När älsklingen skriver på Facebook om att onkologen bestämt sig för att det ska testas en ny kombination av cellgifter så får han det att låta så hoppfullt. Så hoppfullt att folk kommer med kommentarer som ger intrycket att de tror att det här kan ta kål på cancern.
Men jag ser ju hur älsklingen mår.
Älsklingen krymper undan. Väger två tredjedelar av vad han vägde för ett år sedan. ”Lägerfångelooken”, som han själv säger. Och han har ont. Det är inte längre morfin vid enstaka tillfällen utan en konstant dos. Och han äter så gott som ingenting. Ingen riktig mat. Det han äter är risifrutti och glas och kakor och sjukvårdens överlevnadsdrycker. Typ så.
Och han orkar inget. Gör egentligen inte mycket mer än är. Att sitta vid datorn några timmar gör honom fysiskt slutkörd. Det är liksom inte så att man kan sitta och prata om något direkt, än mindre göra något tillsammans.
Missförstå mig inte. Jag vill ha honom här, och jag är för tillfället alldeles fullt nöjd med att kunna ligga och hålla om honom eller sitta och klappa honom på ryggen eller klia honom i hårbottnen. Eller ja, nöjd är jag ju inte, jag vill ju inte alls att han ska må så här, men ändå.
Men alltså, det är inte mycket med honom. Och vi vet över huvud taget inte om det nya cellgiftet kommer att ha någon positiv effekt. Och cancern är ganska långt framskriden och han har ont av den och det är cancern i sig som ger honom påtagliga problem. Har vi tur funkar cellgiftet så kan det kanske trycka tillbaka cancern lite, ett tag till. Funkar det inte är väl vägen åt helvete rätt rak, om man säger så. Och det lär ju liksom dröja en bra stund innan vi ens vet om bromsen tar eller om det istället är gasen som ligger i.
Den viktigaste biten av allt med ny behandling, nytt cellgift, är att det är något. Att det görs något som kanske eventuellt kan göra nytta. Mentalt är det en gigantisk skillnad mot att bara sitta och vänta på döden.