Den trasiga datorn har ersatts av en nyare – ett hopplock av delar från en kompis till älsklingen, men ändå en klar uppgradering jämfört med den gamla.
CD-växlaren fick kasseras (väsentliga plastdetaljer inuti var utslitna), men en bättre fungerande begagnad är beställd från Rehifi.se.
Men alltså, om jag ska försöka se på det med rimliga ögon, försöka att inte plocka upp alla möjligheter till skuld och ansvar, utan vara mer sansad, så är det ändå så här:
Vi har levt rimligt hälsosamt. Inte extremt hälsosamt, men inte sämre än de flesta.
Vi har ätit ganska nyttig mat. Ganska mycket grönsaker. Ganska varierat. Inte löjliga mängder kött – snarast mindre än många. Inte massor med grillat eller hårdstekt. Och vi har inte proppat i oss av onyttigheter – sötsaker och godis och kakor och snacks. Visst, vi har inte ätit perfekt, men jag tror absolut att vi placerar oss på den bättre halvan i Sverige.
Vi har inte motionerat tillräckligt. Men vi har inte heller varit stillasittande och inte gjort aktiva saker, även om det på senare år blivit för lite motion. Vi har jobbat i trädgården och grejat med huset.
Vi är inte perfekta. Vi har inte uppfyllt rekommendationerna. Men vi har definitivt inte misskött oss mer än många andra.
Ändå har han drabbats av den här jävla cancern. Trots att de flesta andra inte drabbas. Trots att många andra äter sämre, lever sämre.
För det är liksom inte så det funkar. Trots allt. Kanske ändrar mat och motion oddsen och förutsättningarna lite grann. Men det är inte riktigt rimligt att skulden ska ligga hos oss – det är inte vi som levt mycket sämre än alla andra. Faktiskt inte.
Rimligen ligger orsaken någon annanstans. Rimligen är det en kombination av att han fått med sig gener – gener som tidigare bidragit till att andra i hans släkt också dött av cancer – och av en taskig slump. Och så då kanske kost och motion som den sista lilla droppen.
Det är – ur det utifrånperspektiv jag försöker få min skuldsökande själ att titta ifrån – helt orimligt att vi ska känna skuld till det här.
Det stora problemet med alla mina försök att påminna mig om detta är att om jag intalar mig att jag och vi inte har någon skuld i detta, så tar jag liksom också bort all möjlighet att påverka hur det går för barnen. Om liksom i princip allt beror på gener och en taskig slump, så placerar det mina barn – som ju kan ha ärvt samma skit – i ett ännu sämre läge.
FAN.
Posted in Allvarlig sjukdom (cancer), död och sorg, Föräldraskap, Hemskheter
Tagged ansvar, cancer, cancerskulden, skuld
Visst har han varit sämre under våren. Men så mycket sämre? Eller ja, det har han ju. Och ändå inte. Ändå är det liksom under de sista veckorna som det liksom gått så väldigt väldigt snabbt. Så där snabbt så att jag inte riktigt fattar, inte riktigt märkte när det egentligen hände.
När vi var hos läkaren den 11 april hade jag ju noterat att han luktade aceton igen – kraftig viktminskning, alltså. Men han var ju fortfarande i huvudsak pigg och igång. Två dagar tidigare dansade vi en polska på torget. Och den helgen grävde han i trädgårdslandet med min bror. Helgen innan dess jobbade vi också gemensamt i trädgården. Promenader var liksom fortfarande något rimligt och möjligt.
Och nu… Nu är det länge sedan han åt någon riktig mat i mer än bebisportion. Nu är han mer av skinn och ben och gammelmanstunn och hängig. Nu blir han fullkomligt slut av att gå bort till postlådan ute vid vägen, eller av att gå uppför eller nerför trappan.
Han luktar inte längre aceton. Men han fortsätter nedåt i vikt.
Om cellgifterna skulle råka göra någon skillnad – vilket ju känns nästintill omöjligt när cancern är så spridd – så är där liksom inte mycket kvar av honom ändå. Kraften och den fysiska kroppen håller liksom på att ta slut.
