Den mer krassa faktabaserade hemska verkligheten

Okej, mer konkret (jämfört med det jag skrev för en stund sedan):

I torsdags var älsklingen på röntgen, som han är så där standardmässigt var tredje månad ungefär. Idag har vi varit hos läkaren och fått veta vad röntgen visade.

Den korta sammanfattningen: Det ser för jävla illa ut.

Tumörerna i levern växer igen och är nu nästan lika stora som när man först hittade dem. Och det finns metastaser på nya ställen, bland annat i lungorna.

”Behandlingssvikt”, kallas det visst. Eller uttryckt annorlunda: cellgifterna biter inte på tumörerna längre.

Han kommer inte att få cellgifter mer. Som det är nu kommer han liksom bara att få de negativa effekterna av cellgifterna och typ inga positiva, och då anser man det är bättre att låta bli. Han kommer dock förmodligen att fortsätta få Avastin.

Och man ska titta på de gamla vävnadsproverna och undersöka om det är så att tumörcellerna är av en typ där någon sorts enzympreparat kan göra nytta.

Om inte så vet man egentligen inget mer man kan göra. Och då är tidshorisonten till slutet kanske bara några månader.

”Fast du är ju ganska ung”, tillade läkaren efter en liten paus, som för att kunna säga något positivt. Ung och stark och med en kropp som kan stå emot lite längre än hos en sextiofemåring.

Älsklingen ska äta extra kortison nu. För att kanske kunna äta lite bättre. Kanske slippa lite av hostan. Och så ska det skickas en remiss till någon sorts hemvårdsteam som kan bistå med nutritionstips och kurator. Och vi har fått med oss en broschyr om palliativ vård.

Och i mitt huvud surrar frågor som hur gör man när någon dör – är det här hemma och vem finns på plats då? Hur gör man när någon ska begravas? Och kan man ta prover på våra barn framöver med jämna mellanrum så att man upptäcker eventuell ärftlig cancer i god tid? Och den dagen båda barnen drabbats av cancer, vem tar hand om mig då?