När jag var liten fanns det vissa saker som var självklara. Människors lika värde, oavsett ursprung och hudfärg och religion. Medmänsklighet och hjälpsamhet och ärlighet och att välkomna dem som kommit hit för att det var krig eller svält där de kom ifrån. Sådana saker. Fast kanske inte uttryckt ens så komplicerat, men ändå. Det var sånt man pratade om i skolan, i samband med FN-dagar och temadagar och annat. Och för den delen långt innan dess, när jag gick i söndagsskolan, då på en ännu enklare nivå. Fast jag uppfattar det inte för den skull som ett kyrkligt budskap utan mer ett allmänmänskligt budskap, något samlande för ett gott samhälle. Och som fullkomligt självklara saker. Hade det setts som politiskt hade det liksom inte tagits upp som självklara saker i skolan från lågstadiet – hade det setts som något som kunde ifrågasättas hade det inte kommit förrän i högstadiet och på ett helt annat sätt.
Men det var då.
Visserligen pratar de fortfarande om dessa grundläggande värderingar som viktiga och självklara i skolan, efter vad jag förstår. Men utanför skolan har de numera blivit känsliga och heta. Att uttala sig om att man står för människors lika värde, för asylrätten och för människors möjlighet att få en chans istället för att dömas på förhand baserat på sit ursprung – eller ens att man vill stå för vanlig enkel vänlighet och medmänsklighet – ses tydligen numera som politiskt, ja, såpass politiskt att det hindrar att man sitter med i styrelsen för en ”opolitisk” förening.
Och visst, allting är politik. Men det är en bisarr tid när det har blivit kontroversiellt i vissas ögon att stå för medmänsklighet.