Jag funkar bättre med äkta vänner (och de är många)

Vissa saker läser man så ofta i reportage och intervjuer med människor som drabbats av cancer eller annan allvarlig sjukdom. Typ sånt här:

”När hen blev sjuk försvann alla vännerna.”

”När min partner blev sjuk så var det ingen som frågade hur jag som anhörig mådde.”

Men våra vänner finns, och ställer upp. Det är kramar och hälsningar och ”säg till om vi kan hjälpa till med något” och spontana och planerade besök för att hjälpa till eller bara sitta och prata en stund.

Våra vänner är helt enkelt underbara <3 Och de är många, hur många har jag nog liksom riktigt aldrig fattat förrän nu…

När någon i ens närhet drabbas av allvarlig sjukdom, som cancer, så påpekar vården att det finns möjlighet att delta i olika sorters verksamhet för anhöriga. Caféer och träffar och sånt. Och numera finns även något som heter ”cancerkompisar”, för oss som står bredvid eller bakom en cancersjuk och behöver kontakt med andra i samma situation – andra som oroar sig för cellgiftsbehandlingar och annat.

Och det är förstås jättefint att det finns. Men jag känner ingen lockelse, inget behov, av den gemenskapen. Ett sådant sammanhang skulle möjligen locka igång mer av min ångest. Jag behöver inte mer sjukdom och död omkring mig, jag behöver sånt som påminner mig om liv och glädje. Och möjligheten att vara med honom så mycket och länge som möjligt.

Men det har väl liksom aldrig varit min grej att bli ihopgrupperad med andra baserat på de yttre förutsättningar vi anses ha gemensamma. Det är som Villaägarnas riksförbund :-) Eller för den delen när jag, på grund av min nackskada, placerades i en smärtgrupp på vårdcentralen där vi skulle diskutera våra smärtproblem och poängen verkade vara att vi skulle acceptera att vi inte längre kunde putsa fönstren och ha lika välstädat…

Det funkar liksom inte. Jag behöver välja sammanhang och personer utifrån vilka jag funkar med, mår bra med, trivs med. Och för min del finns det alldeles fantastiskt många jättebra människor som jag faktiskt vet finns där. Även när inte älsklingen längre kan bära mig bort.