”Du har hål i dina byxor”, sa älsklingen konstaterande igår.
”Ja”, sa jag. ”Jag lagar dem och lagar dem, men det blir ändå bara hål i dem igen. Det är som med cancern, fast tvärtom. Med cancern är det inte hål utan motsatsen till hål som hela tiden kommer tillbaka, fastän man försöker ”laga”. Eller ja, Cancern är mer som när man försöker laga med sicksack men symaskinen inte matar framåt som den ska, så att man syr på samma ställe alldeles för länge. Det är så tumörer bildas, liksom. Och så trasslar det till sig undertill, för att det liksom blir någon sorts fnurra på undertrådshanteringen också. Och innan har vi liksom kunnat stoppa det med cellgifter, genom att stänga av strömmen – men nu verkar inte strömbrytaren funka heller.”