Och stundtals kan han knappt prata. Hostan tar över och hindrar honom.
Just nu sitter han med dropp, som hemvårdsteamet varit och satt, för att ge honom lite extra energi.
Vi bor på landet. Och bor man på landet antas man också bo nära naturen. Det gör inte vi. I alla fall inte naturen (TM).
Omkring oss har vi fullåkerslandskapet. Stora åkrar med potatis, sockerbetor och spannmål – eller för den delen bar jord delar av året. Insprängt i detta finns trädgårdar, vägkanter och en och annan åkerholme och liknande. Inte mycket till natur, om man med natur menar skogar, sjöar och artrika betesmarker. Dessutom är det slätt. Inte platt, utan en stundtals ganska böljande slätt, men ändå.
Men även om vi inte har den grönskande skogiga naturen, så har vi naturkrafterna. Slätten ihop med den begränsade mängden saker som skymmer sikten – saker som hus och träd och annat – gör att vi har fri sikt. Ovanför oss och omkring oss har vi den fria himlen och det skådespel den bjuder på.
Jag njuter av himlen, av att få följa naturens krafter. Märkliga molnformationer, tusen nyanser av vitt och blått och grått – och morgon och kväll ännu fler färger. Luddiga kanter, skarpa konturer. Lösryckta tussar, kraftfulla fronter, regn på avstånd. Det är mäktiga föreställningar, aldrig upprepningar, alltid förnyelse, aldrig tråkigt.
När jag kör bil här i trakten så funderar jag nästan alltid över om jag kan stanna någonstans för att ta bilder på skådespelet. Fast det blir ju aldrig, för det finns nästan inga bra ställen att stanna. Och jag funderar ofta på om det finns någon liten kamera man kan sätta utanpå bilen för att fånga lite av allt det vackra utan att stanna. Men i praktiken blir det ändå oändligt många bilder tagna i kanten av vår egen tomt. Och då försöker jag ändå begränsa mig.
Däruppe i himlen glider även gladan, och lärkorna drillar. Trots att det liksom inte riktigt kvalar in som natur.
Det är så märkliga saker man måste ta ställning till i det här vara-gift-med-en-cancer-patient-livet.
Som det här med närståendepenning.
Närståendepenning är pengar som du får för att vårda en närstående person som är så sjuk att sjukdomen är ett påtagligt hot mot hens liv.
Ja, som obotlig cancer då till exempel.
Och det är jättefint och bra att det finns.
Men det är knepigt att förhålla sig till tidsbegränsningen:
Om du är den enda som vårdar kan du få 100 dagar med närståendepenning. Är ni fler närstående som vårdar så delar ni på de 100 dagarna.
100 dagar. Som visserligen verkar gå att dela upp på till exempel 200 halvdagar. Men 100 dagar som inte på något vis verkar gå att förlänga. Det är 100 dagar. Punkt.
Det innebär liksom att jag måste göra någon sorts bedömning av när han är tillräckligt sjuk för att det inte ska vara risk att jag göra av med dem innan han dör och sedan hamna i ett läge när de behövs ännu mer än nu och jag inte längre kan plocka ut närståendepenning.
Min bedömning är att vi är där nu. Men om den senaste behandlingen mirakulöst skulle göra honom bättre, eller i alla fall hålla honom kvar i det läget han är nu, i något eller några år till, då kommer det kanske tillfällen senare när de där dagarna behövs ännu mer.
Jadå, jag är tacksam att möjligheten finns. Jag känner mig privilegierad som lever i ett land där det finns sådana här möjligheter.
Men jag har svårt för den sortens tidsbegränsningar och de effekter de får.
Posted in Allvarlig sjukdom (cancer), död och sorg, Hemskheter, Reflektioner och tankar
Tagged cancer
Vi stod av olika skäl med en hel massa kokt potatis i kylen, och efter att ha ätit stekt potatis i olika former alldeles för mycket på sistone så ville jag göra något annat av det.
