig mat, om än i små portioner. Och han ser pigg ut på ögonen, och gör saker. Och är förbannad på att diskmaskinen inte diskar rent saker. Det är friskhetstecken :-)

Olika sorters trötthet

Igår var jag och massage på förmiddagen. Och på eftermiddagen/kvällen tränade jag dubbla balettpass (ett på nybörjarnivå, och ett på för avancerad nivå för mig). Två sorters enorm ansträngning för kroppen. På träningen igårkväll rann svetten om mig. Idag har jag efter massagen-ont i benen.

I morse kom mensen. Än så länge bara stillsamt-normalt flöde. Lite ont i förmiddags men inte värre än att alvedon hjälpte. Däremot är det här uppenbarligen en omgång som suger orken ur mig, åtminstone idag. Helt jävla slagen av sömnighetströtthet på eftermiddag-kväll. Nåja, det kunde vara värre.

Det kan det ju å andra sidan bli imorgon – det återstår fortfarande att se var den här mensomgången ”landar”.

Och så var den slut

För övrigt har vattenkokaren börjat läcka idag. Tja, den höll längre än det första exemplaret. Men jag vågar inte använda den nu när den läcker från nederkanten på handtaget (den läcker ganska rejält).

Plötsligt är det skitkrångligt att fixa te och en massa annat.

Och så stör det mig med saker som inte håller.

Den där framtiden…

Egentligen är det här saker som borde vara ett långt och resonerande inlägg. Fast jag är trött och det kommer inte att hända.

Men mitt huvud har en gegga av framtiden.

Som det här huset. Platsen där jag vill bo kvar. Platsen som är mina drömmar, stället som ger mig kraft och vilja att fortsätta sträva framåt, åstadkomma något. Bygga. Fixa. Göra.

Fast själv?

Det märks så tydligt mellan när han mår bra och när han mår dåligt, vilket enorm skillnad det gör att vara två som vill och gör och strävar mot ett gemensamt mål – eller när jag står självoch kämpar. När det bara är jag ser jag mycket mer av det jobbiga. Allt känns oöverstigligt, jag kommer aldrig att bli klar och då kan det kvitta, liksom.

Fast ändå. Ändå behöver jag detta. För att ha kvar oss. Ha kvar honom. Ha kvar mig. Ha kvar drömmarna och livet. Här trivs jag och mår bra. Här finns människor jag gillar.

Fast här finns också människor och krafter som skrämmer mig. Och de växer sig starkare med tiden. Här som i resten av omvärlden – men förmodligen lite öppnare här än på många andra ställen.

Och jag vet att huset är för stort för en ensam mamma när barnen är utflugna i framtiden. Det är inte hållbart. Jag skäms för att vilja stanna här. Samtidigt som det liksom skulle vara att behöva släppa en del av mitt liv om jag måste flytta. Och ett tvång att orka börja om.

Vill inte det. Vill vara kvar här. ABSOLUT.

Mörkret är så stort därute. Världen är så hemsk.

I Paris enades världens länder om att temperaturen helst inte ska öka med mer än 1,5 grader jämfört med förindustriell tid. Nya siffror från Nasa visar på plus 1,6 grader i februari.

(Svenska Dagbladet 13 mars 2016.)

Och människan har vetat om klimathotet länge. Många decennier. Det har funnits gott om tid att ställa om. Ändå har det liksom bara fortsatt åt fel håll – trots många människors strävan.

Varför skulle något ändras nu?

Ja, stundtals känns det hoppfullt att så många fler människor bryr sig nu än till exempel på 90-talet. Men stundtals inte. Inte nu. Egentligen är vi väl mest på väg käpprätt åt helvete.

Det är så få som bryr sig, som fattar allvaret, som försöker ändra sig. Och så många som verkar tro att det blåser över, löser sig.

Även om jag inte vill tappa hoppet och ge upp så är det stundtals svårt. Och ja, jag vet att det är värdet för en månad, att det inte är den genomsnittliga temperaturökningen över en längre period som uppmätts till 1,6 grader. Jag vet. Men ändå.

Cancer.
Klimatförändring bortom farlighetens gräns.Och en mänsklighet som inte är beredd att hjälpa sina medmänniskor från andra länder i denna tid av kris.

Ibland undrar jag om det är dags att övergå till ett sådant där ”Världen går snart under”-dekadent leverne.

 

Och i fåtöljen här bredvid sitter älsklingen och har de senaste dagarna ätit riktig mat flera gånger, om än i små portioner, och han sitter och lyssnar på musik. På vårt lilla hemmaplan är tillvaron just nu hoppfullare på ett bra tag. Läge att passa på att njut av det.

 

Pilen – både levande och död

När vi flyttade hit 2002 stod det en hamlad pil i hörnet ut mot vägen. Allra precis i början rådde en viss osäkerhet – kanske kanske fanns det liv i den.

Snarast var det nog så att den hade varit levande fram till ganska nyligen, men någon hade varit överambitiös i hamlandet av den, använt en stor motorsåg eller liknande för långt in. För stora öppna sårytor.

Oavsett hur det hade gått till var trädet i alla fall dött, men ganska nydött.

Vi har låtit pilen stå kvar. Den har trots allt varit vacker, först med barken sittande kvar, sedan med den rena träytan. Vi planterade en kaprifol i en av de gropar som bildades upptill – och den har blommat fint varje år. Vi har två gånger planterat klätterhortensia nedanför pilen, i förhoppningen att få en klättrande hortensia uppför pilen – men klätterhortensia trivdes inte där. Vi har de senaste åren haft en fågelholk fastsatt på pilen, och ifjol borrade jag några hål i stammen för att ge bon åt bin.

Men för någon månad sedan var det dags att inse att nu var det slut. Sjuåringen och en kompis var ute och fick för sig att de skulle klättra på/i pilen. Och efter en stund lutade den mycket kraftigt. Så jag sa åt barnen att låta bli den och hålla sig därifrån.

I helgen har pappa fällt pilen. Nu ligger den där, fortfarande huvudsakligen med en fin blank yta, men med träfibrerna i olika nivåer av nedbrytning.

Tanken är att den ska få ligga kvar där i hörnet. Kanske kapar vi av den i mindre bitar. Men död ved är uppskattat av många insekter och andra – och är en bristvara i dagens samhälle. Den döda pilen kan gärna få ligga där och vara både död och levande.

Men jag saknar konturerna av pilen i hörnet. Det tål att funderas över vad man gör åt det.

IMG_3343