Måste människor vara genomgoda för att vi ska kunna uppskatta dem?

Ibland funderar jag över vårt behov av, eller krav på, att människor ska vara antingen onda eller goda.

Det är som att vi liksom bara klarar av att en person är antingen det ena eller det andra. Som att när vi väl har börjat bilda en uppfattning om en person så har den liksom genast dragit åt ett av de hållen och får inte längre vara mer än det vi redan placerat hen som.

Ja, inte människor vi har omkring oss i vår vardag förstås – de får ha många nyanser, styrkor och svagheter. Men offentliga personer. De ska liksom vara antingen eller. Och det de placerats som ska vara allenarådande. Som att det liksom inte finns utrymme för komplexitet. Och som att om någon som legat på den goda sidan plötsligt gör en dålig sak, så överskuggar det allt det goda.

Fast om någon onding gör någon enstaka bra sak överskuggar det förstås inte det onda. Det är alltid människors sämsta sida som verkar vara viktigast?

Men alltså, jag tänker att människor har både bra och dåliga sidor. Samtidigt. Och jag tänker att det faktiskt bör kunna vara möjligt att både vara en fantastisk kraft på ett område OCH vara världens jävla skitstövel och onding på ett annat.

Som Robyn. En fantastisk artist, låtskrivare och musikproducent. En fantastisk förebild för kvinnor – och män. En jävligt inspirerande människa. En driftig person som använder sin position till att påverka positivt på andra områden hon tycker är viktiga. – Ja, och så gjorde hon reklam för Volvo. Och det var dumt, ur miljömässigt hänseende. Men det betyder inte att hon blir genomond på alla områden. Det innebär att hon gjorde fel på en sak, en viktig sak, men det bra hon gjort finns fortfarande kvar. Att hon gjorde fel på en grej gör liksom inte att hon per automatik blir sämre än alla de som aldrig gör något bra alls. Tycker inte jag, i alla fall.

Och nu borde jag rota fram fler exempel, men då vet jag att det här blogginlägget aldrig kommer att bli klart.