Tanken slog mig att det kanske kunde gå att göra potatisgratäng även med färdigkokt potatis. Lite googlande ledde mig till den här sidan, där jag fick tipset att blanda i ägg i vätskan.
Därmed blev dagens lunch det här:
Jag satte ugnen på 230 gr, slängde i smörklicken och de skalade skivade lökarna. Under tiden de stod där skivade jag potatisen, vispade ihop creme fraiche, ägg, mjölk och timjan, samt tinade skinktärningarna. Sedan tog jag ut ugnsformen ur ugnen, varvade hälften av potatisen ovanpå löken, sedan på med skinktärningarna, resten av potatisen, tryckte till lite för att få mindre mellanrum, och så hällde jag på ägg-mjölk-såsen.
Värmen ner till 210, och så in med det hele i 40 minuter.
Potatislådan serverades sedan någon timme senare, halvljummen (eftersom jag varit ute och jobbat emellan). Båda barnen var nöjda med maten.
Som förälder är det mycket man vill ge sina barn. Men väldigt mycket av det kan sammanfattas i en trygg framtid.
En trygg framtid handlar förstås om väldigt många saker, om trygghet i både det lilla och nära och i det stora.
En av de grundläggande bitarna är att ha kvar sina föräldrar friska och levande… Där kommer jag att misslyckas gravt. Även om det är i det lilla jag borde kunna påverka, så står det inte i min makt att ordna detta. Att bota älsklingens cancer står utanför min makt. Som det ser ut nu så står det utanför läkarvetenskapens makt också. Som det ser ut nu finns det ingen som kan ordna så att mina barn får ha kvar sin pappa. Åtminstone inte så särskilt länge – definitivt inte så länge som vi skulle önska.
Det som faktiskt däremot står i människans makt är att begränsa klimatförändringarna. Visst, klimatförändringarna är redan här, det kan vi inte hindra. Men vi kan fortfarande begränsa dem! Det står i mänsklighetens makt. Det är inte ens särskilt komplicerat. Det finns gott om experter som faktiskt tydligt och klart kan tala om saker som behöver göras och som inte är raketvetenskap.
Som att låta kolet stanna kvar i marken.
Som förälder vill jag ge mina barn trygghet i det lilla och i det stora. Till det stora hör bland annat att världen ska finnas kvar, och vara hyfsat begriplig och beboelig, även när de blivit vuxna. Om klimatet förändras alltför mycket så raseras tryggheten även på det området.
Mina barn behöver trygghet, precis som alla andra barn. Även som vuxna.
Om Vattenfall säljer sin brunkolsverksamhet vidare till någon som tar upp kolet och använder det, så minskar mina barns chans till en trygg framtid.
Om regeringen bestämmer att Vattenfall får sälja sin brunkolsverksamhet vidare till någon som tar upp kolet och använder det, så minskar mina barns chans till en trygg framtid.
Och i båda fallen så går det att stoppa. Faktiskt genom något så enkelt som att rätt personer bestämmer sig.
Och jag vet, det låter patetiskt att jag ska sitta här och uppmana Vattenfall och regeringen att ta rätt beslut för mina barns skull, för att det är synd om mina barn. Verkligen patetiskt. Nästan hötorgskonstmässigt, på nåt sätt. Även om det inte är min avsikt. Men ärligt talat så ingår det i föräldraskapet, att ibland ställa upp på att vara patetisk när det kan hjälpa ens barn. Ibland tror jag snarast att jag borde stå ut med att vara mer patetisk för mina barns skull.
Så Regeringen och Vattenfall, var nu förnuftiga och gör rätt, för tryggheten för mina barn och alla andras barn. Låt det jävla kolet ligga kvar i marken!
Posted in Allvarlig sjukdom (cancer), död och sorg, Föräldraskap, Miljö
Tagged cancer, klimat, kol, Vattenfall
Det här är INTE ett uttalande om vad som är rätt eller fel och vem som borde gjort eller inte gjort vad i den fråga som just nu är aktuell i den politiska debatten. Den debatten uttalar jag mig inte i, för jag är för trött och har för lite ork för att sätta mig in tillräckligt i den för att kunna tycka något vettigt och genomtänkt och nyanserat.
