Jag har ont i ena knät sedan torsdagens träning.
Jag har ont i en tand sedan i eftermiddags (inget påtagligt som hänt, så vitt jag vet, men jag upptäckte det onda när jag åt ett päron efter att hemvårdsteamet hade åkt härifrån).
Och så är jag förbannat trött. Och det är nog inte så konstigt. Beskedet för en vecka sedan, oron inför dagens läkarbesök – sånt tynger och tar av orken. Och sedan då när läkarbesöket lyfte lite på den tyngande stenen och återgav någon sorts hopp om lite tid till – eller kanske inte ens så mycket hopp som åtminstone beskedet att de fortfarande vet fler saker som är värda att testa. Och även om det liksom är en så liten skillnad, i teorin, så är det tillräckligt för att jag i eftermiddag har kunnat tänka bättre, skämta mer, ta lättsammare och trivsammare på tillvaron. Trots att älsklingen ju fortfarande mår precis likadant som innan. Och även att släppa efter på lite lite av oron orsakar ju trötthet.
Och inte heller ikväll har hjärnan tagit itu med något tyngre och viktigare än matlagning, tvätt och disk. Jag tycker nog ändå att jag får vara nöjd med det.
Och jag har inte fyllt i lappar om när barnen ska vara på fritids i sommar, trots att lapparna skulle varit inne i fredags. Det är liksom lite svårt att planera för sommaren.