Det jag däremot vill komma med är min egen personliga reflektion kring min egen motvilja mot att ta i hand.
Jag är en person som med glädje kramar människor jag känner. För det allra mesta.
Jag är också en person som egentligen inte alls gillar grundprincipen att man förväntas ta i hand och hälsa på varenda kotte, till exempel på stora fester eller i jobbsammanhang.
Jag är nämligen lite av… tja, jag vet inte riktigt vad jag ska kalla det. Jag har ju inte riktigt bakterieskräck. Men jag är synnerligen väl medveten om hur lätt förkylningar och influensor och kräksjukor smittar. Och då bär det mig emot att ta folk i hand. Speciellt i sjukdomsperioder. Det känns liksom så vansinnigt att alla ska springa och ta varandra i hand – herregud så många smittspridningskopplingar som görs, liksom! Jag vill inte bli smittad. Och om jag själv är förkyld vill jag inte smitta ner andra.
Och detta alltså redan innan min älskade man fick cancer och bör akta sig för infektioner.
Men ta i hand ska man göra. Annars är man konstig, avvikande, skum, asocial. Socialt inkompetent – även när man har goda skäl att låta bli. Förnuft räknas inte i det sammanhanget.
Ibland låter jag bli ändå. När jag själv är riktigt tvärförkyld. Jag talar om att jag är riktigt förkyld och inte vill smitta ner dem. Men jag får förklara det för varje person. Och en del verkar riktigt förolämpade för att jag inte tar i hand. Fastän jag gör det för att de inte ska behöva lida av samma förkylningselände som jag.
Som sagt var, jag uttalar mig inte om de nuvarande handskakningsaffären, för den är komplex och jag har inte satt mig in i den tillräckligt. Men jag har sedan lång tid tillbaka problem med principen om att alla alltid ska skaka hand med varandra. Jag trivs ärligt talat inte med det kravet.
Posted in Allvarlig sjukdom (cancer), död och sorg, Genus och normer, Jag, Reflektioner och tankar
Tagged ångest, förkylning
Det är en väldigt udda känsla. Den dag och det evenemang som väldigt mycket av mitt yrkesarbete strävat mot under väldigt lång tid är över. I huvudsak har det avlöpt väldigt bra. Jag är nöjd med resultatet, jag är av med någon sorts nervositet och oro för att något inte skulle hinnas med eller något skulle glömmas eller något skulle bli fel, och nu är det liksom dags för lättnadens tid. Nu är det dags att pusta ut, känna att det är klart och att jag klarat det, dags för att saker att återgå till det normala. Och det finns en glädje i själen av detta.
Men saker kommer inte att återgå till det normala. Det viktigaste är inte klarat, inte avklarat, och kommer liksom aldrig att bli. Det finns ingen tid och ingen plats för lättnad.
Och det klarar liksom inte själen riktigt av att ta till sig just nu. Den vägrar liksom gå med på det. Huvudet kämpar på med att upprepa och påminna, men det går inte riktigt in just nu.
Det är en bisarr känsla det där att gå i affären och leta sockerstinna onyttiga frestande saker att äta för sjukälsklingen. Godis. Glass. Kakor. Risifrutti. Att veta att det faktiskt är så vi måste göra. Doktorns order, liksom. Speciellt när det som folk-som-vill-vara-hjälpsamma-och-komma-med-goda-råd oftast kommer dragandes med är: ”Du vet väl om att man ska låta bli socker och andra kolhydrater, för äter man sånt så bara göder man cancercellerna”. Ja, så kanske det är, eller också inte, men kolhydraterna är också den lättillgängligaste kalorikällan och absolut nödvändig för att älsklingens kropp i sitt usla skick alls ska kunna ta upp tillräckligt för att inte lägga av.